Rapport från ett hotellrum 2

Jag är inte ung längre. Och mycket har jag på mitt samvete. I sällskap med makten blir sanningen lätt avtrubbad. Moral, etik ges ingen plats. Allt det gamla gör sig plötsligt påmint och väcker mig om nätterna. Vargtimmen. Då demonerna ylar i själen. Rummet under mig bor en läkare som förmodligen även han lever i exil. Jag kan höra honom vandra på det knarrande golvet, fram och tillbaka. Vad har han på sitt samvete? Hur har han hamnat här. Tillhör han den innersta kretsen, som kom i onåd och tvingades fly? Med en sliten solhatt sitter han vid ett runt bord och läser tidningen. Framför honom står ett drinkglas och han röker cigarr. Ser hastigt upp när jag stiger in i rummet för att beställa en cappuccino. Vid bardisken sitter två kvinnor och samtalar. Musik av Mantovani strömmar ur högtalarna. Jag blir synad. Tar min kopp och sätter mig vid det lediga bordet bredvid doktorn. Öppnar min laptop, pluggar in mitt modem och försöker komma ut på nätet. Loggar in med min falska identitet. Uppkopplingen är seg. Tänder en cigarrett. Ser i smyg på tidningen som läkaren gömmer sig bakom. Fylld av ryska bokstäver. Tömmer sitt drinkglas. Lägger ifrån sig tidningen. Jag ser allt i ögonvrån. Låtsad vara fördjupad i datorn. Som inte riktigt vill fungera. Han lägger snabbt sin hand på min arm, ruskar på huvudet och frågar:
- Kaputt? Internet kaputt?
Jag rycker på axlarna. Mannens ögon ser intensivt på skärmen. Datorns bakgrundbild visar en ung leende Laura. För sent inser jag misstaget. Slår igen locket. Svarar lugnt att batteriet måste laddas. Han ler. Situationen tycks roa honom. Jag blir lite irriterad. Men försiktig. Ler tillbaka. Han frågar om han får bjuda på en drink. Jag avböjer. Föreslår en coca-cola. Jag accepterar. Läkaren viftar på handen för att göra bartendern uppmärksammad och säger med dov mörk röst:
- Dry martini och en coca-cola.
Forts.