Korparna Het!

Korparna är Tomas Bannerheds rosade och prisbelönta debut. En stark berättelse om 12-årige Klas. Sista länken i en lång kedja av bönder. Son till en far som lider av galenskap och en mor som försöker normalisera tillvaron. En liten pojke som försöker undfly arvet som väntar honom, inte bara gården som knappt bär sig utan även det mentala och sociala arvet. Men det är svårt, det finns inte så många sätt att fly på i den småländska bygden. Det blir de vilda fåglarna som ger honom andningsrum och ett magiskt tänkande som ger kontroll över en tillvaro som inte låter sig styras.

I bakgrunden ligger 70-talets stora förändringar, när de sista små bönderna fick slå igen, trots försök med sommarbarn eller uthyrning av torp till tokiga 08-or. Ett 70-tal med skammen och rädslan för vad grannarna ska tänka och säga, om ofriheten och att vara annorlunda. En bok som för mig åter till sommartorpet och till bondgården som låg brevid. Med galna gäss som anföll om man kom innanför staketet av sängbottnar. En bondgård som inte finns längre och ett årtionde som växlade mellan realitet och romantiska gröna vågare.

Bannerheds skrivande övergår aldrig i klafsighet eller smaskighet, han lyckas hålla styr på berättelsen hela vägen. Även tack vare språket som han har full kontroll över. Massivt, tätt och med strama dialoger som rymmer oändligt. Vardagsdialogerna mellan den sjuke fadern och moderns uppstyrningsförsök är träffande. Både det som sägs och det som ligger gömt.

Fågelvärlden tar stor plats i boken. De står som en symbolik över pojkens tillvaro. Hans längtan efter frihet, att komma undan tillvaron och kanske få vara någon annanstans eller någon annan. Han är gökungen som inte hjälper till, han lever på sin fars arbete och tar plats. Pojkens intresse för fåglar blir nördlikt, och hans svårigheter med kompisar eller den första förälskelsen i storstadsflickan går också i fåglarnas tecken. Det blir till slut övertydligt och för mycket även om det göms i pojkens ornitologiska intresse.

I Korparna för vi läsa om hur Klas berättar om sin uppväxt på den småländska landsbyggden under 70-talet. Klas får växa upp för fort, hjälpa sin mamma och ta ansvar för sin yngre bror och psykiskt sjuka far. Klas flyr till fåglarnas värld där han själv är gökungen, han lär sig se och höra och tänka som fåglarna. De blir hans flykt från verkligheten när den känns för komplicerad och tung. Han upplever skuld, rädsla och en skäck för döden och sveket men stöter också på ungdomskärleken.
Bannerhed berättar med en sådan närvaro och detaljrikedom att jag står bredvid och iaktar varje rörelse Klas tar, jag känner samma känsla. Den är gripande och känslosam och jag känner sorg för hela familjen och deras livsöden.
En annan mycket intressant del är hans kunskap om fåglar som finns som en häftstift fast naglat genom hela berättelsen. Hans kunskap om fåglarna handlar inte bara om etologi, den har en så stor bredd och en inlevelseförmåga att man nästan kan tro att han var en fågel i sitt förra liv. Att få ta del av denna kunskap och befinna sig i fåglarnas miljö är så otroligt fashinerande att jag längtar till boken så fort jag lagt den ifrån mig.
Boken handlar inte bara om fåglar utan de är kanske en täckmantel till överlevnad och om vilka stigar livet stakar ut för människan.
En mycket bra och välskriven debut!