Jag sitter och bläddrar bland klipp på Youtube, och kan inte sluta att fascineras av vilka paralleller man kan dra mellan klipp som egentligen inte har med varandra att göra. Ta till exempel Tage Danielssons monolog Om sannolikhet ur lunchrevyn Under dubbelgöken från 1979 och snickeriarbetaren Puttes monolog 22 tjejer ur dokumentärfilmen Snickeriet från 1993. Bra förundrad blir jag när jag lyssnar på Tage och Putte. Tage och Putte är förenade genom sitt språk. Putte tror jag nog kom från Norrköping och Tage är jag ganska så säker på att han kom från Linköping, och mellan Linköping och Norrköping är det så pass kort bit, bara lite drygt fyra mil, att man nog kan säga att linköpingsbor och norrköpingsbor är barn av bortemot samma språktradition.

Tage är känd som en av Sveriges kanske mest vältaliga män. Lyssna och titta bara på hans monolog. Titta på hur han etablerar ögonkontakt med publiken, hela tiden flyttar blicken, pausar i talet och inväntar publikens reaktioner. Lyssna på hans argument och väl genomtänkta tankar som han formulerar i långa perioder, och begrunda att ämnet för Tages anförande ju inte direkt är vare sig jordnära eller särskilt lättsmält. Tage pratar om så abstrakta begrepp som sannolikhet och sannolikhetens relation till sanningen.

Putte, som kom från samma landskap som Tage, är kanske inte känd som en av Sveriges mest vältaliga män. Det är ingen tvekan om att han är talför, men i sitt val av tema för sin monolog och i sitt sätt att vända sig till sin publik är han nog, i alla fall vid första anblicken, så långt bort från Tage som någon kan komma. Putte stirrar rakt ut i luften, till synes helt ointresserad av om någon verkligen lyssnar eller omedveten om huruvida någon har någon som helst behållning av det han har att säga. Temat för Puttes monolog är i alla fall väldigt jordnära, lättsmält och enkelt formulerat. Han ger ett okomplicerat recept på det goda livet. ”Ta lite bärs, lev livet och ha en flickvän”, säger Putte.

En sak förenar Tage och Putte. Ett retoriskt grepp har de gemensamt. Tage säger:

Jo, sannolikhet, va, det måste ju betyda nånting som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt, och därför så är det väldigt synd, tycker jag, att vi, tydligen från och med i år, på grund av de rådande konjunkturerna, antar jag, att vi inte har råd med några riktiga sanningar, utan att vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. För de blir inte riktigt lika pålitliga. De blir till exempel väldigt olika före och efter, va. /…/ Ja, hela socialdemokratiska partiet, till exempel, de har ju gått och väntat i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de har kunnat bilda sig en uppfattning om ifall de ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som hände i Harrisburg har hänt, va.

Och Putte säger:

Jag lever ett stilla liv. Jag har varit raggare en gång i tiden, va, haft långt hår, va, ner till ryggen, va. Jag har haft skinnstövlar och läderbyxor och åkt raggarbil, va. Jag har levt livet med raggarna, va. Jag har varit ihop med Peking Outlaws, va, motorcyklistgänget, tatuerade, va.

Tanken svindlar. Naturligtvis är varken Putte och Tage i synnerhet eller östgötar i allmänhet ensamma om att använda påhängsordet va, men jag kan ändå inte låta bli att snudda vid tanken på att Puttes och Tages va skulle kunna ha samma ursprung. Och så tänker jag på vad det har för funktion. Tittar man på Putte, kan man lätt få för sig att hans va är något som utmärker hans klena förstånd, och därifrån är det inte långt till tanken på att detta va är något som utmärker klent förstånd i allmänhet, inte bara det som Putte kanske besitter. Samtidigt är det svårt att tänka sig att Tage skulle ha varit en man med klent förstånd. Va:et kan helt enkelt inte vara ett tecken på klent förstånd. Visst kan det finnas de som använder ordet till leda och utan att själva förstå att de säger det lite väl ofta, men att det ändå används tror jag måste tyda på att det fyller en funktion och har en mening. Och, som sagt, jag kan inte låta bli att snudda vid tanken på att det skulle kunna vara samma funktion som ger eko hos både Tage och Putte.

Vad fyller då detta va för funktion? Ja, låt oss bena upp det! Vad skulle man kunna säga i stället? Finns det synonymer till ordet? Vi tittar närmare på Puttes dialog igen:

Jag lever ett stilla liv. Jag har varit raggare en gång i tiden, va,
haft långt hår, va,
ner till ryggen, va.
Jag har haft skinnstövlar och läderbyxor och åkt raggarbil, va.
Jag har levt livet med raggarna, va.
Jag har varit ihop med Peking Outlaws, va,
motorcyklistgänget, tatuerade, va.

Det är helt uppenbart att Putte har fastnat i ett verbalt överkonsumtionsbeteende. Han är nog inte själv medveten om att han säger va så ofta att det blir löjligt för oss som lyssnar. Om vi dock försöker se bortom själva överkonsumtionen samt reda ut vad som gjorde att Putte hakade på denna muntliga tradition, vad ser vi då? I så fall är det snarare så att va:et har en kontaktreglerande funktion. Putte vill hela tiden försäkra sig om – eller i alla fall ge sken av att försäkra sig om - att han har lyssnaren med sig och kanske vill han till och med inkludera lyssnaren i sin berättelse också. Det som ger eko i Puttes berättelse är en muntlig tradition från någon som vill vinnlägga sig om att vara på samma nivå som den lyssnande, till skillnad från någon som bara orerar i blind förväntan att den som råkar höra också lyssnar passivt utan ansats eller ens möjlighet att delta. Kanske har Putte fått med sig sitt inkluderande sätt att tala från det motorcyklistgäng som han säger sig ha levt raggarliv med. Eller kanske går traditionen ännu längre tillbaka i tiden, till den generation där vi kanske rentav hittar Puttes och Tages gemensamma anor. Kanske är Puttes och Tages va ett eko från de människor som levde under Birger jarls styre och som i Mjölby, Skänninge, Vadstena och på många andra ställen i trakten bedrev en livlig handel med folk från när och fjärran. ”Tjugo rrriksdaler kostar sillen, va. Vi från Östergötland, va, har den finaste sillen, va. Det vet både stockholmare och göteborgare, va. Det vet alla, va. Va sa ru, va? Pratar du tyska, va? Köper du en hel tunna va, så får du ett par vadmalsbyxor på köpet, va”.

Linus Ganman,
språkbloggare

Man ska inte svära.

Svordomar tyder på låg intelligens.

Man ska inte svära när barn hör.

Man ska inte svära när människor vars intellekt befinner sig på ett barns nivå hör.

Barn ska inte svära.

Svordomar är onödiga.

Svordomar är någonting som till nöds vuxna kan befatta sig med, men som människan egentligen klarar sig utan, och som barn definitivt varken behöver eller bör befatta sig med.

Så.

Nu får det vara nog med moralkakor. Men visst, en del av er läsare kanske har snuddat vid tankegångar liknande dessa, antingen när ni har råkat svära inför illa vald publik eller när ni har försökt förklara för ett barn att det finns vissa ord som man bör använda med måtta. Men hur man som vuxen än försöker i sin strävan att vara en god förebild, kommer barn alltid att på ett eller annat sätt lyckas få ens tillrättalagda fasad att rämna. Och även om vi vuxna ofta gärna vill se oss som rättrådiga och som representanter för en högtstående kultur, kommer barn alltid att få oss att förstå att vi egentligen är ganska lågtstående allihopa, och har rätt basala behov. Barn kommer alltid att göra det. Och våra nära släktingar aporna.

Ja, man kanske repeterar för sig själv i all oändlighet att man inte ska svära. Eller så är ens käpphäst att man inte ska tro på rykten. En engelsklärare jag hade en gång i tiden ville nämligen ha det här som jag tänker skriva om i dag till just rykten. Han menade att det fanns för många möjligheter till missförstånd och misstolkningar av verkligheten för att det skulle kunna betecknas som sant att apor skulle kunna lära sig mänskligt språk. Men jag anser att tanken på att det skulle kunna gå eller att det kanske till och med har hänt är så intressant att jag helt enkelt inte kan låta bli att ta upp ämnet i ett blogginlägg. Men för att för säkerhets skull gå min gamle lärare till mötes, gör jag det med reservation för att jag nu för vidare osanna rykten.

Vi människor (och nu tar jag trots allt för givet att ni som tar del av det här inlägget uteslutande är människor) vill gärna se oss som unika i den bemärkelsen att vi har ett språk som ger oss möjligheter till att inte bara utbyta konkret information (Mötet börjar klockan sex.) eller uttrycka våra behov (Jag bara måste köpa den senaste Yohio-plattan!) och känslor (Fan, vad kallt det är!) med, utan även till att förneka påståenden (Jag hade inte sex med den kvinnan!) eller ställa oss inför hypotetiska frågeställningar (Om jag hade pengar, jabba dabba dibi dibi dibi dibi dibi daj…). Om min gamle engelsklärare har fel, så är tron på att vi människor är unika obefogad. Det finns nämligen uppgifter som gör gällande att apor har lyckats lära sig mänskligt språk, till exempel amerikanskt teckenspråk. (Apors talapparater är inte rustade för att bilda ljud i samma varierande omfattning som människans, så i den mån apor över huvud taget lär sig människors språk, är det aldrig språk som frambringas med rösten.)

Om jag utgår från att det är sant att det finns apor som har tillägnat sig mänskliga språk, utgår jag samtidigt från att de som har lärt dessa apor de mänskliga språken har utfört sitt utbildningsarbete med god moral för ögonen, och i görligaste mån undvikit att lära aporna att svära. Det tror jag, eftersom de mest ryktbara försöken med att lära apor mänskligt språk har utförts i USA, och eftersom USA är ett land där man i betydligt större utsträckning än i till exempel Sverige censurerar svordomar i tv-program och på film. För det slog vi ju fast redan i början. Man ska inte svära. Svordomar tyder på låg intelligens. Man ska inte svära när barn hör. Man ska inte svära när människor vars intellekt befinner sig på ett barns nivå hör. Barn ska inte svära. Svordomar är onödiga. Svordomar är någonting som till nöds vuxna kan befatta sig med, men som människan egentligen klarar sig utan, och som barn definitivt varken behöver eller bör befatta sig med.

