Min debutroman ”Det Jorden Vill” handlar om en maktgalen orangutang, en samvetslös men charmerande vetenskapsman, en lillgammal mus, en försupen stum åldring och en autistisk flicka på vars axlar hela planetens framtid vilar.

Fröet till ”Det jorden vill” sattes i min hjärnjord sommaren 2008 när jag bakfull strosade runt i Berlins zoologiska trädgård och blev vittne till en av nyckelscenerna i min då ännu oskrivna roman. Jag befann mig i aphuset och glodde på en jättelik orangutanghanne bakom en glasvägg. Djuret var måttligt, för att inte säga totalt, ointresserad av människobesökarna. Mig inräknad. Jag skulle precis till att gå vidare till nästa utställningsobjekt, gibbonerna, när en svarthårig flicka i tioårsåldern, iklädd röd jacka av gammalt snitt, ställde sig bredvid mig. All uppmärksamhet från barnets sida riktades mot apan i halmhavet bakom glasväggen. Nu hände något märkligt. Apan slutade att vagga som en neddrogad katatonisk mentalpatient och vräkte upp en brinnande blick som fick mig att rysa. Djurets glödande ögon såg förbi mig och låstes in i flickans. Också flickan ryckte till. Det var som om de börjat tala telepatiskt med varandra.

Tänk om de gjorde det? Pratade med varandra? Telepatiskt! Den första huvudkomponenten i ”Det jorden vill” är en för människan dold kommunikation i djurriket.  Hjärnor sänder konstant ut en liten mängd ström och fungerar i romanen som en sändare som förmår djur (men inte människor, i alla fall inte de flesta) att ordlöst kommunicera med varandra. Hur nådde jag hit? 

Hösten 2006 läste jag ”Den ensamma apan” av Bergljot Börresen. Denna skrift förändrade hur jag såg på djur. På andra varelsers kognitiva förmågor. Hela livet hade jag nöjt mig med den Decartianska synen på saken. Att det närmast är en dödssynd för en rationell förnuftsvarelse (jag) och att tillskriva ett djur riktiga (mänskliga) känslor. Jag var livrädd för att falla antropomorfiska fallgropar. Djur var enbart mekaniska ting.

Vårt samhälle är idag kliniskt rensat på kontakter med andra varelser. Denna alienation leder till att en barriär rest sig mellan oss och resten av det levande. Mänskliga förmågor har bara människor. Alienerad hade jag utvecklat den form av specisism som till mångt och mycket är en spegelbild av rasismen. Nu är vetenskapen på det klara med att känslor och medvetande inte alls är något unikt för människan. Hjärnor följer samma planritning. Känslor och viljor är inte något vi plötsligt fick den dagen vi blev människor. Snarare tvärtom. Det är något vi alltid har haft. Det liv vi idag lever med civilisationens skyddande rustning omkring oss får oss snarare att utveckla en mild form av psykopati. En okänslighet.

Via nobelpristagaren Konrad Lorenz ”I samspråk med djuren” landade jag i Temple Grandins ”Vi som förstår djurens språk”. Den sistanämnda var en riktig ögonöppnare. Grandin är autist och driver med kraft tesen att en autists syn och samverkan med omvärlden speglar ett djurs dito. Detta leder till två saker. Att djur fäster, liksom autister, abnormt mycket vikt vid små till synes ovidkommande detaljer och att djur liksom autister med största säkerhet tänker i bilder.

Den andra huvudkomponenten i ”Det Jorden Vill” är klimathotet. Vars omfattning är kollosal (omfattar inte bara oss utan allt annat liv) och dessutom intuitivt svårt att greppa. Många gånger har det lakoniska svaret ”människan kommer kanske att dö men det gör ingenting för jorden kommer att överleva” suckats fram. På det påståendet svarar ”Det Jorden Vill” med ett rungande nej. Klimatförändringar har inträffat många gånger under jordens historia. Ingen gång har de passerat obemärkta. Många gånger har de lämnat katastrofala följder. Vid den värsta som inträffade för 251 miljoner år sedan försvann 95 % av jordens arter. Detta kan bli arvet vi lämnar efter oss om vi försvinner. En smärtsamt tom jord.

