Helgen som var spenderade jag på Vårmässan i Sundsvall, fredag till söndag 10.00-17.00. Som tur var behövde jag inte vara där helt på egen hand, då jag delade bord med Marie Nilsson, som jag skrivit ungdomsboken Wanted med. Vi hade en författare på var sin sida om oss också, och det kanske var den största behållningen med mässan, att få träffa och prata med andra som också skriver böcker.

På dagen på lördagen var mässan välbesökt, och övriga tider var det lite mindre folk där. Många tittade på böckerna, men inte så många köpte, även om vi i alla fall fick sälja några varje dag. Jag hoppas att många av de som tittade på böckerna och åtminstone verkade intresserade gör slag i saken nu efteråt och köper en bok. Jag har hört att man brukar kunna se en ökad försäljning i någon/några veckor efter att ha visat upp sig på t.ex. en mässa. Om det stämmer i vårt fall vet jag inte, men det ska bli spännande att se. Nu har vi ju i alla fall provat på det här, och får utvärdera senare om det är något som är värt att göra om, eller om vi ska se det som en engångsföreteelse.

På fredag ska jag till en Bokia-butik och prata om en eventuell signering nu under våren, kanske är det något som är mer lyckat ur bokförsäljningssynpunkt?

Andra tips på vad jag kan göra för att försöka se till att mina böcker syns och säljer så bra som möjligt mottages tacksamt! För att kunna leva som författare måste man sälja ganska många har jag upptäckt...  :)

/Anna

Imorgon, och på lördag och söndag, ska jag göra något jag inte hade en tanke på att jag skulle komma att göra när jag tänkte att jag skulle bli författare. Jag ska vara utställare på en mässa. Inte en bokmässa, utan en helt vanlig vårmässa med alla möjliga olika sorters utställare.

Jag är lite kluven till vad jag tycker om det egentligen. Jag tycker förstås att det ska bli jätteroligt och spännande, men det tar också mycket tid ifrån det jag egentligen vill hålla på med, att skriva.

Kan man idag arbeta som författare genom att bara sitta hemma och skriva hela tiden, och kanske åka iväg på någon boksignering ibland? Vill man arbeta så? Vill jag arbeta så? Det är jättesvåra frågor tycker jag.

Jag tror att jag tycker om att själv kunna styra lite över hur det går för mina böcker. För det är ju faktiskt så att man inte kan veta att man vill köpa en bok om man inte vet att den finns. Så om jag gör vad jag kan, ställer upp på intervjuer i tidningar, åker på vårmässor och bokmässor och alla möjliga mässor, signerar böcker och gör skolbesök, då ökar antalet människor som vet att min bok finns, och därmed antalet människor som vill ha den. Och då har jag större chans att få arbeta heltid som författare, och få sitta hemma och skriva åtminstone nästan hela tiden.

Jag återkommer med en rapport efter mässan! Håll gärna tummarna! :)

/Anna

I lördags fick jag och Marie Nilsson, som jag skrivit Wanted med, uppleva det som måste vara något av det roligaste med att vara författare; ett releaseparty! Eftersom Wanted utspelar sig i Vilda Västern, var det även festens tema.

Här kommer en liten sammanfattning av eftermiddagen och kvällen i bilder:

Klockan 17.00 öppnade vi dörrarna för de som hade förbokat en bok. När de hade hämtat ut den och fått lite cider, chips och salta pinnar var vi redo att signera böcker.

Kön ringlade sig lång, och det var roligt att se att så många hade passat på att klä ut sig.

Vi fick så mycket presenter att vi knappt fick med oss allt hem!

Från 17.30 var alla välkomna, och Malin hjälpte oss att sälja böcker till de som inte hade förbokat någon.

Kulturbanken hade ordnat uppträdanden av alla dess slag. Det började med linedance.

Sedan blev det teater, där en scen ur vår bok spelades upp.

Och sist men inte minst spelade och sjöng Marcus Jönsson countrylåtar.