I vissa avseenden är en apa, hur vuxen den än blir, lätt att jämställa med ett barn. Det är därför vi aldrig får se en apa ta initiativet till en flashmobb på Centralstationen. Det är därför en apa aldrig heller skulle samla sin avföring i en glasbehållare, ställa ut den på Moderna museet och sedan hålla en presskonferens med anledning av det hela. Det är därför en apa aldrig heller skulle kunna bli republikansk president i USA. (Eller, för resten, glöm bort det där sista.) Det finns nämligen fortfarande oöverträdbara gränser mellan mänsklighet och aplighet. Hur bra än apa än blir på att hantera ett mänskligt språk, kommer den ändå fortfarande att vara hänvisad till att handla inom sin apnaturs gränser. Ändå kan vi konstatera, när vi läser om de apor som lyckats lära sig mänskliga språk, att denna apnatur är uppseendeväckande vid. Berättelserna om de här aporna bjuder på vittnesbörd om apor som visat att de med språkets hjälp har kunnat både ljuga och skämta, vilket väl ändå tyder på både innovationsförmåga och förståelse för att språket är ett dynamiskt verktyg. Begränsningen i en apas intellekt ligger annars till exempel vid inlevelseförmågan. En apa får klart sämre resultat än de flesta normalt fungerande människor i det så kallade Sally-Anne-testet.

En apa klarar sig alltså inte så bra i situationer som kräver avancerad inlevelseförmåga, men saknar inte nödvändigtvis förmåga till innovation och abstraktion för det. En tilldragelse som jag själv är väldigt fascinerad av när det gäller apors språkinlärning är en om schimpansen Lana, som håller till vid Emory-universitetet i USA. Hon lär en gång ha blivit lite sur på en av sina tränare, och därför kallat tränaren för din gröna skit. Det ska ha varit ett uttryck som hon kom på alldeles själv i stundens hetta, och som med ens bevisade att hon hade både språklig innovativ förmåga och förmåga att förstå att man kan likna en sak vid en annan. Samtidigt gav hon ju uttryck för en personlig känsla på ett sätt som gjorde att hennes tränare också fick en uppfattning om vad hon tyckte var så avskyvärt att det kunde tjäna som benämning på den hon var arg på, någon som tydligen väckte lika stort obehag hos henne som om hon hade haft en magåkomma med grönfärgad avföring som symptom. Och den lilla historien om Lana slår ju hål på flera av de påståenden jag rabblade upp alldeles i början.

Linus Ganman
språkbloggare

Jag tror att vi alldeles för sällan reflekterar över vad vi lägger för betydelser i våra ord. Hur mycket vi än kanske vill att sambanden mellan ord och innebörder ska vara konstanta och entydiga, är de sällan det, och det sakförhållandet gör att vi borde tänka mer ordentligt på vilka ord vi använder.

En gång för länge sedan ryckte jag upp bopålarna från den mellansvenska stad jag fötts och vuxit upp i och flyttade till en norsk stad norr om polcirkeln, där det var tolv och en halv mil till närmaste järnväg och middagsmörker mellan den 22 november och den 20 januari. Jag bodde där i lite drygt ett år, och minns fortfarande den tiden som en av de bästa hittills i mitt liv. När jag säger det till min mor, brukar hon påpeka att jag har sagt att det var så mörkt där på vintern, och med det vill hon påskina att tiden i Norge kanske inte var så rosenskimrande som jag gärna vill minnas den. För henne är mörker någonting entydigt negativt. För mig är det oftast bara ett ord som beskriver avsaknad av ljus, och jag behöver uppenbarligen inte ljus för att må gott. Det här är ett ganska lättsmält exempel på hur ett och samma ord kan leda till vitt skilda tolkningar. Nu tänker jag dock ge ett kanske lite mindre lättsmält exempel på samma fenomen och till dryftning ta upp ett ord som av Nordisk familjebok från 1957 definieras så här:

Pornografī [pårnå-], osedlig litteratur. — Adj.: P o r n o g r a f i s k.

Inte så matigt, kanske. Nationalencyklopedin från 1994 har en lite utförligare artikel:

pornografi (av grek. po’rnē’sköka’, ’prostituerad’ och ➝-grafi; jfr grek. pornogra’phos’som skriver om skökor’), benämning på sinsemellan mycket olika, i underhållande och lustframkallande syfte framställda beskrivningar av människans erotiska liv. […] Jfr ➝erotisk litteratur och ➝erotisk konst.

Nationalencyklopedin skriver vidare:

erotisk litteratur kan vara av ytterst skiftande art: rolig, sadistisk, lyrisk, pedagogisk, galant, symbolisk etc. Att skilja god erotik (som en naturlig del av vissa litterära verk) från ordpornografi (som blott ett medel för att hetsa upp läsaren) är inte alltid så lätt. Litterär erotik ses ofta som god när den inte bara är välformulerat och bildrikt sensuell utan också lustfyllt lovsjunger, och fantiserar om, den fysiska kärlekens njutningar.

och slutligen:

erotisk konst, konstnärliga framställningar med sexuella motiv. Termen lanserades i slutet av 1960-talet genom utställningar och publikationer, som inte alltid skilde mellan framställningar vilkas huvudsyfte är att skildra sexuell njutning och symbolbilder med mytologisk/religiös innebörd. Gränsen mellan erotisk konst och pornografi bestäms oftare av betraktaren än av konstnären.

Nåväl. Encyklopediska definitioner är en sak, faktiskt språkbruk är något helt annat. Då och då stöter jag nämligen på ord som matpornografi och socialpornografi. En snabb sökning på Google visar också att liknande sammansättningar finns på andra språk. Säkert finns det också en uppsjö av andra sorters pornografi, men dessa två är de jag kan komma på i skrivande stund. Ibland använder jag till och med orden själv, men ibland stannar jag dessutom upp och tänker över vad orden egentligen betyder, och har kommit fram till att det nog råder rätt stor oenighet både om termernas existensberättigande och om deras adekvata tillämpning. Att orden används tyder ju på att det finns företeelser som de syftar till att beskriva, men frågan är om orden i sig är lämpligt valda. Kanske det finns ord som rentav skulle kunna beskriva de tänkta företeelserna bättre. Kanske vi har att göra med lexikaliska luckor som har tätats lite nödtorftigt här.

För att försöka gå till botten med problemet tittar jag så först på begreppet vanlig, enkel, oklassificerad, ren och skär pornografi. Många skulle säkert säga att sådan pornografi har ytterst lite med verklighetstroget sex att göra, men för att kunna illustrera hur jag själv tror att termer som matpornografi och socialpornografi har uppstått, skulle jag ändå först vilja slå fast att grundkomponenten i vanlig, enkel, oklassificerad, ren och skär pornografi är sex. Ingen rök utan eld och ingen porr utan sex, helt enkelt. (Och följaktligen, i vidare mening, ingen matpornografi utan mat och så vidare.) Lite förenklat skulle jag vilja beskriva pornografin som en vitrinvara. Sex är och förblir enbart sex så länge som bara den eller de som själva aktivt deltar i det upplever det med sina sinnen, men så fort man bjuder in någon i själva sexet icke aktivt deltagande part till att ta del av sexet, genom att låta den personen titta på det, lyssna på det eller läsa om det, har man tagit första steget mot att göra sexet till porr. (Nöjer man sig med att definiera porr så, ska man ju också vara medveten om att utbudet av porr även omfattar vid första anblicken så oskyldig lektyr som vissa sektioner i vanliga postorderkataloger från Borås.) Redan här i tankekedjan kan vi ana de avknoppningar som populärt kallas matpornografi och socialpornografi. Liksom sexuellt relaterad pornografi är dessa underarter vitrinvaror sedda av icke aktivt deltagande parter. Och nöjde vi oss med att ha det så enkelt, skulle pornografi, oavsett om den nu är sexuellt, socialt eller kulinariskt betingad, nog vara ganska harmlös.

I praktiken nöjer sig dock sällan den sexuellt relaterade pornografin med att bara vara en form av sex som involverar en eller flera icke aktivt deltagande parter. I alla fall den pornografi som dess producenter tror sig kunna tjäna mycket pengar på går i regel några steg längre och antar gärna överdrivna proportioner och ibland rentav inslag av påträngsamhet och tvång. Det räcker inte med en skildring av en ensam persons stilla men ack så behagliga självtillfredsställelseakt, nej, det ska helst handla om en enda röra av många och omättliga gestalter med en till synes aldrig sinande aptit utan tillstymmelse till vare sig erektil dysfunktion, huvudvärk, vestibulit, eller vetskap om någon som helst morgondag. (Det här har jag naturligtvis ingen egen erfarenhet av att ha sett, men jag har fått höra av en kusins kompis till en före detta granne att det är så porr ser ut.) Det är när jag har kommit så här långt i mina funderingar som jag tror att jag också har fått korn på orsakerna till oenigheten om hur begreppet pornografi och dess underarter socialpornografi och matpornografi ska tolkas. En del verkar nämligen tycka att pornografi utan undantag är något frånstötande som den som vill se sig själv som någorlunda vettig aldrig ska befatta sig med. De som ser på begreppet på det viset tar fasta på de överdrivna proportioner som i regel utmärker pornografi, och tänker att den bygger på ofrivillighet och påträngsamhet. Kanske är de också av den bestämda uppfattningen att inte allt som kan göras också ska kunna betraktas. Samtidigt finns det de som ser pornografi som något icke entydigt negativt, utan som något som har ett existensberättigande och fyller en funktion. Jag skulle väl tro att det främst är bland dem som acceptansen för ett vidgande av begreppet pornografi är som störst. Dock kvarstår ju problemet med att veta vem som har tolkningsföreträde.

Jag själv kan villigt erkänna att jag kanske lite obetänksamt ibland refererar till begreppet matpornografi, och att jag då menar något jag själv reagerar positivt inför. Det är något som inspirerar mig och väcker lust inom mig. Samtidigt vet jag att jag omkring mig har människor som enligt sitt språkbruk inte är villiga att göra samma positiva associationer som jag till detta begrepp. Det är i sådana sammanhang jag efterlyser adekvata synonymer. Ord som på ett bra sätt beskriver maten som en exemplarisk vitrinvara utan att den nödvändigtvis måste vara vämjelig. Här vill jag gärna efterlysa bidrag från kreativa ordbrukare. Tills jag får vettiga förslag tänker jag luta mig tillbaka i godan ro och titta igenom en serie hederliga gamla porrfilmer. Jamie Oliver - Jamie At Home: The Complete Series heter de.

Linus Ganman,
språkbloggare

Tänk hur mycket information språket lagrar till och med i våra minnens mest bortglömda vrår! En del språkliga fragment kan locka fram långa bildsekvenser och kasta en tillbaka till långt svunna tider. Vissa andra fragment är också av tydligt språklig art och kan vara detaljerade och tydligt minnesframkallande, men ändå helt obegripliga.

I söndags var det dags för ännu en oväntad tidsresa. Jag var hemma hos en kompis i Solna och fikade. Hon är lite modern av sig, ty hon lyssnar på radio via Internet, och ur hennes dator skvalade musik från en kanal som väljer musik efter kriteriet att sångtexter på engelska i möjligaste mån ska undvikas. Därigenom är kanalen naturligtvis genast ute ur dagens musikaliska huvudfåra.

Plötsligt, mitt i vårt radiodiggande, kastades jag sisådär tjugofem år bakåt i tiden. En bekant låt jag inte hade hört på mycket länge strömmade ut ur kompisens dator. Och en bra bit av min bardom med dess värderingar och tankar vällde över mig. Det händer då och då, men är ganska överväldigande varje gång, och jag lär nog aldrig vänja mig vid den omvälvande känslan.