Men det gör ju ingenting? Evolutionen kommer snart att skapa nya fantastiska livsformer? Alla utdöenden skapar konsekvenser, tomma ekologiska nischer att fylla, ja, men och här kommer romanens huvudpoäng. Alla överlevanden skapar precis som utdöenden också konsekvenser. Sådana vi inte har en aning om. Kan inte ha en aning om. Vi människor är exempelvis resultatet av att våra förfäder aldrig strök med i forntiden. Gå tillbaka 4 miljarder år, ner till livets djupast grävda rötter och vi har överlevt alla klimatkatastrofer. Inga utdöenden har rört oss. Vem vet vad vi förhindrar att utvecklas många miljoner år framåt i tiden med den massslakt vi nu sysslar med. Ingen vet. Det är enkelt att tänka sig tio år framåt i tiden men försök att tänka dig 10 miljoner år framåt i tiden. Det är också människans ansvar. Vi lånar inte bara jorden av vara barn. Vi gör det av våra avlägsna släktingar 200 miljoner år framåt i tiden.

Den tredje huvudkompontenten i ”Det Jorden Vill” är individens sökande efter mening. Jag skärskådar våran gemensamma och naiva törst efter turning points. Efter ett före och efter. Många möten ger sken av att ha nått fram till en större sanning. Ingen kan undfly ödets klämtande klockor som Hamlet säkert skulle ha sagt.

Samtliga huvudkaraktärer upplever något som vid en första anblick kan sägas vara just detta, en turning point ett före och ett efter, men dessa bleknar alla i den större kontexten som är resten av världen. Detta ger resultatet/budskapet till läsaren att sökandet efter verkligen mening (i meningen en mening given av den yttre verkligheten och inte den inre) inte alls saknar en poäng eller är ett mål för den enskilda individen men är tomt på innebörd och mål objektivt sett. Du fyller universum med mening men universum gör inte detsamma med dig.

Den fjärde huvudkomponenten i Det Jorden Vill” är fantasi. Min egen. Jag sammanför helt enkelt scenen på Berlins zoo med djurs uppdiktade telepatiska kommunikation, det verkliga klimathotet och individens sökande efter mening. Dessa färgstarka komponenter placerar jag i ett grått anonymt vintrigt och vidrigt kallt Sverige. Redo för att den femte huvudkomponenten ska komma in på scenen. Och detta är såklart Du kära läsare.

Jag har alltid tyckt att böcker är en underbar gåva till människan, och har slukat många böcker genom åren. Jag har även alltid tyckt om att yttra mig både i tal och skrift och vågar stå för mina åsikter och det som jag tror på. I maj månad för två år sedan bestämde jag mig för att något nytt måste hända i mitt liv innan jag fyller 50 år. Efter en begravning 2011 tog jag ett definitivt beslut om att bli snäll emot mig själv och ta vara på livet bättre och leva med livskvalitet. Därför befriade jag mig från min statliga tjänst hösten 2011 efter att ha arbetat som arbetsförmedlare i 20 år på Arbetsförmedlingen.

När jag blev fri från mitt arbete och fick förfoga över min tid som jag själv ville, började jag skriva på boken ”Arbetsförmedlingen för vem?”. En mycket tung och allvarlig bok om arbetsmarknadspolitik och dess arbetsmetoder; regler, statistik, arbetsmiljön och alla mina brev som jag skrivit genom åren till arbetsmarknadsdepartementet. Men en dag blev jag nedstämd av att skriva på boken, så då började jag skriva upp lite enstaka ord i ett anteckningsblock om allt det goda som finns i livet. Frisk luft, mäktiga hav, rent vatten i kranen, elektricitet, alla årstider, vackra färger och min kärlek till Danmark. Jag fortsatte att skriva på boken ”Arbetsförmedlingen för vem?” och så fort det började kännas tungt med skrivandet tog jag fram mitt anteckningsblock och fortsatte parallellt att skriva om allt det goda i livet.
En dag städade jag en låda och där hittade jag en massa teckningar som min dotter hade ritat under åren ända sedan hon var liten. Jag scannade in en del teckningar som passade ihop med min text och när jag såg resultatet i min dator tänkte jag att det här kan faktiskt bli en liten fin bok.
Så föddes boken Livet går inte i repris - Lev i nuet.

