Helgen som var spenderade jag på Vårmässan i Sundsvall, fredag till söndag 10.00-17.00. Som tur var behövde jag inte vara där helt på egen hand, då jag delade bord med Marie Nilsson, som jag skrivit ungdomsboken Wanted med. Vi hade en författare på var sin sida om oss också, och det kanske var den största behållningen med mässan, att få träffa och prata med andra som också skriver böcker.

På dagen på lördagen var mässan välbesökt, och övriga tider var det lite mindre folk där. Många tittade på böckerna, men inte så många köpte, även om vi i alla fall fick sälja några varje dag. Jag hoppas att många av de som tittade på böckerna och åtminstone verkade intresserade gör slag i saken nu efteråt och köper en bok. Jag har hört att man brukar kunna se en ökad försäljning i någon/några veckor efter att ha visat upp sig på t.ex. en mässa. Om det stämmer i vårt fall vet jag inte, men det ska bli spännande att se. Nu har vi ju i alla fall provat på det här, och får utvärdera senare om det är något som är värt att göra om, eller om vi ska se det som en engångsföreteelse.

På fredag ska jag till en Bokia-butik och prata om en eventuell signering nu under våren, kanske är det något som är mer lyckat ur bokförsäljningssynpunkt?

Andra tips på vad jag kan göra för att försöka se till att mina böcker syns och säljer så bra som möjligt mottages tacksamt! För att kunna leva som författare måste man sälja ganska många har jag upptäckt...  :)

/Anna

Jag sitter och bläddrar bland klipp på Youtube, och kan inte sluta att fascineras av vilka paralleller man kan dra mellan klipp som egentligen inte har med varandra att göra. Ta till exempel Tage Danielssons monolog Om sannolikhet ur lunchrevyn Under dubbelgöken från 1979 och snickeriarbetaren Puttes monolog 22 tjejer ur dokumentärfilmen Snickeriet från 1993. Bra förundrad blir jag när jag lyssnar på Tage och Putte. Tage och Putte är förenade genom sitt språk. Putte tror jag nog kom från Norrköping och Tage är jag ganska så säker på att han kom från Linköping, och mellan Linköping och Norrköping är det så pass kort bit, bara lite drygt fyra mil, att man nog kan säga att linköpingsbor och norrköpingsbor är barn av bortemot samma språktradition.

Tage är känd som en av Sveriges kanske mest vältaliga män. Lyssna och titta bara på hans monolog. Titta på hur han etablerar ögonkontakt med publiken, hela tiden flyttar blicken, pausar i talet och inväntar publikens reaktioner. Lyssna på hans argument och väl genomtänkta tankar som han formulerar i långa perioder, och begrunda att ämnet för Tages anförande ju inte direkt är vare sig jordnära eller särskilt lättsmält. Tage pratar om så abstrakta begrepp som sannolikhet och sannolikhetens relation till sanningen.

Putte, som kom från samma landskap som Tage, är kanske inte känd som en av Sveriges mest vältaliga män. Det är ingen tvekan om att han är talför, men i sitt val av tema för sin monolog och i sitt sätt att vända sig till sin publik är han nog, i alla fall vid första anblicken, så långt bort från Tage som någon kan komma. Putte stirrar rakt ut i luften, till synes helt ointresserad av om någon verkligen lyssnar eller omedveten om huruvida någon har någon som helst behållning av det han har att säga. Temat för Puttes monolog är i alla fall väldigt jordnära, lättsmält och enkelt formulerat. Han ger ett okomplicerat recept på det goda livet. ”Ta lite bärs, lev livet och ha en flickvän”, säger Putte.

En sak förenar Tage och Putte. Ett retoriskt grepp har de gemensamt. Tage säger:

Jo, sannolikhet, va, det måste ju betyda nånting som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt, och därför så är det väldigt synd, tycker jag, att vi, tydligen från och med i år, på grund av de rådande konjunkturerna, antar jag, att vi inte har råd med några riktiga sanningar, utan att vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. För de blir inte riktigt lika pålitliga. De blir till exempel väldigt olika före och efter, va. /…/ Ja, hela socialdemokratiska partiet, till exempel, de har ju gått och väntat i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de har kunnat bilda sig en uppfattning om ifall de ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som hände i Harrisburg har hänt, va.

Och Putte säger:

Jag lever ett stilla liv. Jag har varit raggare en gång i tiden, va, haft långt hår, va, ner till ryggen, va. Jag har haft skinnstövlar och läderbyxor och åkt raggarbil, va. Jag har levt livet med raggarna, va. Jag har varit ihop med Peking Outlaws, va, motorcyklistgänget, tatuerade, va.