Låten som spelades har en text på ett språk jag inte förstår, och såna språk finns det förstås gott om, både på nära håll och i fjärran. I mitt huvud dök minnesbilder upp av hur jag full av förväntan som tioåring satt med näsan tryckt mot teverutan klockan 17:25 varje kväll och väntade på att barnprogrammen på TV2 skulle börja. Denna väntan ackompanjerades av en bild på en klocka mot en botten av någon barnteckning samt ett märkligt utbud av musik. Jag vill minnas att en låt som påfallande ofta spelades var In kommer Gösta av Philemon Arthur and the Dung. Sägas bör att jag på den här tiden var en ganska föga berest herre bosatt i en norrländsk stad omgiven åt alla håll av idel skog och ödemark, så den skånska som Philemon Arthur and the Dung sjöng på var precis lika obegriplig som vilket annat obegripligt språk som helst. En annan låt med obegriplig text som jag tror brukade beledsaga TV2:s klockbild var just den här låten som plötsligt strömmade ut ur min kompis radio i Solna. Men båda dessa låtar innehåller fragment som gjorde att jag som barn ändå misstänkte att texterna kunde vara på svenska, i alla fall delvis.

Det kan ibland låta lite som att man pratar om urtiden när man berättar om vad som hände för bara 25 år sedan. På den tiden fanns inte World Wide Web. Om man hörde en låt med obegriplig text, hade man små chanser att ta reda på mer om den än just att det var en obegriplig låt. Annat var det i söndags. En snabb titt på radiokanalens spellista skänkte mig visshet om vem det är som sjunger den där obegripliga texten jag minns från min barndom:

Buda tokig, du är inte, du är tokig! Och nicko hej och tappa jaj!

Att vuxna ofta skojade och lurades, förstod jag redan tidigt i livet. Var det inte nån som spökade ut sig i röd luva och vitt skägg, så var det nån som sjöng på påhittade språk. Det fanns till exempel en farbror som hette Povel Ramel som sjöng om en Itma Hoha M'botenbaba ifrån Chitnbotnba, strax bortom Putnchitnbu i Indien, och en annan farbror som hette Michael B. Tretow som sjöng en låt med titeln Hubba Hubba Zoot Zoot. Som barn trodde jag att farbrorn som sjöng Buda tokig, du är inte, du är tokig! Och nicko hej och tappa jaj bara var ytterligare en i raden av alla dessa vuxna som ville lura och förvirra oss barn.

I söndags nådde jag dock slutlig visshet om vad som ligger bakom ett av barndomens små mysterier. Låten jag hörde på min kompis radio i Solna var ingen mindre än Oua Oua med den hawaiiska duon Kanui & Lula. Och språket denne Kanui, eller William Kanui som han hette privat, är det högeligen verklighetsförankrade språket hawaiiska. World Wide Web skänker visshet. Kanui & Lulas världsschlager spelades in på skiva när Povel Ramel var elva år gammal och det ännu skulle dröja elva år innan Michael B. Tretow kom till världen. Tanken svindlar. Kanske till och med min morfar, som föddes 1927, gick och nynnade på Oua Oua någon gång!

Vad vill jag ha sagt med det här då? Tja, egentligen inget annat än att jag är så fascinerad över vilket fantastiskt, elastiskt och epoköverbryggande medium språket är. Just det språk som heter hawaiiska lär vara på utdöende. Men tack vare Kanui & Lulas odödliga hit kanske språket, om än blott fragmentariskt, ändå lever kvar länge i minnena hos folk till och med långt från Hawaii.

Här kan du själv lyssna på Kanui & Lula!

Linus Ganman
språkbloggare

Långt innan jag helt förstod hur TV-mediet fungerar med sina möjligheter till redigering, dubbning, klippning och allt möjligt sådant, såg jag ett kort inslag som etsade sig fast i mitt minne och som har spelat en större roll för min personliga utveckling än jag nog kan föreställa  mig. Jag var kanske fem år, och inslaget var kanske högst trettio sekunder långt. I det fick man se en man bli intervjuad. Om vad kan kvitta, jag minns det ändå inte. Han talade ett språk jag inte för mitt liv kunde begripa och som inte påminde om något jag någonsin dittills hade hört. Det kan ha varit turkiska, persiska, kurdiska eller arabiska. Jag tror i alla fall att det var något språk som talas kring Medelhavet eller i Mellanöstern. Men det speciella var att mannen blev intervjuad av en svensktalande reporter och gav adekvata svar på sitt eget språk. Min fascination för vad jag såg visste inga gränser. Och min hjärna började fundera och fundera. Tänk om det är så ändå, tänkte jag, att alla människor i hela världen i sitt allra innersta pratar svenska, men att det ändå händer att andra språk kommer ur munnen ibland. Ja, det kanske är så att alla i hela världen egentligen förstår svenska. Det verkade ju logiskt, för jag hade ju själv sett prov på det på TV, och allt som visades på TV var ju sant!

Min fascination för utrikiska språk var härmed väckt, och med barnsliga ögon började jag titta igenom F-hyllan på Länsbiblioteket i min barndoms stad. Som vuxen kan man lätt kategorisera allsköns begrepp utefter lättköpta och ofta allmänt vedertagna fördomar. Det är just denna benägenhet som gör en människa vuxen. Som vuxen kan man lätt köpa, och köper man gärna lätt färdiga uppfattningar. Just en sådan vuxen människa, Esaias Tegnér hette han visst, författade en hel drös med sådana här färdiga uppfattningar. Han ansåg att latinet var stolt och oböjligt, att italienskan var nöjets och trånandets språk, att engelskan var till hälften nedsvald och till hälften framstött samt att franskan ljög och inte kunde hålla takten.

Jag hade inga sådana förutfattade meningar alls när jag började utforska F-hyllan. Länsbiblioteket i min barndoms stad hade av någon outgrundlig anledning ett väl tilltaget utbud av självstudieböcker om utrikiska språk. Där fanns parlörer för ungerska och turkiska och läroböcker i walesiska, iriska och esperanto. Och jag bläddrade och läste. Walesiska verkade svårt med sina många konsonantkluster och ord som i alla fall knappt någon svensktalande liten pojke kunde känna igen. Ungerska verkade mest handla om tabeller, och den ende som verkade kunna ungerska i hela världen hette Eugen Storlind. Men esperanto verkade ganska lätt. De flesta av orden i det språket liknade mina egna. Det hette hundo, strando, glaso, kubo och allt möjligt ditåt, och vem som helst kunde väl se att orden betydde hund, strand, glas och kub. I läroboken stod det dessutom att esperanto var ett världsspråk.

Jag gnagde på ordet. Världsspråk. Ett språk för hela världen. Och min hjärna började fundera igen. Jag drog mig till minnes den mannen på TV som blivit intervjuad på svenska och som svarat på ett helt annat språk. Kanske det ändå inte var svenska som alla innerst inne talade? Kanske det var esperanto i stället? Tänk om man kunde lära sig esperanto! Då skulle man ju kunna prata med alla människor i hela världen! Vad smart! Och jag fascinerades mer och mer av den smarta idén. Jag började berätta om den för vuxna i min omgivning. Men de vuxna var ju vuxna, och hade således blivit med fördomar. Mina föräldrar sa att det där med esperanto ju ändå aldrig skulle fungera om inte alla i hela världen lärde sig det, och som världsspråk hade vi ju redan engelska. Och morfars fryntlige svåger, ja, han undrade om jag ändå inte menade språket transpiranto, och morfar själv reciterade Finlands nationalsång på det där som han sa var transpiranto. Och jag bara stod och såg på och undrade varför alla vuxna var så dumma och inte förstod det fina med esperanto. Kanske redan där började jag bli lite mer vuxen och bereddes att samla på mig allt fler och fler fördomar om all världens språk.

Jag glömde alltså snart bort min föreställning om esperantons förträfflighet, för sanningen att säga hörde jag aldrig talas om den någon annan stans än i några böcker jag hade hittat i F-hyllan på Länsbiblioteket i min barndoms stad. Någon gång då och då kunde det hända att jag hörde ordet esperanto nämnas, men då i egenskap av en metafor eller en beteckning för en naiv, krossad dröm. Men så kom året 1995, året då jag för första gången gav mig ut på Internet. Nätverket som påstods kunna innehålla teoretiskt sett allt. Jag surfade in på en sökmotor och letade upp texten till Beatles-låten Free As A Bird, som hade kommit ut på singel det året, och fick fram texten, långt innan fullängdsskivan fanns i försäljningsdiskarna. Fantastiskt! Min tur inspirerade mig till att leta efter allt obskyrare saker på Internet, och det värsta av vad jag snavade över i denna planlösa jakt ska jag nog bespara er. Men plötsligt dök en gammal, sedan länge avsomnad tankegång till liv. Om Internet kan innehålla information om teoretiskt sett allt, vad kan då Internet tänkas kunna ge för upplysningar om esperanto? Jag gjorde en sökning på Yahoo, för det här, barn små, var långt innan Google fanns. Sökresultatet var överväldigande. Det verkade som om nätet var översållat av sidor på esperanto. Ja, jag hade ju aldrig lärt mig esperanto själv, men mindes ändå från min tidiga barndom hur det såg ut, och kunde med nästan hundraprocentig visshet intyga att det var just esperanto som de här sidorna var skrivna på.

Världsspråk kommer och går. Vad de flesta verkar ha gemensamt är att de i någon mån har blodstänk på sina händer eller att den makt där språket har sitt ursprungliga säte bedriver någon sorts förtryckarpolitik. Åtminstone om man ska tro många av dem som genom åren har lärt sig esperanto. En skriftställare jag har haft kontakt med kommunicerar bara på esperanto när hen väl rör sig ute på Internet. Ja, pilutta er, alla små diktatorer och folkförtryckare där ute, jag tänker inte tala om vad hen heter, men hen har hur som helst förklarat sitt val av kommunikationsspråk med att hen känner sig säkrare när hen kommunicerar på esperanto, eftersom det tydligen är få diktatorer och folkförtryckare som själva tar sig tid att lära sig just det språket, och därigenom inte så lätt kommer åt sådan information som de kanske helst skulle vilja censurera. Lite märkligt egentligen, med tanke på hur lätt esperanto enligt mångas utsago ska vara att lära sig.