När båda böckerna blev färdigskrivna var jag tvungen att prioritera vilken bok jag ville ge ut först? Jag ställde frågan till mig själv; vem vill läsa en bok om arbetsmarknadspolitik? Kanske någon politiker eller någon journalist som granskar arbetsmarknadspolitiken, men mer än så blir nog inte intresset för den boken. Vem vill läsa en feel-good-bok och känna glädje med allt det goda som finns i våra liv? Jag tror på att den intressegruppen borde vara större med flera människor. Då bestämde jag mig för att ge ut Livet går inte i repris - Lev i nuet före den andra boken som jag lagt på is.

Med små resurser så vill jag ändå försöka att göra en insats med min bok genom att alla intäkter som jag får doneras till Cancerfonden. Cancer har tagit och tar fortfarande så många liv av människor som inte har fått leva klart sina liv på jorden. Alla kan bidra till cancerforskning bara man öppnar sitt hjärta.

Men jag kan ärligt säga att det inte är lätt att få sin bok såld. Det ligger mycket hårt jobb bakom marknadsföring som även kostar en hel del pengar om man inte har ett bokförlag bakom sig som sköter den delen.

Tips om vad du bör tänka på vid bokutgivning;

1. Skicka ditt manus till flera bokförlag.

2. Gör en kostnadskalkyl över alla kostnader som uppstår vid en bokutgivning om du väljer att ge ut boken i egen regi.

3. Om du ger ut din bok i egen regi, tryck inte upp för många exemplar i första hand.

4. Sälj dina böcker till människor som du känner släkt och vänner, låt dem hjälpa dig att sprida information om din bok.

5. Försök att få din bok recenserad så mycket som möjligt, även om det är svårt ge inte upp!

Fånga dagen och förlora aldrig hoppet om morgondagen!

Mimi Wessel 

En grå tråkig tisdag i mitten av april läste jag ut den sista av David Eddings böcker som jag inte tidigare hade läst. Jag surfade således in på adllibris för försöka finna någon ny spännande författare och bok att läsa. Den genre som jag personligen läser mest av är fantsy och sfi inspirerade böcker. Efter cirka en halvtimmes intensivt sökande där, ökade jag mitt sökfält till även andra databaser, men lyckades inte hitta något som föll mig i smaken. Det jag då insåg var att jag själv borde skriva en bok. Allting började helt enkelt med att jag saknade en bra bok att läsa. Att sedan börja själva skrivande processen var egentligen ingen större konst, utan jag utgick helt enkelt bara ifrån mig själv och vad jag skulle vilja läsa för bok. Det skall hålla en lagom tempo och innehålla, Drakar, magi, romantik och hat. Fyra grundingredienser som jag gillar att läsa om. Jag startade mitt skrivand att skissa upp en tidslinje där jag disponerade ut de grundläggande händelserna och centrala delar och började sedan att skriva.  Det som jag gillar med den metoden av skrivande är att alla karaktärer i boken och bokens utveckling inte är något som är förutbestämt utan att man kan anpassa allting allt eftersom hur jag själv känner att jag vill utveckla karaktärerna och händelserna. Det gör det extremt roligt och utmanande att skriva. Det som gör att denna metod passar mig bra är att det är viktigt att du hela tiden går tillbaka i boken för att läsa och skriva om hela tiden, vilket gör att kvalitén på språket och meningsbyggnaden ökar markant och jag kan hela tiden fokusera på att skriva en bra story.    

