Hon bankade skiten ur honom. Satt gränsle över hans rygg och skrek: "SAATANAN SIKA", djävulens svin. Hennes armar roterade som små propellrar och piskade mot hans rakade skalle så att fläsket därunder korvade sig. Ilskan inom henne kom ut i kaskader och flätorna flaxade vilt omkring och i vägen. Skoldagen var slut. De andra i klassen stod strösslade här och där. De glodde och gapade, som gäddorna pappa dängde ihjäl med kniven om somrarna.
Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken.
Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner.
Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan.
Eija Hetekivi Olssons omtumlande debut Ingenbarnsland utspelar sig i Gårdsten och Bergsjön på 80-talet. Som en svetslåga skildrar romanen det Sverige som växte fram efter folkhemsåren.
Ingenbarnsland
Debutanter
Vad besökare tyckte
Snittbetyg från: 1 användare(s)
Recenserad av Maria Bokdebutant October 09, 2012
Senast uppdaterad: October 10, 2012
En av våra flitigaste recensenter (topp 10) - Visa alla mina recensioner
Utanförskap utan offermentalitet
”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson är en stark debut om utanförskap helt utan offermentalitet. Olsson skriver rakt fram i korta stackatomeningar om Miira som rör sig i en värld utan någon synlig väg ut. Fast hon gör bra ifrån sig på prov får hon låga betyg. Omgivningarna är fria från vuxna som har ork att bry sig. Miira och hennes kompisar lever i en helt isolerad barnvärld där den starkaste vinner, den som inte visar känslor och som slår först. Ändå har Miiras föräldrar, kanske indirekt, lyckats ge henne en identitet. Pappans tidiga fackliga engagemang och mammans ovilja att låta städjobbet och ryggvärken slå ner henne. Miira ser sin mamma och pappa ändras, mjukna, på semesterresorna tillbaka till familjerna i Finland. Hon vet att det finns ”ett annat”. Fast frustration ger de henne en sorts grundvärdering i att inte ge sig, att stå upp, och att Gårdsten bara är en del av världen. Miira tar sig ton. Hon känner att hon är värd bättre och vägrar att få allmosor i form av ferieboende hos välmående familjer eller specialklasser. Och ändå är det svårt för henne att lämna Gårdsten som blivit den värld hon känner och kan navigera.
Det är en svår bok att komma in i och det finns flera frågetecken kring utsträckningen av den faktiska fattigdomen och det konstanta våldet. Jag ser det som en beskrivning som är dragen till sin spets. Som väller fram så att man inte ska kunna värja sig. Gör man det hamnar man utanför och missar Miiras resa. Bokens narrativ rasar mot orättvisor men inte på ett sätt som lätt känns igen eller behagar. Istället provocerar den fram frågeställningarna genom en huvudperson som jag inte kan säga att jag tycker om, men jag förstår hennes vrede.