Idag, den 26 juli, är det esperantodagen. Idag för precis 125 år sedan kom den första läroboken i esperanto ut i handeln. (Vi kan alltså bara gissa oss till vad Esaias Tegnér skulle ha kunnat säga om esperanto, eftersom hans små aforismer om språken är sjuttio år äldre än esperanto.) 125 år efter att esperanto lanserades som ett förslag till neutralt världsspråk är det många som visserligen har hört talas om språket, men inte så många som vet att det fortfarande används. Vanliga fördomar om just esperanto verkar gå ut på att det inte fungerar vare sig politiskt eller tekniskt, samt att det är ett dött språk, eftersom det antas sakna historia och litteratur. Det är nog visserligen sant att esperanto inte ännu har blivit ett världsspråk i den omfattning som kanske många hoppades på i språkets barndom, men det används ändå av en livaktig skara på sannolikt bortemot två miljoner människor spridda över hela världen. Och gräver man bara lite på ytan i cybermyllan, kan man lätt hitta rätt mycket popmusik, föreläsningar och litteratur på just esperanto. Man kan till och med hitta en film där William Shatner åtminstone försöker prata esperanto. Internet har sannerligen berett vägen för ökad kännedom om språkets fortlevnad, men bara om man vet var man ska gräva, kan man stöta på esperanto även utanför Internet. Göteborgs Stadsbibliotek lär ha en av Sveriges största samlingar av lånbar litteratur på esperanto. Bland svenska böcker som har översatts till esperanto kan nämnas Frans G Bengtssons Röde Orm och Karin Boyes Kallocain. Fransmannen Henri Vallienne (1854-1909) skrev också ett par romaner i original på esperanto, och en handfull andra författare har följt i samma spår, som exempelvis svensken Stellan Engholm (1899-1960). I det här sammanhanget kan man förstås dessutom nämna Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula från 2000. I den boken får vi bland annat stifta bekantskap med den lille tystlåtne pojken Niila, som när han väl vågar prata för första gången gör det just på esperanto, som han har lärt sig från en kurs på radio.

Den som lyckas lära sig esperanto kan naturligtvis inte prata med alla i hela världen blott tack vare sina kunskaper i esperanto, men kan uppenbarligen få en alldeles särskild inblick i vardagslivet i vissa länder som av olika anledningar och i olika omfattning håller sig stängda. Och kanske det är just en esperantotalare som en vacker dag, när vi minst anar det, går ut och störtar en diktator.

Linus Ganman
språkbloggare

Jag bor i Stockholm, verkar i många delar av stan och reser ofta kollektivt. Mellan arbete och fritid hattar jag runt mellan Alvik, Årsta, Västerort och Bodal på Lidingö. Det hör till denna sorts liv att var trettionde dag förnya sitt kollektivtrafikkort. En ganska trivial sak, som man efter några år som reguljärresenär i den här stans kollektivtrafiknät bara gör utan att tänka på vare sig förberedelser eller följder. Under ganska lång tid nu har det varit så att man vid köptillfället aktivt kunnat bestämma sig för när man vill att kortet ska börja gälla, men alldeles nyligen ändrade Stockholms Lokaltrafik rutinerna så att kollektivtrafikkortet, om inget annat anges, börjar gälla för den period man har betalat för först efter att man har gjort sin första resa efter den senaste betalningen. Jag kan alltså ladda mitt kort med resor för trettio dagar en viss dag, men ändå vänta till exempel en vecka innan jag börjar använda kortet, och ändå vara säker på att kortet gäller i trettio dagar från den första gången jag använder det.

Innan den här ändringen trädde i kraft kunde man vid kortköp få ett kvitto som angav start- och slutdatum för kortets giltighet. En kvittoskrivare spottade helt enkelt ut en remsa med klart besked om vilken dag kortet skulle börja gälla och vilken dag det skulle sluta gälla. START 04MAR SLUT 02APR, eller någonting ditåt. Kort och koncist. Enkelt och bra. Stelt, men begripligt. För att om möjligt bringa åtminstone lite ordning i min annars tidvis ganska kaosartade storstadstillvaro brukade jag också notera i min fickkalender när kortet skulle sluta gälla och när det var dags att förnya giltigheten. En gång kalenderbitare, alltid kalenderbitare.

Så kom då den nya rutinen, och, ja, jag vet ju att jag läste i någon dagstidning om att den skulle träda i kraft, men jag blev varse den på riktigt först efter första gången jag förnyade giltigheten för mitt nya kort sedan förändringen hade trätt i kraft. Jag betalade i automaten som jag så ofta gjort förut och fick som alltid förut ett kvitto på köpet. Liksom i regel annars när jag är ute och rör mig i kollektivtrafiken hade jag antagligen en tid att passa, var lite stressad och reserverade min hjärnkapacitet för just att stålsätta mig i trängseln och se till att hitta fram bland spärrar, gångar och myllret av folk. Känslan för fina språkliga nyanser var satt på undantag. Därför kunde jag inte bli annat än förbryllad, när texten på kvittot löd: ANVÄND SENAST 2016-04-12. Inget startdatum. Inget slutdatum. Ingenting som tycktes värt att vanan troget notera i kalendern. Bara detta kryptiska ANVÄND SENAST 2016-04-12. Svett började sippra fram i pannan och på ryggen. Jag svalde. Det kändes tjockt i halsen och jag fick en klump i magen. Och jag minns att jag hann tänka: ”Men jag använde ju det här kortet senast igår!” och sedan, genast efteråt: ”Och förresten har ju den tolfte april 2016 inte infallit än! Vad menar maskinen, egentligen? Varför påstår kortautomaten att jag har använt kortet en dag som inte har infallit än?”

Kära läsare, ni har säkert redan förstått att jag här hade låtit mig luras av en dubbeltydighet. Det är ju så med våra språk ibland, att de kan bjuda på sådana. Och just på svenska råkar ”använd senast” kunna tolkas som både en uppmaning och ett konstaterande. Jag uppfattade texten som ett konstaterande, men maskinen avsåg snarare med sin kvittoutskrift att ge mig en uppmaning. Det var alltså inte så att min biljett var använd senast den tolfte april 2016, utan det var jag som uppmanades att börja använda biljetten senast detta datum.

Så här kan det lätt bli om man är lite stressad och ens tillgång till språklig vägledning därtill är begränsad till något som en maskin har spottat ur sig. En maskin gör i bästa fall som den har blivit tillsagd en gång av en programmerare, men har sällan förmågan att bedriva tvåvägskommunikation i flera led. En maskin kan säga ANVÄND SENAST 2016-04-12 till mig, men jag kan inte fråga samma maskin VAD SJUTTON MENAR DU MED DET? och räkna med ett vägledande svar.

Vi kan lätt rycka på axlarna åt den här lilla anekdoten och tänka att maskiner är som de är. Rigorösa och enkelspåriga. Eller så kan vi rentav kanske tänka att de är lite söta eller lustiga när de försöker kommunicera på människors vis. Samtidigt måste vi som handskas med språket ständigt tänka på att maskiners fyrkantiga sätt att kommunicera på gör sig gällande inte bara i maskinernas värld. Detta fyrkantiga sätt att kommunicera på har funnits långt innan maskiner började spotta ur sig meddelanden bestående av fragment från människans språk. En form för sådan här fyrkantig kommunikation är ju just den som snart sagt vilken textförfattare som helst ägnar sig åt. I de flesta fall där språk förmedlas i form av färdigskriven text (till skillnad från text som skrivs i realtid på chattar och liknande) kommer ju den som skriver texten och den som läser texten aldrig eller sällan i kontakt med varann så att de kan bedriva en ömsesidig kommunikation. Den som läser texten är helt och hållet hänvisad till sin förmåga att förstå skriven text, och den skrivande är begränsad till att behöva skriva så begripligt och föga tvetydigt som möjligt.

Frågan om texters begriplighet och obegriplighet är förstås av högsta intresse för oss som vill dela med oss av det vi skriver. Antagligen vill de flesta av oss kunna skriva begripligt, och en del av oss strävar hårt efter att nå en bred läsekrets som har utbyte av att läsa det vi har skrivit. Samtidigt ska man ju inte glömma att det ibland även kan finnas konkreta behov av att skriva svårbegripligt eller tvetydigt med vilje. En del författare, som William Shakespeare och James Joyce, gör det till sin specialitet. De kan (naturligtvis till många översättares stora förtret) använda flertydigheter för att på ett briljant sätt få sina läsare att undra och fundera, hållas på halster och därför inte kunna lägga deras böcker ifrån sig förrän de kommer till slutet. Vill man nu vara riktigt snäll mot Stockholms Lokaltrafik, skulle man ju mot bakgrund av denna lilla tankeutsvävning kunna säga att det bor en liten James Joyce i var och en av deras biljettautomater.

Linus Ganman,
språkbloggare

Trodde ni att ni kunde använda språket precis hur ni ville, va? Trodde ni att språket var ett i alla avseenden logiskt fungerande verktyg, va? Ha! Ingenting kunde vara mer fel. För i våra språksinnen ligger en hel drös med ologiska regler, som vi bara lydigt följer, utan att tänka efter. Titta bara på de här två meningarna:

1. Stenen är stor
2. Stenen är större

Busenkelt, va? Helt vanlig komparation. Inga konstigheter. Men om vi nu bara tar det lilla ordet så, och sätter in det i meningarna - vad händer då? Jo:

1. Stenen är så stor
2. Stenen är så större

Här märker vem som helst som är någorlunda bevandrad i svenska språket, att mening nummer två låter konstig. Det går nämligen inte på svenska att göra en helt vanlig komparation i kombination med ordet så utan att skjuta in ett extra ord. Så här ska det se ut:

2. Stenen är så mycket större

Det här är egentligen ologiskt, ty vanlig komparation utan mycket skulle rent teoretiskt ha varit helt tillräcklig här. Men vi böjer oss för språkets ologiskhet, och stoppar in ett mycket i alla fall. Efter denna lilla exkursion genom ett av den svenska språklärans kanske inte oftast genombläddrade kapitel tänker jag nu knyta an till ämnena för detta inlägg: Kinesisk grammatik och svenska måttsord.

En av de egenheter som är karakteristiska för kinesiskan är måttsorden. När man på kinesiska ska tala om hur många det finns av något, måste man också använda ett måttsord. På svenska kan vi till exempel tala om ett knippe dill, två nypor salt, tre nävar grus, fyra deciliter socker och så vidare, men vi kan också rakt av tala om en mulåsna, två kyrkor, tre fjärdedelar eller fyra årstider. Det där sista går inte för sig på kinesiska. I medvetandet hos alla kinesisktalande står det nämligen inpräntat att det låter tomt och ofullständigt. Precis som den svenska frasen stenen är så större. Precis som att man på svenska måste skjuta in ett extra ord här, bara för att det ska låta fullständigt, måste man göra det på kinesiska, när man talar om någots mängd. Man skulle kunna säga att det ungefär motsvarar att säga ett stycke mulåsna, två stycken kyrkor, tre stycken fjärdedelar och fyra stycken årstider.

Det stannar inte här, kära läsare! Kinesiskan är ännu klurigare! Det räcker inte att lära sig ett enda måttsord, utan man måste kunna flera, och för varje ting som kan räknas, reserveras ett särskilt - eller i vissa fall flera särskilda - måttsord.