Festen fortsatte hela kvällen, och det var precis lika roligt som det ser ut!

Efter ett så här lyckat releaseparty kan man väl inte göra annat än längta efter att få börja skriva en fortsättning? Det får dock vänta, en skräckroman för vuxna och en ny Dansfeber-bok ligger före i planeringen! :)

/Anna

Jaha, då var det redan februari. Slutet av februari till och med. Och vad har jag hunnit med under min första månad som deltidstjänstledig/deltidsförfattare? Allt och inget känns det som. Jag har haft så mycket mer tid att ägna mig åt mitt skrivande än tidigare, men samtidigt har jag inte haft tillräckligt mycket tid. Å andra sidan vet jag inte om det är möjligt att ha tillräckligt mycket tid till att skriva? Det finns ju så mycket man kan skriva om, så mycket man vill skriva om...

Jag har försökt skriva på dagtid så mycket som möjligt, för att kunna ha lite normal-människa-och-inte-besatt-författare-liv på kvällarna. Det har jag lyckats hyfsat bra med, nästan alla dagar. Jag har alltså hunnit se på tv, laga mat, se lite mer på tv, städa lite, se ännu lite mer på tv. Sånt som jag tidigare har prioriterat bort/inte hunnit med/inte orkat med. Jag hade tänkt att jag skulle hinna träna lite mer också, det har jag inte lyckats så hyfsat bra med utan prioriterat bort/inte hunnit med/inte orkat med. Kanske i mars?

Det jag har ägnat mycket tid till när det gäller skrivande är redigering av Dansfeber smittar, uppföljaren till Dansfeber. Jag har också valt omslag, eller rättare sagt baksidesfärg, för omslaget har varit bestämt sedan länge. Det var inte så lätt att välja bland de förslag jag hade fått på mailen, så jag bestämde mig för att fråga några kompisar. Det gjorde det hela ännu värre. Jag hade hoppats på att alla skulle välja samma färg och så skulle det vara klappat och klart, men så klart skulle ju alla välja olika färger som sina favoriter. Efter mycket om och men, och lite ångest, kom jag i alla fall fram till att ganska många hade valt samma färg som jag tyckte bäst om, och då blev valet enkelt. Nu är det bara att hoppas att resten av världen tycker samma sak; att det ser ut att vara en bok man bara måste läsa.

Jag har också varit med och planerat inför en releasefest för Wanted, ungdomsboken som jag har skrivit tillsammans med Marie Nilsson. (Boken går redan nu att köpa på Bokus eller Idus förlags hemsida.) Vi hade sådan tur att en förening som heter Kulturbanken 2.0, som är kulturintresserade och -engagerade frågade om de fick ordna releasefesten åt oss, och självklart tackade vi ja till det. Den 16 mars smäller det, och det blir en fest med Vilda Västern-tema och uppträdanden av alla dess slag. En riktig PANG-fest med andra ord! ;)

Så, för att sammanfatta det hela, det är tur att jag har varit tjänstledig så jag har hunnit med mig. Men jag börjar redan känna mig nervös för att den här terminen snart är slut. Vad ska jag göra då? En stor Trissvinst, eller en sådär 10 000 böcker sålda innan sommaren är vad jag skulle behöva just nu... Om inte något av det inträffar så lutar det åt att jag söker till ännu en skrivkurs, och lånar ännu mer pengar av CSN, och har ett deltidsförfattarliv i ännu ett läsår! Men, något av de föregående alternativen vore ju att föredra. Tips på hur man lyckas med det emottages tacksamt! :)