Ha det bra!

Om David Karlström:

Jag studerar för tillfället till gymnasielärare i Religion och samhällskunskap. Efter skolan så försöker jag jobba lite extra för att dryga ut den knappa studentkassan med några extra kronor. När jag inte gör det så håller sysselsätter jag mig med en av mina passioner som är läsning och framför allt författande. Jag har tidigare i mitt liv skrivit en hel del noveller och skönlitterära texter, men just nu så håller jag på men min första roman som är ett fantasyepos riktat mot ungdomar och unga vuxna. Jag kommer att i denna blogg skriva om min skrivande process och mina upplevelser i mitt författande och att jag hoppas att ni som läsare kommer att få en rolig och intressant läsning som jag hoppas kan bidra till att öka både motivation och att skapa inspiration till ert eget skrivand och skapande.

Var? När? Hur?
Eftersom jag tycker att det är både intressant och inspirerande att läsa om hur andra gör när de skriver, tänkte jag göra ett försök att beskriva mina vanor och ovanor.
Var?
Var jag sitter spelar egentligen inte så stor roll, så länge det är relativt tyst runt omkring mig och jag kan ha anteckningsboken eller datorn i knät. Det går alltså oftast utmärkt att skriva på ett tåg, medan det absolut inte skulle gå bra på ett café. Det är lite synd tycker jag, för det betyder att bilden som jag har av en riktigt författare inte passar in på mig själv. En riktig författare ska ju sitta i timmar på ett café och skriva och skriva, och småle för sig själv ibland,  medan teet i koppen på bordet aldrig kallnar. Själv kan jag koncentrera mig allra bäst när jag sitter hemma i soffan, vilket inte känns lika glamouröst. Helst ska jag dessutom ha på mig myskläder, gärna omatchande sådana, då verkar det gå bäst. Och så är det bara att hoppas på att ingen ringer på dörren och får se eländet. Om TV:n kan vara på eller inte, det beror på hur långt i skrivandet jag har kommit. Om jag fortfarande skriver på själva storyn kan TV:n absolut inte vara på, då blir jag störd av minsta lilla ljud jag hör. Ibland  har jag till och med öronproppar för att jag blir så galen på det lilla, knappt hörbara surret som kommer från min dator. Om jag har däremot har kommit så långt att jag renskriver från anteckningsbok till dator, eller om jag går igenom en relativt färdig text, då är det bara en fördel om TV:n är på. Ljudet måste dock vara ganska lågt, och det får inte vara ett särskilt spännande program, för då är risken att jag blir mer intresserad av det än av skrivandet ganska stor.
När?
Jag vill gärna tro att jag skriver som bäst på nätterna. För någon gång har jag varit vaken en hel natt, eller åtminstone väldigt sent, och skrivit och skrivit. Och jag har hunnit skriva mycket, och jag har skrivit bra. Det låter ju också väldigt konstnärligt och kreativt att säga att man är som mest inspirerad på nätterna, att man är speciell som är vaken när alla andra sover. Men om sanningen ska fram så är jag oftast för trött för att lyckas hålla mig vaken. Och är det något jag har kommit fram till så är det att jag skriver som sämst när jag är trött. Så nu skriver jag när jag känner att jag vill skriva. Ibland blir det på morgonen, ibland på dagen, ibland på kvällen, och mer sällan på natten. Det enda jag inte klarar av är korta skrivpass. Om jag har 20 minuter på mig att skriva, då kan jag lika gärna låta bli. Åtminstone med själva skrivandet, alltså ihopknåpandet av text. Däremot finns det andra saker jag kan göra om jag bara har en kort stund på mig, t.ex. rätta stavfel.
Hur?