Jag kan inte kinesiska, och jag är väl dum nog att inte vilja lära mig det heller. Jag har ändå inte kunnat hålla mig från att studera dess grammatik en aning. När jag stötte på kapitlet om måttsord, rynkade jag först pannan av förbryllelse. Dock insåg jag efter lite funderande att inte heller mitt modersmål svenska är så särskilt enkelt eller logiskt just på den punkten. Även svenskan har ju en hel del måttsord, och ibland till och med måttsord särskilt reserverade för vissa ord. Vi säger ju ett knippe dill och ett knippe blommor, men kanske inte lika ofta ett knippe blyertspennor, även om det förstås vore fullt tänkbart.

Här har den som vill tala i bilder förstås mycket att hämta. Bortom lättippade ordvändningar som en liter mjölk, en ask tändstickor och en limpa cigarretter finns det massor av tänkbara sätt att ange någots mått på. Från min barndom minns jag att vi hemma ibland talade om en plånbok hamburgerkött och ett trafikljus paprika. Hamburgerköttet köpte vi då i förpackningar vikta ungefär som plånböcker, och paprikorna kunde köpas i förpackningar om en röd, en gul och en grön, som ett trafikljus. Jag tycker mig kunna notera att nästan ingen idag förstår vad jag menar när jag talar om en plånbok hamburgerkött. Men det är förstås en annan historia. I plastkortens tidevarv har väl kanske de flesta bytt ut sina plånböcker mot metalletuier, och då får vi väl revidera vår måttsordlista. Kanske man ska försöka sig på att fråga efter ett etui hamburgerkött nästa gång man går och handlar?

Linus Ganman,
språkbloggare

Språket är ett av de verktyg vi har för att utbyta information med varandra, och egentligen skulle inte språket behöva vara mer än just ett verktyg för utbyte av information. Dock kan det ju även vara en identitetsbärare. Det har jag skrivit om tidigare här på språkbloggen. Minnesgoda läsare kan säkert erinra sig min berättelse om kvinnan som på klingande skånska gav till känna att hon var från Luleå, eller kvinnan som bara var ute för att roa sig på puben, men kände sig nödsakad att be om ursäkt för hur hon pratade. I vår strävan att utbyta avsiktlig information med varandra, utbyter vi också oavsiktlig sådan, till exempel om vår härkomst. Om jag säger

- Hä ä bar å åk!

menar jag att det inte finns någon fara på lur i skidbacken, men genom sättet jag säger det på, antyder jag dessutom att jag har min språkliga bakgrund i norra Sverige. Den som tar del av det jag säger får alltså två upplysningar:

1. Att vägen är farbar
2. Att jag kommer från Norrland

Finns det något annat man skulle kunna uttyda av det jag säger? Kanske inte om jag säger just meningen i exemplet ovan, men ibland kan det vi säger och skriver uppenbarligen avslöja mycket mer om oss än vi egentligen avser. För några veckor sedan skrev jag här på bloggen om det norska ordet jernteppe, och fick en något oväntad läsarreaktion. En exempelmening jag använde i inlägget lyste enligt läsaren blodrött, i alla fall med Oslo-mått mätt. Själv hade jag bara för avsikt att ge ett exempel på hur ordet jernteppe kan användas på norska, men läsaren tyckte sig dessutom i exempelmeningen kunna uttyda vad jag har för politisk hemvist, och motiverade detta med hur jag hade böjt ett av orden.

Norskan, och i synnerhet norskans skriftspråk, har undergått förhållandevis många och täta förändringar under de senaste 200 åren. När Norge 1814 blev självständigt från danskt styre, tyckte man i gemen att man inte längre skulle använda danska som landets officiella skriftspråk, och under tiden från självständiggörandet fram till idag har de som kommunicerar på norska ägnat sig åt att på olika sätt forma ett eget, norskt språk, frikopplat från danskan. Förändringar och variationer i skriftspråket har alltså länge varit vardagsmat i det norska språksamfundet på ett helt annat sätt än det har varit i det svenska, och naturligtvis kan man också tänka sig att dessa förändringar och variationer har hanterats på olika sätt beroende på var de olika språkbrukarna har sina politiska hemvister.

För att hitta en stor nämnvärd förändring av svenskan, måste vi gå ända tillbaka till 1906, då några av stavningsreglerna förändrades. Jag vet inte så mycket om det politiska läget i Sverige vid den här tiden, men jag skulle väl kunna tro att det var de konservativa som in i det längsta klamrade sig fast vid det gamla stavningssättet, medan de radikala var de som snabbast tog de nya stavningsreglerna till sitt hjärta. Om det nu var så det var, skulle man kanske på den här tiden ha kunnat säga till någon:

- Jaha, stavar du med fv och dt? Du röstar alltså med högern?

Nu sitter jag alltså här och undrar om det finns detaljer i språket som kan visa till exempel var man står politiskt. Är det ett tecken på att man tillhör arbetarklassen, om man helst skriver ner, mej, stan och dan i stället för ned, mig, staden och dagen? Är det mera borgerligt att skriva försåg i stället för försedde? Är det mera vänster än höger att förorda bruket av pronomenet hen? Jag vet inte. Jag har inte lika god politisk koll på svenskan som min läsare hade på norskan, och därför skulle jag vilja be er läsare om synpunkter igen. Hur kan man se på en skribents språk var hen hör hemma politiskt?

Linus Ganman,
språkbloggare

Det verkar som svenskan börjar växa ur sina kläder och blickar lystet mot ungerskans, estniskans, turkiskans och finskans garderober. I de fyra sistnämnda språken kan man nämligen säga motsvarigheter till saker som "Den som spar, han har" eller "Each person has the right to demand his rights and liberties proclaimed in this Declaration, independently of his sex, ethnic origin or religious belief" eller "När Gud skapade mannen, skojade hon bara" utan att någon könsbestämd grupp känner sig förfördelad. När man uttrycker sig på ungerska, estniska, turkiska och finska, måste man nämligen inte hela tiden tala om huruvida en omtalad person är man eller kvinna. På samma sätt som man på svenska kan gömma en persons kön i ett "jag" (den talande) eller "du" (den tilltalade), kan de där fyra språken uttrycka svenskans "hon" och "han" (de omtalade) med ett könsneutralt pronomen.

Så tidigt som 1966 föreslog en Rolf Dunås införandet av ordet hen som beteckning för en icke könsbestämd, omtalad person. 1980 kom Byggforskningsrådets rapport Att värdera byggd miljö i artikeln Värderingsmoment i planeringsprocessen av Rolf H Reimers, som konsekvent använder det könsneutrala hen i sin text. 1994 följde riksdagsstenografen Hans Karlgren efter med samma förslag som Rolf Dunås. Och i år kom Jesper Lundqvists barnbok Kivi och monsterhund, där pronomenet hen tar klivet in i litteraturen på allvar.

När jag skriver, kan jag tycka att det är väldigt behändigt att kunna ta till pronomenet hen. Ibland är det oväsentligt att bestämma könet på en omtalad person, och då kan det vara skönt att slippa ty sig till alternativ som "han/hon", "hon eller han" eller "h*n". Jag vet att hen och de föreslagna oblika formerna henom och hens i mångas ögon kan se ut som felstavade ord, men jag tror att det bara handlar om att vi som läser svenska måste lära oss nya ord. Och har vi redan lärt oss ord som sputnik och dator, så kan vi ju lika gärna lära oss hen. Eller, för att vara mer exakt, att ordet hen har fått en ytterligare betydelse. Innan hen slog igenom som pronomen, fanns det redan som substantiv i betydelsen brynsten.

När jag pratar är jag mindre entusiastisk över pronomenet hen. Jag menar nämligen att ett ord måste smälta in naturligt i sin omgivning för att kunna fungera bra, och jag uppfattar inte att hen gör det. Själv talar jag en dialekt där jag ofta slopar h i början av orden han och hon, och jag har för mig att denna talspråkliga förenkling är rätt vanlig i många varianter av svenska. Jag kan säga till exempel: "Ha ru sett att on a köpt paprika?" eller "Kom an inte in på klubben igår?". Dock har jag svårt för att tänka mig att någon redan tyr sig till ett såpass slappt uttal av pronomenet hen, att hen tillåter sig att slopa ordets h utan vidare. Hen verkar fortfarande vara ett ord, som man uttalar nästan med händerna i sidorna och avslutar med stängda ögon och en smackning för att verkligen ge stuns åt det man säger. Det finns också ett praktiskt problem med att slopa h i hen, och det är att det i sin stympade form inte går att skilja från pronomenet en, alltså objektsformen av det opersonliga pronomenet man!

Jag anser att pronomenet hen lider av barnsjukdomar, men följer dess mognadsprocess med spänd förväntan. Och den som lever, hen får se hur det tas emot av framtiden.

Linus Ganman,
språkbloggare

P.S. Samma dag som detta inlägg gjordes, skrev även Lisa Magnusson om ordet hen i Metro.

Ett ord som vitlökssås är ganska okomplicerat att förstå, fast det består av inte mindre än tre komponenter. Det är egentligen ingen match att begripa att vitlökssås är en sås gjord av lök som är vit. Det finns dock en hel del ord som inte visar vad de betyder på ett lika tydligt sätt. Det är inte en lika stor självklarhet vad en konferencier gör. En konferencier kanske befinner sig på en konferens, men det behöver inte alltid vara så. Någon gång har någon kvicktänkt person kommit på att man i stället kan kalla en konferecier för en kom-fram-och-säg, ett ord som uttalas nästan likadant som konferencier, och på så vis kan man lättare förstå vad ordet betyder. En konferencier är ju en person som kommer fram och säger någonting mellan olika programpunkter. Kom-fram-och-säg är ett exempel på vad man brukar kalla folketymologier. Etymologi är läran om ords härkomst, och folketymologier är sådana förklaringar som frodas bland folket, den breda massan, till skillnad från bildningseliten, som gör anspråk på den rätta och adekvata kunskapen.

Det finns många målande folketymologier i språken. Har man otur, kanske man drabbas av ryggmatism. Och talar man engelska, kanske man har hört talas om ett åldringsbehäftat begrepp som oldtimer's disease. Begreppen är lätta att komma ihåg - ryggmatism känner man av i ryggen och oldtimer's disease får man på gamla dagar.

Hjerneteppe är vad en norsktalande kan säga sig få när personen i fråga drabbas av hjärnsläpp, eller på lite modernare svenska, blackout. Ordminnet sviktar helt enkelt, och namnet på den där sångaren, filmen, popgruppen eller udda filuren nere i hamnen är som bortblåst. Till och med för en svensktalande utan ens rudimentära kunskaper i norska är det lätt att förstå ordet. En hjerneteppe täpper till hjärnan precis som en nästäppa täpper till näsan. Busenkelt, alltså. I alla fall om den breda massan får bestämma. Bildningseliten har en helt annan uppfattning om just det ordet.

De som gör anspråk på den rätta och adekvata kunskapen vill gärna göra gällande att hjärnsläppets norska motsvarighet ska stavas jernteppe. Alltså: Jeg husker ikke hva den forretninga heter! Jeg får jernteppe! Skillnaden i stavning och uttal är minimal, men skillnaden i betydelse är ofantlig. Jernteppe är vad man på svenska kallar järnridå, alltså antingen en brandskyddsinrättning som kan fällas ner mellan scen och åskådarutrymmen på teatrar eller exempelvis den hårdbevakade gränslinje, som efter andra världskriget omkring 1945 började avskilja det kommuniststyrda Östeuropa från Västeuropa fram till 1989.