Jag hade tänkt mig att jag skulle försöka skriva ett blogginlägg i månaden ungefär. Det kändes lagom ofta, och överkomligt från min sida. Men så fick jag ett bokkontrakt, och sen ett till, och sen ett till... Och till slut fick jag så mycket att göra att jag nästan inte hann med något annat. För bara för att man får ett bokkontrakt är ju inte jobbet med boken slut, å nej, det har knappt börjat! Nu överdriver jag lite, men det är mycket jobb kvar med en bok när ett förlag har tackat ja till att ge ut den. Åtminstone har det varit så för min del. Den kanske ska bli lite längre, eller någon kanske ska beskrivas lite tydligare, eller något kanske ska beskrivas lite bättre. Sen ska det väljas omslag, och skrivas baksidestext, och kollas stavning, och kollas stavning igen, och igen, och igen. Och sen en gång till när man tror att man är klar, bara för att vara riktigt säker. Jag har med andra ord inte hunnit med så mycket annat, och det har varit lite tråkigt även om det egentligen är av en jätterolig anledning. Men, jag vill ju ändå hinna med allt jag vill hinna med, så den här terminen har jag faktiskt tagit tjänstledigt från jobbet tre dagar i veckan för att hinna med att gå en skrivkurs och skriva en ny bok, jobba med de böcker som jag redan har fått kontrakt på men som inte är helt färdiga än, och skriva ett blogginlägg i månaden!

Med hopp om att höras igen i februari! :)

/Anna

För ungefär två veckor sedan fick jag ett positivt besked, ett väldigt positivt besked. En till bok som jag har skrivit kommer att ges ut på Idus förlag. Den här boken kan jag dock inte ta åt mig all ära för, jag har nämligen skrivit den tillsammans med någon. Denna någon heter Marie Nilsson och är, precis som jag, historielärare.

Det var faktiskt under vår lärarutbildning som idén ploppade upp. Under ett studiebesök började vi prata om att vi båda hade tänkt försöka skriva en bok någon gång, och att det skulle vara roligt att skriva en historisk roman. Några timmar senare hade vi bestämt oss. Vi skulle skriva en Vilda Västern-roman, och vi skulle skriva den tillsammans. Det här var våren 2010, och våren 2013 kommer Wanted ut.

Vi bestämde oss för att vi skulle skriva vartannat kapitel, och på så sätt berätta historien från två olika personers perspektiv. Vi började med att skriva ner vad som skulle hända i varje kapitel, och sedan delade vi upp kapitlen mellan oss. Från början gick det ganska trögt att skriva för oss båda, men ett missförstånd löste det hela. Jag satt och skrev för hand i ett litet anteckningsblock, och hade fått ihop hela sjutton sidor. Stolt som jag var över det sms:ade jag Marie för att berätta om hur mycket jag hade skrivit. Hon missuppfattade det helt och trodde att jag hade skrivit sjutton dataskrivna A4-sidor, så hon fick lite eld i baken och satte sig ner direkt och skrev. När hon sedan skickade det hon skrivit till mig, och jag såg hur långt hon hade kommit, då blev jag lite stressad och skyndade mig att skriva ännu mer. Och vips hade vi kommit så långt på boken att det inte gick att sluta.

Därmed inte sagt att allt gick enkelt och smidigt från och med det, men det gick faktiskt mycket bättre än vad jag hade trott. Det blev en hel del mail och sms med frågor som "Vad var det din karaktär hade på sig nu igen?" och "Vad har du skrivit att det är för väder?". Men vi fick ihop allting till slut. Tror vi. Nu ska vi precis börja med redigeringen av boken, och det kan mycket väl hända att vi hittar saker som inte alls hänger ihop, men det är säkert ingenting som inte går att lösa.

På den här bloggen kommer vi att skriva om vårt arbete med boken:
bokenwanted.wordpress.com

Och här är en artikel som handlar om oss:
http://dagbladet.se/nyheter/ange/1.4964866-forfattarkollegorna-slapper-gemensam-bok

http://dagbladet.se/nyheter/ange/1.4964866-forfattarkollegorna-slapper-gemensam-bok

Samtidigt som jag jobbar med redigeringen av den här boken ska jag försöka skriva färdigt uppföljaren till min barnbok Dansfeber. Det blir första gången för mig som jag jobbar med två manus samtidigt, och jag är lite orolig för hur det ska gå. Jag vet att det är många som skriver på flera manus samtidigt, men jag har aldrig förstått hur man ska lyckas med detta. Det blir spännande att se hur det går, men jag är rädd att jag bara blandar ihop allt och inte kommer någonstans med något av manusen.