Jag passar på att skriva när jag kan, och jag ser till att jag kan ofta. Det är inte så att jag skriver in det i min kalender, men jag planerar ändå mentalt in några dagar/kvällar där jag tänker att jag ska ha tid att skriva.  Jag prioriterar gärna bort saker som att städa och träna för att ha tid att skriva (och för att jag är lat), men sen när jag väl sätter mig ner och ska skriva slösar jag ändå bort en massa tid på facebook, bloggar och aftonbladet. Jag försöker intala mig själv att det är en del av min mentala förberedelse, men jag har inte lyckats riktigt än och har därför lite dåligt samvete. Dock inte tillräckligt dåligt för att låta bli. För inte allt för länge sen brukade jag också ladda med chips, naturchips med dill och gräddfilssmak. Och jag tänkte så fint att jag skulle ta några chips i taget och sitta och skriva i flera timmar. Men alltför ofta slutade det med att jag åt upp hela påsen på en halvtimme och somnade i soffan inte långt därefter, så det har jag slutat med nu!
Innan jag börjar skriva har jag planerat hur boken ska börja, hur den ska sluta, och vad som ska hända däremellan. Det betyder inte att jag inte kan komma på saker eftersom, men i stora drag är hela handlingen planerad när jag börjar skriva. Jag delar in boken i kapitel, och skriver kortfattat upp vad som ska hända i varje kapitel. Därefter börjar jag skriva, och då hoppar jag hur som helst mellan kapitlen. Ibland skriver jag färdigt ett helt kapitel, och ibland skriver jag små stycken till flera olika kapitel. För att hålla reda på allt det här använder jag två anteckningsböcker samtidigt. En vanlig och en fin. I den vanliga skriver jag från två håll samtidigt. Från det ena hållet skriver jag vad  som ska hända i varje kapitel.  Jag kan också skriva miljö- och personbeskrivningar där. Från det andra hållet börjar jag skriva ner mer av handlingen, stycken som sedan kommer att bli till hela kapitel i den fina anteckningsboken. I den fina anteckningsboken börjar jag nämligen inte skriva förrän jag vet att jag kan få ihop kladdet jag har gjort, de små styckena här och där, till ett riktigt kapitel. I den fina är det tänkt att det inte får vara något kladd, även om det blir det ibland ändå.  Inte förrän ett kapitel är helt färdigt börjar jag skriva rent det på dator. Det här kanske verkar omständigt, men jag tycker att jag tänker bäst med papper och penna, och tror att den tid jag lägger ned på att göra på detta sätt sparar jag sedan på att det inte krävs så många genomläsningar när manuset väl finns på datorn. Jag brukar skriva ut hela manuset på papper, även om det svider när jag tänker på miljön, och läsa igenom och ändra en sista gång. När det är klart då känns det rätt klart allting. Då är det dags att låta en vän, eller i mitt fall en pedant syster, städa upp i oredan!
Tips som fungerar för mig!
1. Om du skriver för hand, köp en fin anteckningsbok.
2. Medan du väntar på att inspirationen ska komma, jobba med texten på något annat sätt. Läs igenom, rätta stavfel. Då brukar den åtminstone dyka upp för mig. Och gör den inte det har du ändå jobbat med texten och alltså inte slösat bort någon tid.
3. Sätt upp mål, det är upp till dig om de ska vara realistiska eller orealistiska. Jag sätter alltid upp orealistiska mål, t.ex. att jag ska skriva klart ett kapitel på en timme. Det gör jag aldrig, men jag hinner längre då än om jag bara bestämmer mig för att jag ska skriva i en timme. Prova dig fram!
4. Man ska läsa mycket för att kunna skriva mycket, det säger sig självt. Vill du skriva ungdomsböcker, läs ungdomsböcker. Vill du skriva barnböcker, läs barnböcker. Men, jag har svårt att läsa något som är likt det jag skriver, samtidigt som jag skriver. Jag inspireras (kopierar...) helt enkelt alldeles för mycket då.
5. Om du fastnar helt i skrivandet, googla på författarporträtt, eller författarbloggar. Då brukar det i alla fall lossna för mig.
6. När du tycker/tror att texten är klar, låt någon annan läsa den. Du läser vad du tror att du har skrivit, inte vad du egentligen har skrivit.
7. Har du skrivit något bra? Skicka in till ett förlag! Lycka till :)

