Och härligheten i evighet amen Het!

”Och härligheten i evighet, amen” är en resa i sig. Man förs med och förförs av ett vackert språk där metaforerna lekfullt dansar längs väggarna. Huvudpersonen är en ensam ung kvinna som inte vågar ta för sig och som lever genom sina böcker och sin läsning. Historien börjar med att hon får just en kasse med böcker och ett uppdrag om att läsa dessa i den ordning de ligger. Fler antaganden kommer med böckerna och framförallt en undran om dess härkomst. En liten värld skapas, fylld av frågetecken och mystik där författaren långsamt låter oss följa med och förstå vad som egentligen händer.
Ett ärligt återgivande som bär på många element. Skildringarna av ensamheten och frustrationen över den allt mer dementa mormodern är lysande. Även om hon ägnas få ord är mormodern så levande och det är en styrka i boken att författaren lyckas skildra känslor och händelser så exakt och igenkännande.
Och trots att huvudkaraktären må vara lite feg så är inte författaren det. Genom vågade utsvävningar och ett ständigt lekande med språket gör hon lite som hon vill, till och med ibland använder syftningsfel för att skapa extra stämning (dock kanske med risk för viss förvirring).
Gillar man böcker som inte följer den vanliga strukturen så är den här perfekt och jag tyckte personligen att det var befriande att inte kunna ana sig till vad som skulle ske.

Rebecka Nilssons debutroman är en fyndig berättelse om ensamhet och ångest, om närhet, möten och längtan efter kärlek.
En kasse böcker spelar en av huvudrollerna i historien. Bokens jag får den i inflyttningspresent, istället för den vanliga trista krukväxten. Vissa regler tillkommer dock med den framtida läsningen. Böckerna ska läsas i en viss ordning, de måste nämnas i samtal med främmande personer och ingen annan läsning är tillåten innan kassen är slut.
Under läsningens gång uppstår frågan vem kassen tillhörde innan. Varför och vem gjorde sig av med dessa klassiker, tryckta någon gång på 40-talet. Små ledtrådar hittas i böckerna och bokens jag börjar spinna trådar kring den okända människan. Fantasierna växer och den tidigare ägaren tar mer och mer plats i berättelsen.
Bokens kapitel vandrar mellan läsningen, en gryende kärlekshistoria samt en mormor som börjar bli glömsk. Och många maror, rädslor och odjur som skrämmer bokens jag. Trots det är det ingen tung eller nedstämd bok utan tvärtom.
Förhållningssättet och infallsvinklarna på den klassiska litteraturen hoppar mellan förälskelser som föds och förkastas, Heatcliff eller Dorian eller fniss över Kafka som är riktigt skojig.

Det hade kunnat bli en riktigt bra bok. Rebecka Nilsson har öga för både språk och en bra historia.
Tyvärr så flyter språket och även historien iväg emellanåt, i bisatser som hade behövts stramas till. Dessutom hade boken tjänat på att knytas ihop bättre utan att för den skull minska på läsarens fantasi. Det är som en liten pärla men Rebecka måste ta bort musselskalet för att vi ska kunna se den. Och jag är övertygad om att till nästa bok lyckas hon.