Här har vi exempel på hur ett ganska trivialt fenomen kan beskrivas på vitt skilda sätt i två språk som annars är rätt så lika. I svenskan talar man om hjärnsläpp - att hjärnan släpper sitt grepp om vad som är riktigt och rätt, och i norskan om jernteppe - att en järnridå går ned mellan minnesfunktionen och den talandes vilja att uttrycka det riktiga och rätta. Dock bör man notera, att järnridå inte har slagit rot i det svenska språket i den här betydelsen. En svensktalande som säger Jag kommer inte ihåg vad det företaget heter! Jag får järnridå!, möts sannolikt bara av förvirrade reaktioner.

Min tes här är att ordet jernteppe i betydelsen tillfällig minnesförlust har kunnat slå rot i norskan just för att det av ljudlikhetsskäl så lätt går att associera till hjerne, och kanske till och med till teppe, som förutom ridå kan betyda att stoppa eller stänga något med en tapp. Bildningseliten kan säga hur mycket de vill att ordet ska stavas utan h och utan binde-e, men det är onekligen fortfarande lättare att associera fenomenet till hjärnans funktion än till politiken i Östeuropa. Och skulle det norska ordet jernteppe i betydelsen tillfällig minnesförlust till äventyrs slå rot i svenskan, skulle det nog bara finnas ett sätt att stava det på - med h. Knappast någon svensktalande utan rudimentära kunskaper i norska skulle nämligen spontant associera känslan av en tilltäppt hjärna till metallen järn.

Linus Ganman,
språkbloggare

Ja ha vare me göteborgare, stockholmare... Ja ha vare me alla, va. Ja mena, ja le... ja eh, ja eh, ja ha åkt litte överallt, va. Men ingenstans har jag hört någon be om ursäkt för sin egen dialekt. Inte förrän jag steg in på en bar i Linköping och började prata med en kvinna, som genast hörde att jag inte kommer från Östergötland.

Språk är inte bara meddelelsemedel, utan även identitetsmarkörer. Språk handlar alltså inte bara om vad man säger, utan även om hur man pratar. Och om man pratar som de flesta som får vara med och bestämma eller som de som har mycket pengar, då blir man - i alla fall i mångas ögon - själv som en som får bestämma eller har pengar. Våra olika språkmelodier är starkt förknippade med bilder och föreställningar om hur vi är som personer, hur vi klär oss och hur mycket vi tjänar. Om någon säger "rött vin" med ett r som närmast låter som begynnelseljudet i den franska romantiska lilla frasen je t'aime och ett i som för tankarna till en humlas surrande, ja, då är det kanske en del som tror att denna någon gärna bär päls, har en liten mops och bor i en paradvåning på Östermalm i Stockholm, samt att denna någon, naturligtvis för att detta med själva pälsen och paradvåningen ska vara möjligt, har mycket pengar. Surrande r och i:n luktar tydligen i somligas näsborrar stora pengar. Min teori är dock att det inte är språkljuden i sig som reglerar en dialekts töntighet eller styrkan i dess lukt av pengar. Surrande i:n har man ju även på andra håll i Sverige än på Östermalm i Stockholm, utan att de för den skull lockar dit arbetstillfällen eller större vägprojekt. 

Jag vill inte tro att gemene man går runt och tänker på sin egen dialekt för jämnan. Förhoppningsvis är gemene man upptagen med väsentligare saker. Ibland dyker ändå frågorna om födelseort och social status upp. I april 1995 var jag i Göteborg och deltog i en hjälpaktion för Angola, och träffade där på en kvinna, som utan blinka kungjorde att hon kom från Läuliåo. Jag kunde själv inte låta bli att le, för så vackert hade jag aldrig förr hört någon infödd lulebo tala. Men hon försäkrade att hon var född och oppavoxen i Läuliåo och hade bott där i heila sitt läiv. Sådana här små lustiga händelser upptar sällan långa stunder i våra liv. Vi kanske skrattar lite lätt åt varandras dialekter, men sedan brukar kommunikationen fortsätta ganska friktionsfritt och sättas av för helt andra ämnen.

Men så kom den där dagen då, den 10 juli 2009. Jag hade varit på Hultsfredsfestivalen och var på väg hem, men stannade till i Linköping för att gå på dejt. På kvällen uppsökte jag en bar och började där tala med en dam i min mors generation. Hon var ute och svingade några bägare med sin särbo och sina söner. När jag tog till orda, förstod hon genast att jag var en utsocknes man, och reagerade genom att på oklanderligt linköpingsmål säga "Ja, jag ber om ursäkt för min töntiga dialekt". Uppenbarligen föreställde hon sig inte att hennes mål luktade lika mycket makt och pengar som mitt.

Jag kanske slår in öppna dörrar, men jag känner att jag vet för lite om varför just östgötskan har ett sådant vanrykte. Visserligen var den där kvällen i Linköping den enda gången jag hört någon be om ursäkt för sin dialekt, men inte så sällan hör jag människor säga att det tycker att just östgötskan låter töntig, ful eller bonnig. Jag är helt säker på, att om tillräckligt många pälsklädda mopsägare på Östermalm talade som man talar i Östergötland idag, då skulle östgötskan ha varit upphöjd till riksspråksnorm, och en del människor som hungrar efter status skulle anstränga sig för att låta som östgötar. Men någonstans i historien tog kapitalet en annan väg genom landet och gjorde en annan dialekt till den vissa kanske helst härmar i sin strävan att framstå som mäktiga och rika.

Om jag själv ska utnämna något till det vackraste och klokaste som har sagts på svenska, ja, då blir det nog Tage Danielssons monolog Om sannolikhet. Och det är ju ingen tvekan om var Tage Danielsson kom ifrån.

Linus Ganman,
språkbloggare

Vi som handskas mycket med skrivet språk ivrar gärna och ofta för att det ska hålla måttet. Det skrivna språket är inte på långt när lika flyktigt som det talade språket, och därför inbjuder det skrivna språket lätt till skärskådande. Man kan nästan alltid gå tillbaka flera gånger till en skriftspråklig källa och tydligt peka på de oegentligheter som eventuellt finns där.

Ett typiskt skrivfel som somliga gör sig skyldiga till och som andra brukar vara bra på att hitta är särskrivning av sammansatta ord. Jag minns inte när jag första gången gjordes uppmärksam på att många svenskspråkiga brukar särskriva ord som helt uppenbart ska skrivas ihop. Dock vet jag att jag i juli 1998 i min inkorg fick en insändare som belyste problemet på ett bra sätt. Eftersom fjorton år har gått sedan dess, kan vi lugnt konstatera att särskrivningssjukan långt ifrån är ett nytt fenomen. Såvitt jag har kunnat konstatera är den också ett fenomen som väcker stark irritation hos många.

Den 17 januari i år stötte jag på ett blogginlägg av språkkonsult Ingrid Herbert, som ställde frågan "Är semikolon det nya särskrivning?". "Semikolon?" tänkte jag, och undrade hur ett harmlöst skiljetecken skulle kunna orsaka en farsot tillnärmelsevis så omfattande som särskrivningssjukan. Jag bad Ingrid Herbert om exempel på semikolonfel, och hon hänvisade mig till språkbloggaren Ylva Byrman, som då hade skrivit om fenomenet i Svenska Dagbladet så tidigt som den 27 september i fjol.

Ylva Byrman går i sin tur ut hårt. Hon skriver:

Om jag skulle ge ett bra och lättmemorerat svar på frågan ”Hur använder man semikolon?” skulle det lyda som följer:

Låt bli!

Jag kan förstå om Ylva Byrman, Ingrid Amy och säkert många andra blir irriterade när någon använder ett semikolon på fel sätt. Dock tycker jag att det verkar väl så drastiskt att föreslå att ingen ska använda semikolon alls. För mig framstår det ungefär som om någon till exempel skulle avråda helt från så triviala saker som att bära vinröda plagg eller att äta vitkål.

Semikolonet liksom fenomenen särskrivning och ihopskrivning hör den skriftspråkliga världen till. Men skriftspråket skulle inte ha funnits utan det talade språket, och alla uttryck som kan representeras av skrift, kan också manifestera sig som tal. Semikolonet har någon gång kommit till för att illustrera en alldeles specifik egenhet i det talade språket, och så länge vi kan tala och känner att vi vill kunna dokumentera det talade i skrift, borde vi också kunna föra talet på pränt på ett ändamålsenligt och träffande sätt.

Hur är det då med våra skiljetecken? Förenklat kan skiljetecknen ses som skriftspråkets motsvarigheter till den talandes lungrörelser. Där det står punkt, tar den talande ett tydligt nytt andetag. Där det står komma, gör den talande visserligen en paus, men fyller inte nödvändigtvis lungorna till brädden. Semikolonet ligger precis mitt emellan kommat och punkten, andningsmässigt sett. Svårare än så behöver det förstås inte vara i teorin.

I praktiken är det naturligtvis svårare. Det brukar vara det. I praktiken finns det ju texter som tillkommit helt utan tanke på talaspekten. Det finns texter som enbart syftar till att förmedla information utan att ta hänsyn till hur informationen skulle framstå om den yttrades av en röst. Hit hör till exempel lagtexter och bruksanvisningar. Dem ska man läsa för sitt inre och möjligtvis referera till i skrift. Bland lagtextförfattare anses det också brukligt att man håller ihop vissa detaljer extra tydligt. På de premisserna råder förstås en helt annan kultur när det gäller bruk av skiljetecken. Lite slarvigt skulle man kunna säga, att där det står en punkt i en sagobok för barn, står det ett semikolon i en lagbok, och där ett nytt stycke börjar i en sagobok, står det en punkt i en lagbok. Den sortens användning av semikolon som gör sig gällande i lagtexter, är knappast tillrådlig i vardagligt språk.

Lagtexter kan dock naturligtvis smitta av sig på vardagligt språk, och den som har för avsikt att skriva vardagligt kanske ibland ändå hemfaller åt att försöka skriva med lite mera pondus, för att få sitt språk att låta och se lite vederhäftigt ut, men det berättigar ändå inte ett sådant semikolonbruk som lagtextförfattare presterar. Man ska ju inte använda semikolon bara för att man kanske tycker att det ser bra ut. Men om man har god känsla för andningsteknik och högläsning, kan man gott kosta på sig ett semikolon då och då.

Linus Ganman
språkbloggare

Nu bor jag i Sverige - svenskans hemland. Om jag vill köpa kläder här, kan jag gå till en affär som heter någonting med weekday. Om jag vill äta hamburgare, kan jag gå till en restaurang, vars namn innehåller ordet king, och om jag vill ha kaffe kan jag uppsöka ett etablissemang som ståtar med ordet house i sitt namn. Det är engelska som verkar gälla om man ska marknadsföra sig i Sverige idag.