Att skriva en bok är något speciellt, och det är många som drömmer om det. Många är de som berättar, nästan lite andaktigt, att man håller på att skriva på en bok. Man kanske inte skrivit en rad på flera år, men man håller ändå på att skriva på en bok, och drivkrafterna är riktigt spridda. Några få är de som kommer så långt så att det faktiskt blir en ett manus och att man börjar fundera på vägar att ge ut den i tryck, antingen i egen regi eller genom förläggare.

I huvudet på mig som förläggare snurrar många tankar hur man kan hitta bra former för samarbeten mellan författare och mig som förläggare. Som författare ligger ofta fokus på att få sin bok utgiven och många gånger ”skydda” sin bebis. Som förläggare ligger fokus att få en bok såld.

Det jag uppskattar är att vi får till en dialog i ett tidigt skede, så att vi bägge parter får utrymme att bidra med det som är bra för slutprodukten. Så det ges möjlighet att tänka helhet redan tidigt i processen. Vem är boken till för, hur ska den användas. Vad ska den stå för och i vilket prissegment? Vilken layout bör den ha, vilka format ska den finnas i, och hur ser livscykeln ut? Vilka säljkanaler ska den anpassas för så att den blir köpbar i rätt sammanhang och hur skall distributionen se ut?

För mig som liten förläggare blir varje inlämnat manus en personlig relation, och mitt drömscenario är när jag får del av en saga. En saga är ofta slags utökat visitkort för boken. Ett A4 där man kort berättar vad boken tar upp eller kommer att ta upp. Då ser jag om man som författare har en klar idé som håller i förhållande vad jag som förläggare har för styrkor. Blir det ett vinn-vinn förhållande går man vidare tillsammans där vi som förlag bidrar med vårat batteri av verktyg och du som författare arbetar vidare med manusprocessen utifrån vad vi kommit överens om. T.ex. har mitt förlag en profil att ge ut snabblästa böcker, och instruktionen kan då ha blivit att tvätta texten inom vissa områden.

Varför vi bör var med så tidigt, är att branschen har en lång framförhållning, och stora delar av jobbet görs innan boken är tryckt. Vår införsäljning mot branschen ligger t.ex. minst ett halvår innan titeln släpps och pågår många gånger pararellt med att boken färdigställs.

Vad jag som liten förläggare har i huvudet kanske skiljer sig från andra förläggare, men jag drivs av att det ska blir bra i slutänden, och till det behövs bra samarbeten. Samarbeten mellan författare och förläggare, men också mellan gentemot bransch och marknad, vi är alla beroende av varandra. Och får vi till det bra, då kan vi också ägnas oss mer åt det vi alla älskar, nämligen böcker!

Jag som skrivit dessa rader driver Prolead förlag som startades så sent som 2010 och ger ut nya tidens litteratur. Snabblästa böcker som på enkelt och konkret sätt förmedlar och inspirerar nya tidens arbetsmarknad på det ena eller andra sättet. Mer info: www.proleadforlag.se

