När marken är platt sjunker himlen Het!

Pontus Arvstrands lyrik samling ”När marken är platt sjunker himlen” är en lyriksamling med ibland enastående träffsäkerhet i metafor och språk. Tankar kring havsörnar, måsar och hur väderomslaget luktar är precis sådana tankar som man själv kan känna igen. Men texterna är också mindre inbjudande med påpekade sanningar som jag iallafall inte känner igen. Kanske missförstår jag, som horisontmänniska ser jag inte skogen som ”rätt”.
Arvstrand är mest övertygande när han lågmält ifrågasätter och visar på det som är mänskligt: döden, väntan, tomhet som fylls av ansiktsdrag. Naturen och människans symbios med den.
Vissa texter blir för märkliga med fallande döda, och vad som verkar onödigt konstruerade tankar.
Allt som allt är intrycket av samlingen positivt med en del texter och ett språk som jag gärna kommer tillbaka till. Det ska bli intressant att se mer av Arvstrand i framtiden.

Pontus Arvstrand har skrivit en lyrikbok på prosa. Små korta fragmentariska betraktelser över rum och landskap. Där ljus och rörelse ger liv i bilderna. Det finns en sammanhållande tråd även om den är otydlig, där minnet, ens eget eller ett nedärvt, kanske ett arketypiskt minne ligger som grund.

Det finns ett jag i bilderna, en betraktare som reser, mot barndomen eller mot en begravning. Jaget är suddigt och otydligt och har inga klara konturer. Och även betraktelserna blir ibland ogripbara, även om en återkommande tanke är att bli del av något större. Och där motsatsen ligger i att allt är nedbrytbart till minsta partikel.

"Är det först efter en människas död som landskapen lämnar
kroppen, frigörs, som en del av nedbrytningen, som en del av
kroppen, i så små bitar att dom inte kan urskiljas av ögon. Små
mikroskopiska bitar som sen ska komma att förtäras av andra,
exempelvis genom dricksvatten. Beteendet är nedärvt, törsten."

Arvstrands språk är stilskönt men ändå lättillgängligt och enkelt. Bilderna blir aldrig banala trots enkelheten i beskrivningarna och är heller inte belastade av språket. Däremot flyr mig bilderna ibland, vad vill författaren säga mig, vad ligger i betrakelserna som jag inte kan se? Och det ogripbara går igen i hela boken, subjektet, landskapen, rummen och jaget blir konturlöst.

"Dom korta dagarna och långsamma nätterna. Ansiktet och
händerna, det är så man visar sig. Människor är bilder mer än ett
språk, men all väntan, hur förklaras den."

När marken är platt faller himlen är en vacker men ibland något ojämn debutbok. Det ska bli intressant att få följa Arvstrands utveckling i framtiden. Trots att han avslutar sin bok med orden :

"Jag tycker inte
om den jag är när jag pratar."