Engelska är förstaspråk för bortemot 400 miljoner människor. De flesta som bor i till exempel Sverige har nog dock det språket som andraspråk, och därför spelar det en underordnad roll i samhället. Hur moderiktig och internationellt gångbar engelskan än blir, ligger svenskan på lur under ytan. Jag tror nämligen inte att det är en ren tillfällighet att etablissemang i Sverige heter saker som weekday, king och house. Orden är ju ganska lika sina svenska motsvarigheter veckodag, kung och hus, och detta faktum gör att säkert många svensktalande relaterar till sin svenska när de ser de engelska orden. Den engelska som syns i det offentliga rummet i Sverige är alltså inte sällan genuint engelsk, utan man skulle kunna säga att det är en engelska anpassad för Sverige.

I början av året var jag i Tallinn. Jag gick in på köpcentret Solaris vid Estonia-allén. Liksom i köpcentrum i Sverige skyltade man där på engelska. Jag flanerade förbi butikerna NS King och Just See, och så skrattade jag inombords. I förstone ser ju de där namnen engelska ut, men jag kom på att de nog riktar sig specifikt till estnisktalande konsumenter. Det är nog ingen tillfällighet att just en skoaffär väljer att kalla sig någonting med king i Estland, för det estniska ordet "king" betyder mycket riktigt sko. Och Just See är ett alldeles utmärkt namn på en presentbod i Estland, för dess namn, utläst på estniska, betyder just det här, alltså "Titta bara, just det här är vad du är ute efter, du som går där och flanerar och vars pengar vi vill åt".

De här dolda dubbeltydigheterna och nationsspecifika associationerna når sällan fram till dem som råkar ha engelska som förstaspråk, samtidigt som vi som bor i länder där engelska främst är ett andraspråk kanske inte alltid tänker på att vi ofta svänger oss med en engelska som lever i något slags symbios med ett annat språk. Tänk på det nästa gång ni går ut och shoppar - det kan finnas dolda dubbeltydigheter där ni minst anar det!

Linus Ganman
språkbloggare

Åh, jag vet att jag har skrivit om Sovjetunionen och julen i ett och samma blogginlägg redan en gång förut, och en del läsare kanske tycker att det blir tjatigt, men jag kan helt enkelt inte låta bli. En dag före jul hörde jag nämligen den gamla julhiten Tänd ett ljus med Triad, och kom att tänka på min barndoms skruvade verklighet igen.

Jag började studera ryska 1987. För dem som är födda och uppvuxna på 1990-talet och därefter är det säkert svårt att föreställa sig hur det verkligen förhöll sig 1987 i det Europa som många av Bokdebutants läsare kallar sitt hem. Europa var delat i en östlig och en västlig del, och de som levde i den östliga delen fick inte resa riktigt vart de ville, och inte heller säga riktigt vad som helst i det offentliga rummet.

I Sverige, i den västliga delen av Europa, satt jag och plöjde igenom Lennart Wiklands Modern rysk grammatik, och drar mig nu särskilt kapitlet om instrumentalis till minnes. Instrumentalis är en böjningsform som man använder i ryska till exempel när man uttrycker tillönskningar och hälsningar vid bemärkelsedagar. Om man säger Grattis på födelsedagen, Gott Nytt År eller bara God Helg i största allmänhet, ja då använder man instrumentalis på ryska. I detta kapitel stod det även angivet hur man säger God Jul på ryska. Även då använder man instrumentalis, men i Lennart Wiklands grammatikbok stod denna hälsning angiven med anmärkningen OBS! Används ej i SSSR!

SSSR var den ryska förkortningen för Sovjetunionen, som Ryssland var en del av fram till unionens sammanbrott 1991. Liksom vardagen i östeuropeiska länder såsom Jugoslavien, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern, Bulgarien och Östtyskland, präglades vardagen i Sovjetunionen av restriktioner i fråga om resemöjligheter och yttrandefrihet. Alltså inte ens i Ryssland, som ju måste sägas vara ryskans hemland, fick man använda det ryska språket till vad som helst, som till exempel till att säga God Jul till varann. Det var väl märkligt i sig, men ändå märkligare - tycker jag - att någon skrev det i en bok om grammatik.

Jag besökte Ryssland för första gången 2004, tretton år efter att Sovjetunionen löstes upp. Jag kan alltså inte själv vittna om hur det verkligen förhöll sig i Sovjetunionen. Dock har jag tagit del av många skildringar av hur det var att leva i Östeuropa, både från litteratur och egna bekanta. Jag har en känsla av att det nog inte var så lätt överallt och att kontrollen och övervakningen verkligen kunde vara rätt hård.

I Sverige råder det i det offentliga rummet i juletid sällan något tvivel om att Sverige är ett samhälle där många firar jul med glädje. Stadskärnor pyntas och kaféers och butikers högtalaranläggningar svämmar över av allt från Bing Crosby till Carola Häggkvist. Så var det tydligen inte, och så skulle det heller inte vara i Sovjetunionen.

Det var med denna vetskap om det förgångna som jag ryckte till lite när jag alltså härförleden fick höra Tänd ett ljus med Triad. Ungefär tre minuter och 50 sekunder in i låten kan man nämligen höra en mansröst säga, på klingande ryska, med instrumentalis och allt, God Jul och Gott Nytt År! Sovjetunionen föll samman 1991. Triad släppte sin julhit redan 1987, samma år som jag började studera ryska. Kanske den ryska julhälsningen var en stilla protest mot det sovjetiska yttrandeförbudet.

Nu är julen överstökad för den här gången, och i affärerna har man redan börjat sälja påsklämmor. (Hängde ni med där?) Men det finns faktiskt ännu tid att förbereda sig för rysk jul. Kristna högtider firas i den rysk-ortodoxa kyrkan nämligen enligt den julianska kalendern, och enligt den infaller inte juldagen 2011 förrän då de som använder den gregorianska kalendern skriver datumet 7 januari 2012. Så, fram med pyntet och rökelsen, och S Rozjdeestvom Christovym! Med instrumentalis och hela faderullan!

Linus Ganman,
språkbloggare

Språk och lärande är intimt förknippade med varandra. Dels är det svårt att lära sig saker om man inte har ett språk, och dels är språk så invecklade verktyg att de tar mycken tid och energi att lära sig hantera. Ska man lära sig språk, är bra pedagogiska metoder A och O.

Jag växte upp med svenska, men har studerat en hel del andra språk, och sett prov på mångskiftande metoder för inlärning av språk. Ryska lärde jag mig genom att skriva brev. Den lilla finska jag kan har jag lärt mig i sängen. Franska lärde jag mig genom den, ska man kanske säga, traditionella skolmetoden - den där man lär sig rabbla verb och fylla i drösvis med lucktest.

Jag brukar inte säga att jag kan tyska, för jag har aldrig skrivit eller ens försökt skriva brev på tyska, och jag har heller aldrig rabblat tyska verb eller gjort tyska lucktest. Ändå tycker jag att jag förstår skriven tyska rätt bra - till och med bättre än den franska jag kan, fast jag har läst franska i sex år och varit i Frankrike tre gånger. Det har slagit mig nu att det hela måste bero på den pedagogiska metod jag har använt.

Just när det gäller språk, tror jag att det nog inte finns någonting som man inte kan dra nytta av för sin inlärning. Det kommer sig av att just språk är någonting som vi använder i snart sagt allt vi gör. Därför tror jag att framgången för den som vill lära sig språk ligger i att göra det man tycker om eller syssla med det man är bra på. Själv råkar jag vara barnsligt förtjust i tecknade serier. Nu kanske jag får språklärarkårernas arga blickar riktade mot mig här, men det må vara hänt. Jag menar, varför ska man rabbla verb om man ändå inte lär sig hantera språket på det viset? Kan man inte få läsa tecknade serier i stället? (Eller laga mat, spela schack eller vakta barn?)

En av mina favoritserietecknare råkar vara tysk. Jag har flera av hans album i svensk översättning. Jag läser dem om och om igen med stor behållning. Både teckningarna och berättelserna tilltalar mig mycket. När jag var på körresa i Berlin 2009, tog jag tillfället i akt att gå in i en bokhandel och köpa på mig allt vad jag kunde hitta på originalspråk av denne tecknare. Notan slutade på strax över 100 euro, och mina körkamrater tittade på mig som om jag hade blivit tokig.

De tyska albumen har jag nu förstås hunnit läsa säkert lika många gånger som de svenska. Jag har inte ens använt ordbok en enda gång, men jag tycker ändå att jag hänger med alldeles perfekt i texterna. Utan att ha fyllt i ett enda tyskt lucktest. Jag drar slutsatsen att detta måste vara den pedagogiska metod som fungerar bäst för mig, och jag funderar därför starkt på att tillämpa den om jag någonsin får lust att fräscha upp min franska. Nästa gång jag far till Frankrike ska jag ta med mig två tomma resväskor, och när jag åker hem igen ska de vara fulla av seriealbum.

Linus Ganman,
språkbloggare

Språk är en färskvara. Nu menar jag inte bara på det viset att ords betydelser kan ändras med tiden, som fallet till exempel är med orden miniatyr och tjuga, utan att meddelanden lätt kan bli mindre aktuella med tiden. Vissa meddelanden är starkt knutna till sammanhangen i vilka de yttras eller skrivs.

När jag som högskolestudent bodde hos min mor, skulle jag utan vidare, låt säga på morgonen den 29 juni 1996, ha kunnat lämna en lapp på hennes hallbord med texten

VI SES PÅ TORGET KLOCKAN SEX

och kallt kunnat räkna med att hon skulle ha kommit för att träffa mig, Linus Ganman, på Stortorget i Östersund den 29 juni 1996 klockan 18.00. Detta var möjligt tack vare dessa då obestridliga sakförhållanden:

a) Jag var den ende som delade lägenhet med henne (och som således hade oinskränkta möjligheter att lägga lappar på hallbordet).
b) Det finns bara ett torg som i folkmun kallas Torget i centrala Östersund. (Busstorget, å sin sida, kallas alltid Busstorget.)
c) Mamma kom varje dag hem från jobbet strax efter klockan 17.00, och det första hon såg när hon kom in i vårt hem var alltid hallbordet.

Låt oss nu bara anta, att jag av oaktsamhet hade råkat få med mig lappen ut och sedan tappat den ombord på en buss. Meddelandet på lappen skulle då fortfarande ha varit helt grammatiskt korrekt och kanske rentav nedplitat med en oklanderligt vacker handstil, men ändå helt värdelöst. Den som eventuellt hittade lappen och läste på den, skulle inte ha kunnat veta vare sig

a) vem jag är
b) vilket torg jag väntar på

eller

c) vilken dag och vilken tid på dygnet jag väntar på torget.