Ända sedan jag var liten har jag alltid tänkt, och sagt, att jag ska skriva en bok någon gång. Men av olika anledningar hade det inte blivit av. Lite för att det var så mycket annat jag skulle hinna med att göra, till exempel plugga och jobba, men mest för att jag helt enkelt inte hade någon bra idé. Jag vet att det finns vissa som bara sätter sig ner, utan plan, utan att veta hur boken ska börja, utan att veta hur den ska sluta, och sedan lyckas lista ut det medan de skriver. Sån är inte jag, därför blev det aldrig något av med mina författardrömmar.
Men så en dag kom jag bara på det, en helt vanlig dag när jag höll på att tvätta håret. Jag skulle skriva en bok om några som dansade. Det var egentligen ett ganska självklart ämne för mig, trots att jag inte kommit på det tidigare. Jag har dansat i nästan tre fjärdedelar av mitt liv, och jobbat som danslärare i många år. Jag hade en dansgrupp med några tjejer som dansat med mig väldigt länge, och bestämde mig snabbt att jag skulle använda dom som inspiration, och döpte även bokens huvudpersoner efter dom. Att det skulle bli en barnbok föll sig naturligt, när jag fick min idé om boken var personerna jag såg framför mig ungefär i 11-årsåldern. Det finns ytterligare en faktor som jag tror spelar in när det kommer till varför det blev just en barnbok. Det var när jag var liten jag läste allra mest, alltså har jag störst erfarenhet av barnböcker. Jag vet vilka jag tyckte om och inte, och varför. Och jag tror att den bok jag skrivit var en jag skulle ha velat läst när jag var barn.
På bara några minuter hade jag planerat precis hur boken skulle börja, sluta, och vad som skulle hända där emellan. Jag skyndade mig att skriva ner det i ett block, för att jag inte skulle glömma bort det. Jag kände mig jättepeppad på att börja skriva, och gjorde en liten koll på internet för att se ungefär hur långa böcker för barn i ålder 9-12 brukade vara. Därefter bestämde jag mig för att boken skulle bestå av 10 kapitel, och skrev också kortfattat upp vad som skulle hända i varje kapitel. Här fyllde jag sedan på allt eftersom.
Sedan började jag skriva. Eftersom jag visste vad som skulle hända i varje kapitel så hoppade jag lite hit och dit bland kapitlen. Jag kommer ihåg att det första kapitlet jag skrev var nummer 1, och det andra jag skrev var nummer 10. Tills slut hade jag fått ihop en hel text. Som hamnade i byråladan i ett år. Nu i efterhand tror jag att det var bra att texten fick vila lite för jag tänkte på den en hel del under året som gick, och när sommaren kom satte jag mig ner och skrev om den rejält. Jag skrev i princip dygnet runt i 2 veckor innan jag kände att jag var klar.
När jag väl kände mig redo att skicka in mitt manus hade jag läst och ändrat, och läst och ändrat så många gånger att jag nästan kunde texten utantill. Sista gången satt jag bara och ändrade ord, provade om texten skulle bli ännu bättre om ett ord byttes ut mot ett annat. Jag var redo helt enkelt. Redo att skicka in mitt manus till ett förlag, redo att bli antagen, redo att bli författare!
Jag letade fram ett antal adresser till förlag som jag trodde skulle passa, och skickade mitt manus till alla samtidigt. Det här var i juli 2011. Jag hade spenderat ofattbart många timmar på att läsa tips för blivande författare på internet, och där stod det att det var ett bra tecken om det tog lång tid innan ett förlag hörde av sig. Så när det första två breven ramlade in efter någon vecka var jag redan förberedd på att det skulle vara refuseringar, och tog det inte särskilt hårt, jag visste ju att det var fler kvar som skulle läsa. Och det dröjde innan jag hörde från något annat av förlagen, så nu började jag ju bli glad, nu började jag hoppas. Varje dag hoppades jag att jag inte skulle få något brev, eftersom jag trodde att ju längre tid svaret dröjde, desto större var chansen att jag skulle få ett ja.