Vad sjutton ska jag göra nu då? Boken är skriven och klar. Ändrad och rättad. Inskickad. Omslagsbilden är vald och baksidestexten är skriven. Jag har ingenting annat att göra nu än att vänta på att boken ska ges ut, vilket den gör i augusti. Det är långt till augusti...

Jag hade bestämt mig för att det skulle dröja länge innan jag skrev något igen, när jag höll på att fixa med det sista på den här boken. Jag hade jobbat väldigt intensivt med den, och var ganska less. Det var i torsdags. Idag har jag börjat fundera på vad jag ska skriva för något nu.

Ska jag skriva en uppföljare till den här boken, Dansfeber, eller ska jag skriva något helt annat? En uppföljare verkar vara det mest logiska valet nu när jag har alla huvudpersoner färska i minnet. Jag vet att jag kan skriva böcker om dans för barn i ålderna 9-12 år. Jag vet ju inte om jag kan skriva om andra ämnen, för andra åldrar. Eller är jag kanske ännu bättre på att skriva om något annat, för någon annan?

Det är ett svårt val...

I juli ifjol skickade jag in ett manus till ett antal förlag. I oktober svarade Pupill förlag att de ville ge ut min bok som e-bok. Jag blev överlycklig och firade med att börja skriva på en uppföljare som blev färdig i december.

I februari kom min bok Danstävlingen ut som e-bok. Men hur glad jag än var över det så kände jag ändå att det hade varit lite roligare  med en "vanlig" bok. Även om det finns många fördelar med e-böcker och läsplattor så vill jag helst hålla i en bok på riktigt.

Jag började leta efter förlag att skicka mina manus till, och började samtidigt skriva på en tredje bok i serien. Jag hittade Idus förlag. Jag tyckte om deras hemsida, och de andra böckerna de gett ut. Så jag skickade mina två första manus dit, och hoppades på att de skulle vilja ge ut båda. Det ville de inte.
Det första manuset var de inte alls intresserade av, det hade ju redan getts ut som e-bok. Det andra manuset ville de däremot ge ut. Men bara om jag tog bort allt som hade med den första boken att göra. Och det var ju en hel del, eftersom det var tänkt att vara en uppföljare.

Men självklart sa jag ja och började att skriva om det som behövdes skrivas om.  Genom att ta bort allt som hade med den första boken att göra var det som att jag sa hej då till den. Hej då Danstävlingen! Det kändes jättetråkigt eftersom jag verkligen tyckte om den, och jag verkligen var nöjd med en del av händelserna i den. Men, eftersom jag skulle få ge ut en "vanlig" bok nu kändes det ändå ok, och jag arbetade igenom manuset så att det inte fanns några spår kvar av den första boken.

Då kom nästa problem. Det visade sig att manuset var lite för kort, kunde jag göra det längre? Ja, jag hade väl inte så mycket val. Jag funderade länge på vad som skulle vara bäst att lägga till mer text. Jag kom fram till att det inte var någon bra idé att lägga till mer i början, och inte heller i mitten. Det var bara det att jag hade kommit på ett så bra slut som jag nu var tvungen att förstöra om jag skulle klara av att göra manuset längre. Jag skrev, och skrev om, och skrev och skrev om. Till slut fick jag till en bra övergång från slutet till fortsättningen. Som tur var hade jag planerat manus nr tre i detalj, och dessutom hunnit skriva en del på det. Så jag skyndade mig att skriva färdigt det, och förlängde mitt manus med det.