Ord och uttryck som på något sätt är starkt knutna till sitt sammanhang kallas för deiktiska. Deiktiska texter och yttranden blir sällan odödliga. Odödliga blir bara sådana texter och yttranden som folk kan referera till oberoende av tid och rum. Hit hör till exempel många högstämda poem. Vi kan läsa Aasmund Olavsson Vinjes text Våren och många av oss kan nog tycka att den är lika aktuell nu i år som 1869 när den kom i tryck för första gången. Våren är således en föga deiktisk text.

När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit, och då vet man att snart är det jul. Så fint skrev flickskolelärarinnan Jeanna Oterdahl om den förunderligt blida stjärna som strålar i öster på himlen och som i sammanhanget fungerar som en vägvisare till frälsaren Jesus Kristus. Många förbereder sig nu för att fira jul, och oavsett om man gör det till åminnelse av Jesus Kristus eller för att gräva hål i plånboken, kan man nog lite till mans säga att julen, liksom våren, som allmänt begrepp betraktad, är föga deiktisk. Den är och ska vara som den alltid har varit. Det spelar ingen större roll om man menar julen 1984, julen 1995 eller julen 2007, för alla som firar den äter i stort sett alltid samma mat, ser på samma teveprogram och lyssnar till samma sånger. År ut och år in. Nästan mekaniskt och ibland utan att stanna upp och tänka efter varför.

När Jeanna Oterdal skrev sin text om den förunderligt blida stjärnan i öster på himlen var det ännu 1900-tal. Hon kanske inte var så förmäten att hon antog att texten skulle överleva henne själv och till och med ett sekelskifte. Många julfirare sjunger den gärna än i dag, ofta till en melodi av Ruben Liljefors:

Det strålar en stjärna förunderligt blid.
I öster på himlen hon står.
Hon lyst över världenes oro och strid
i nära två tusende år.
När dagen blir mörk och när snön faller vit,
då skrider hon närmre, då kommer hon hit,
och då vet man att snart är det jul.

Texten är sådär lagom föga deiktisk som många andra texter som har överlevt sina upphovsmän. Den känns högaktuell inte minst för att den är skriven i presens: När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit, och då vet man att snart är det jul. Den skulle mycket väl kunna handla om just den jul som vissa av oss går och väntar på just nu. Dock är det ju obestridligen så att verkligheten nu har hunnit ifatt Jeanna Oterdal och hennes text är således egentligen nästan lika inaktuell som en tappad lapp med en uppmaning om att mötas på torget. Stjärnan har, såvitt man tycker sig skönja den alls, vid det här laget inte lyst över världenes oro och strid i nära två tusende år. Visserligen har någon sakkunnig räknat ut att den tideräkning i vilken Jeanna Oterdal tar sin utgångspunkt inte är helt korrekt, i alla fall inte om det är tänkt att den ska börja med Jesu Kristi födelse, men även felmarginalen lär vara passerad sedan ett tag, och vi kan således sluta oss till att stjärnan, fortfarande såvitt man tycker sig skönja den, borde ha lyst nu i över två tusende år.

Hur ska man göra, nu då? Visst kan man äta samma skinka och titta på samma Kalle Anka, men ska man verkligen sjunga samma texter år ut och år in? Jag har både frågat människor jag träffar i verkligheten och människor jag känner blott ytligt via Twitter och Facebook, och uppfattningarna verkar gå isär. En trumpetist i Linköping skriver "Ja, det där har ju varit aktuellt nu i tio år...eller så. Elva...i över tvåtusende får man ju sjunga. Nu." En av mina körkamrater skriver "En text är en text. Sådeså."

Själv är jag inte ett dugg främmande för att anpassa språket efter sammanhanget, och jag vet att jag inte är ensam. Och här kommer en drastisk parallell, långt från glöggdoft och stearinljusmys.

När Estland 1940 ockuperades och annekterades av Sovjetunionen, ansåg unionens ledare först att Stalin var den stora stjärnan på himlen, och därför stod han omnämnd i Estniska Socialistiska Rådsrepublikens Hymn, som var den enda tillåtna nationalsången i Estland under ockupationstiden. När Stalin hade varit död i tre år, ansåg sig Sovjetunionen visserligen fortfarande ha bestämmanderätt över Estlands territorium, men unionens ledare Nikita Chrusjtjov avskaffade de politiska avrättningar och mycket annat som hade karakteriserat Stalins regeringstid. Sovjetunionen tillät alltså fortfarande bara Estniska Socialistiska Rådsrepublikens Hymn som nationalsång för Estland, men såg omnämnandet av Stalin i den som ett problem. Därför omarbetades texten lätt, och Stalin sopades under mattan.

Numer är det sällan någon som sjunger Estniska Socialistiska Rådsrepublikens Hymn. Den gick småningom samma öde till mötes som både Stalin och Sovjetunionens röda stjärna. Men än idag, över två tusende år efter att en jungfru nedkom med ett gossebarn i ett stall i Betlehem, kanske man kan se en annan stjärna lysa, en förunderligt blid en, och kanske kan man rentav sjunga om det också.

Linus Ganman,
språkbloggare
 

När representanter från flera etniska grupper ska bestämma saker tillsammans, brukar tesen om alla språks lika värde komma på tal. Jag har inte lyckats luska rätt på vem som formulerade den tesen först, men vet att jag har hört den många gånger. Nog för att den store Charles Dickens råkade skriva på engelska, men hans verk är inte ett dugg mindre läsvärda eller funktionella i översättning till sydsamiska eller esperanto. Ungefär så.

Jag tror att jag alltid har tilltalats av den här idén på något sätt, men ständigt stöter jag på exempel på att det finns människor som resonerar annorlunda. Och det är väl klart, bara när man gör en snabb översättning av en text från ett språk till ett annat, märker man ganska snart att texten på målspråket varken ser ut eller låter tillnärmelsevis som på källspråket, och det är förstås lätt att tänka att texten nog gör sig bäst på originalspråk ändå. Likväl gnager tanken i bakhuvudet. Det låter så romantiskt när man hör någon drämma till med ett "Je t'aime" på franska, men skulle det inte kunna vara minst lika romantiskt på vilket annat språk som helst?

När min morfar blev änkeman, blev han med kabel-tv. Han fick då i sitt programutbud bland annat svenska TV3, norska TV3 och danska TV3. Visste ni alltså det, förresten, att den kanalen finns i olika språkversioner? När jag hälsade på morfar den där sommaren kändes plötsligt smultronen i dikena betydligt mindre lockande än att sitta och zappa, så jag zappade för glatta livet, och lade då märke till vissa anslående skillnader mellan svenska och norska TV3 - två kanaler som jag först trodde var i stort sett identiska.

Den här sommaren bjöd TV3 på reklam för Daim under parollen "You never forget your first Daim.". I alla fall gjorde svenska TV3 det. Norska TV3 bjöd på exakt samma filmsnutt, med italiensk stämning, broar över floder, gondoljärer och nunnor och allt, men under parollen "Du glemmer aldri din første Daim."! Till och med texten, den karakteristiska blåa med vita konturer, var på norska.

Jag blev ganska perplex av denna upptäckt, och flera frågor väcktes i mitt huvud. Varför sände svenska TV3 reklam på engelska medan norska TV3 sände samma reklam på norska? Var det svårt att skriva med det blåvita Daim-typsnittet på svenska? Fanns det ingen mutbar svensktalande som ville läsa in parollen på ärans och hjältarnas språk? Låter det mindre aptitretande att prata om Daim på svenska?

Jag har aldrig fått svar på de här frågorna. Jag vet bara helt säkert att jag inte alls kommer ihåg min första Daim. Av någon anlednng minns jag i stället min första Citroën. Men det är förstås en helt annan historia. Jag var fyra år gammal och var i Helsingør med mamma och pappa. På båten över sundet hade jag fått en fruktcocktail med ett rött cocktailbär. Fast det var nyttig frukt, smakade det sött som godis. När vi kom i land, stod Citroënen där. Bullig och med tygtak. Och runt omkring mig pratade alla danska.

Linus Ganman
Språkbloggare

Har ni sett Blood Feud, det där Simpsons-avsnittet, där storasyster Lisa försöker lära lillasyster Maggie vad en dodekaeder är? Lisa är strax under tioårsålden och hennes lillasyster är fortfarande på krypstadiet och har alltid napp i munnen. Jag har en bror som är sex år äldre än jag, och ett av ryktena om honom säger att han lärde mig läsa när jag var ganska så liten. Kanske det gick till som när Lisa försökte undervisa Maggie. Jag minns inte. Dock vet jag att mina första egna minnen härrör från en resa jag gjorde när jag var fyra år, och många minnen från åren däromkring har väl att märka med skrivet språk att göra.

Att jag uppenbarligen var en tidig läsare blev jag varse en fredag för 13 år sedan när jag försörjde mig som tidningsbud. Jag hade då studerat två år på högskola, var 21 år gammal och antar att jag hade vuxit färdigt. Då liksom nu var jag 172 och en halv centimeter lång. Jag arbetade effektiv tid ett par timmar på morgonen, och sedan hade jag resten av dagen på mig att göra vad jag ville. Den här dagen hade jag tid hos tandläkaren. Jag hade inga hål, men lite tandsten. På väg hem tog jag det lugnt. Arbetsdagen var över. Jag hade inga mer tider att passa den där dagen. När jag var högst femtio meter hemifrån fick jag syn på en sak som fick mig att stanna upp och göra en inre resa bakåt i tiden. Den där vägen hade jag ju gått på tusentals gånger, och det som fångade min uppmärksamhet nu var också en sak, som jag förstås hade passerat lika många gånger.

Det var en liten gul skylt på en husvägg. Den satt ungefär i min midjehöjd och var säkert inte större än kanske fyra gånger sju centimeter. Den verkade märkligt bekant, och det var när jag började gräva i minnet, som jag insåg när jag hade sett den sist. Jag kände ju så väl igen texten på skylten! Förra gången jag läste på den skylten måste ha varit femton år dessförinnan, för jag minns så tydligt att den då satt i ögonhöjd.

När jag precis hade lärt mig läsa, läste jag förstås allt jag kom över utan urskillning, och om jag stötte på text i min egen ögonhöjd, läste jag naturligtvis den. Jag flyttade för sex år sedan från kvarteret där jag växte upp, men den lilla gula skylten på huset sisådär 50 meter från mitt barndomshem finns nog kvar, och viskar fortfarande fram sin text i min midjehöjd:

Cisternen har godkänd givare, säi nr 4749 för elektroniskt överfyllningsskydd.

Jag antar att den där skylten i första hand inte riktade sig till läsare i femårsåldern, trots placeringen i den barnvänliga ögonhöjden. Komiskt nog sitter jag här nu som vuxen utan att förstå stort mycket mer av budskapet än jag gjorde då. Skam till sägandes har jag inte direkt stenkoll på vad en cistern är, och det där märkliga lilla ordet "säi" vet jag inte heller vad det betyder. Kanske någon läsare vet? Kanske någon kan hjälpa mig att efter så här många år lösa ett av läskunnighetens mysterier?

Linus Ganman,
språkbloggare

En språkbloggares första inlägg på Bokdebutant.