Men strax började de ramla in, breven. Jag kommer inte ihåg exakt hur många jag fick, för jag kommer inte ihåg hur många förlag jag skickade till, och jag har inte sparat alla svar jag fick heller. Dom åkte i soporna så fort jag läst vad det stod. För det stod ungefär samma sak i alla; tack men nej tack. Ett förlag skrev faktiskt att de ansåg att målgruppen var för snäv för att det skulle vara lönsamt att ge ut boken. Och även om jag uppskattade ärligheten, och blev glad för att det inte var själva texten det var fel på utan målgruppen, så blev jag också frustrerad. För jag tyckte ju inte att målgruppen var snäv, jag tyckte ju att alla borde vilja läsa min bok. Åtminstone alla mellan 9 och 12 år, som har minsta lilla intresse av dans.
Det kändes inte roligt nu, och att skriva om texten för att försöka igen kändes lönlöst, jag hade ju inte ens fått någon konstruktiv kritik från något av förlagen. Det hade jag läst på nätet att man skulle få om man hade varit nära utgivning. Jag var nog så långt ifrån man kunde komma. Åtminstone kändes det så. Från att ha tyckt att mitt manus var riktigt bra började jag nu inse att det kanske var riktigt dåligt.
En kort stund funderade jag på att ge ut boken själv, men sedan tänkte jag att nej, om den inte är tillräckligt bra för att något förlag ska vilja ge ut den, då kanske den helt enkelt inte är tillräckligt bra för att någon ska vilja läsa den.
Jag kunde ändå inte släppa tankarna på att ge ut den helt, och sökte på internet igen för att se vilka förlag som fanns,  var det kanske något jag hade glömt att skicka mitt manus till?  Då upptäckte jag att det var ett förlag som fortfarande inte svarat mig än. Ett förlag som jag skulle ha fått mailsvar ifrån.  Jag dubbelkollade, men nej, inget svar. Jag blev faktiskt lite arg för att de hade dragit ut på tiden, nu hade det hunnit bli oktober och flera månader hade alltså gått sedan jag skickade in mitt manus. Jag mailade och frågade om de hunnit läsa mitt manus än, mest för att jag hellre ville ha ett nej direkt än gå och vänta på det. För nu var jag helt säker på att de skulle säga nej. Till min förvåning fick jag till svar att mitt manus inte blivit läst än, men att de skulle återkomma så fort som möjligt. Därefter tog det några dagar innan jag fick ännu ett mail, ett mail om att de ville ge ut min bok. Och jag började tycka att mitt manus nog var ganska bra igen. Tills nu, när utgivningen börjar närma sig, och jag börjar känna tvivel. Tänk om det var alla förlag som sa nej som hade rätt, och inte det enda som sa ja?
 För att sammanfatta hela processen var det jobbigaste egentligen inte att skriva boken, det var att vänta på svar från förlagen. Att vänta på att någon skulle säga ja tack eller nej tack till mig, till det jag arbetat med så länge. Skulle jag ha fått nej av samtliga förlag vet jag faktiskt inte om jag skulle ha orkat göra ett nytt försök. Jag skulle åtminstone inte ha gett mig på att skriva om boken. Möjligtvis skulle jag ha försökt igen, om några år, med ett helt annat ämne, en helt annan stil, men det är inte säkert. För min del tror jag att det var avgörande att något sa ja.
Och trots att jag nu pendlar mellan övertro till min bok och tvivlel, oftast flera gånger om dagen, känner jag en styrka i att någon faktiskt visat att de tycker att jag kan skriva. Det har gjort att jag idag är av en annan åsikt när det kommer till egenutgivning. Skulle jag i framtiden skriva en bok som jag själv tycker är bra, men som inget förlag vill ge ut, då tror och hoppas jag att jag skulle våga ge ut den på egen hand. För det är att våga det handlar om, att ha mod att tro på det man skrivit är tillräckligt bra för att någon annan skulle vilja läsa det.
Den 20 februari ges Danstävlingen ut som e-bok på Pupill förlag, och kan köpas genom Pupill shop, Bokus och Adlibris, samt lånas på bibliotek.
För mer information: annahansson.n.nu

Jag är född 1981 och bor i Ånge där jag jobbar som gymnasielärare. På fritiden jobbar jag ibland som danslärare, men mest ser jag på TV, läser och skriver. Jag har lyckats få ner några historier på papper, men har många fler som väntar på att få bli nedskrivna. Den första som blev nedskriven, Danstävlingen, ges ut den 20/2 på Pupill förlag, och jag hoppas att den följs av flera.