Mycket bättre sa förlaget, men kunde jag göra det ännu lite längre? Ja, det kunde jag, genom att låna några favorithändelser från bok nr ett. Och det kändes riktigt skönt att kunna få med dom, att inte behöva slänga bort hela den första boken  utan kunna låna lite av det bästa från den.

Det jag hade tänkt mig skulle bli tre böcker slutade alltså som en. Och det var inte direkt lätt som en plätt att få ihop allt. Jag jobbade i princip dygnet runt. På mitt "riktiga" jobb på dagarna, och med det här på kvällarna och ibland på nätterna. Men det var det värt. Jag hoppas att mina kompisar som fick slita hårt med att hjälpa mig kommentera texten och leta stavfel också tycker det.

Nu ska jag gå igenom allt en sista gång och sedan skicka in den slutgiltiga versionen till förlaget.

I augusti ges Dansfeber ut på Idus förlag, men den kan beställas redan nu på www.zimzalabim.se.

De senaste texterna jag har skrivit har alla varit skrivna i jag-form, men jag har fått kämpa ganska mycket med det. Jag tycker att det ger en trovärdig berättelse, det är ju någon som själv återger sina upplevelser, eller delar med sig av det som händer just nu. Men det är svårt att inte få berätta om allt. Jag som författare vet ju vad alla personer tänker eller hur de känner sig, men det kan jag inte dela med mig av om jag väljer att skriva en text i jag-form. Jag märker att jag ofta halkar dit och skriver vad någon annan person tänker, eller hur någon annan person känner. Men det får jag skynda mig att radera, eftersom bokens jag bara kan berätta om sina egna tankar och känslor. Jag tycker också att det kan vara svårt att göra miljöbeskrivningar i texter skrivna i jag-form, men det kanske bara är något som kräver mer träning.

Att skriva texter i tredje person tycker jag nog är lite lättare. Då kan jag dela med mig om allt jag vet om alla. Jag tycker att det kan göra mycket för en text om man både kan dela med sig av vad personer tänker och känner, eftersom det inte alltid stämmer överens med vad de säger eller hur de agerar. Att kunna beskriva vad som händer på flera ställen utan att en viss person måste vara där ger också en frihet.

Det här hör lite ihop med mitt tidigare inlägg om att skriva i dåtid eller i nutid. I jag-form har jag skrivit både i dåtid och i nutid, men i tredje person har jag bara skrivit i dåtid. Att skriva i tredje person i nutid får kanske bli mitt nästa skrivprojekt. Det skulle åtminstone vara en stor utmaning för mig, men det är väl genom utmaningar man utvecklas?

Jag har provat att skriva i både dåtid och nutid, men har ännu inte bestämt mig för vad jag tycker bäst om. Det finns för och nackdelar med båda. Jag upplever det mer spännande att läsa något som är skrivet i nutid, eftersom det då känns som att jag är med precis när det händer. Av den anledningen har jag valt att skriva i nutid när jag har skrivit texter där det händer mycket, där jag vill att läsaren ska få uppleva händelserna samtidigt som personerna i texten. Men det är svårt, det känns på något sätt är naturligare att skriva i dåtid, och jag märker att jag halkar dit hela tiden. Att jag tycker att det känns mer spännande att läsa något som är skrivet i nutid betyder dock inte att det inte kan vara spännande att läsa något som är skrivet i dåtid. De flesta deckare jag har läst är t.ex. skrivna i dåtid, även om det finns undantag.

Något som jag tycker är svårt med att skriva i nutid är att man inte kan skriva vad som händer förrän det händer. Man kan inte skriva någonting om framtiden, eftersom man bara vet vad som händer just nu. Man kan inte skriva något om vad som väntar runt hörnet, eftersom man inte vet något om det än. Skriver man i dåtid kan man släppa ifrån sig detaljer om vad som ska komma att hända lite när man vill, man blir mer allvetande som författare om man skriver i dåtid. Man kan ge en större överblick både i tid och rum.