Tanken svindlar. Naturligtvis är varken Putte och Tage i synnerhet eller östgötar i allmänhet ensamma om att använda påhängsordet va, men jag kan ändå inte låta bli att snudda vid tanken på att Puttes och Tages va skulle kunna ha samma ursprung. Och så tänker jag på vad det har för funktion. Tittar man på Putte, kan man lätt få för sig att hans va är något som utmärker hans klena förstånd, och därifrån är det inte långt till tanken på att detta va är något som utmärker klent förstånd i allmänhet, inte bara det som Putte kanske besitter. Samtidigt är det svårt att tänka sig att Tage skulle ha varit en man med klent förstånd. Va:et kan helt enkelt inte vara ett tecken på klent förstånd. Visst kan det finnas de som använder ordet till leda och utan att själva förstå att de säger det lite väl ofta, men att det ändå används tror jag måste tyda på att det fyller en funktion och har en mening. Och, som sagt, jag kan inte låta bli att snudda vid tanken på att det skulle kunna vara samma funktion som ger eko hos både Tage och Putte.

Vad fyller då detta va för funktion? Ja, låt oss bena upp det! Vad skulle man kunna säga i stället? Finns det synonymer till ordet? Vi tittar närmare på Puttes dialog igen:

Jag lever ett stilla liv. Jag har varit raggare en gång i tiden, va,
haft långt hår, va,
ner till ryggen, va.
Jag har haft skinnstövlar och läderbyxor och åkt raggarbil, va.
Jag har levt livet med raggarna, va.
Jag har varit ihop med Peking Outlaws, va,
motorcyklistgänget, tatuerade, va.

Det är helt uppenbart att Putte har fastnat i ett verbalt överkonsumtionsbeteende. Han är nog inte själv medveten om att han säger va så ofta att det blir löjligt för oss som lyssnar. Om vi dock försöker se bortom själva överkonsumtionen samt reda ut vad som gjorde att Putte hakade på denna muntliga tradition, vad ser vi då? I så fall är det snarare så att va:et har en kontaktreglerande funktion. Putte vill hela tiden försäkra sig om – eller i alla fall ge sken av att försäkra sig om - att han har lyssnaren med sig och kanske vill han till och med inkludera lyssnaren i sin berättelse också. Det som ger eko i Puttes berättelse är en muntlig tradition från någon som vill vinnlägga sig om att vara på samma nivå som den lyssnande, till skillnad från någon som bara orerar i blind förväntan att den som råkar höra också lyssnar passivt utan ansats eller ens möjlighet att delta. Kanske har Putte fått med sig sitt inkluderande sätt att tala från det motorcyklistgäng som han säger sig ha levt raggarliv med. Eller kanske går traditionen ännu längre tillbaka i tiden, till den generation där vi kanske rentav hittar Puttes och Tages gemensamma anor. Kanske är Puttes och Tages va ett eko från de människor som levde under Birger jarls styre och som i Mjölby, Skänninge, Vadstena och på många andra ställen i trakten bedrev en livlig handel med folk från när och fjärran. ”Tjugo rrriksdaler kostar sillen, va. Vi från Östergötland, va, har den finaste sillen, va. Det vet både stockholmare och göteborgare, va. Det vet alla, va. Va sa ru, va? Pratar du tyska, va? Köper du en hel tunna va, så får du ett par vadmalsbyxor på köpet, va”.

Linus Ganman,
språkbloggare

Imorgon, och på lördag och söndag, ska jag göra något jag inte hade en tanke på att jag skulle komma att göra när jag tänkte att jag skulle bli författare. Jag ska vara utställare på en mässa. Inte en bokmässa, utan en helt vanlig vårmässa med alla möjliga olika sorters utställare.

Jag är lite kluven till vad jag tycker om det egentligen. Jag tycker förstås att det ska bli jätteroligt och spännande, men det tar också mycket tid ifrån det jag egentligen vill hålla på med, att skriva.

Kan man idag arbeta som författare genom att bara sitta hemma och skriva hela tiden, och kanske åka iväg på någon boksignering ibland? Vill man arbeta så? Vill jag arbeta så? Det är jättesvåra frågor tycker jag.

Jag tror att jag tycker om att själv kunna styra lite över hur det går för mina böcker. För det är ju faktiskt så att man inte kan veta att man vill köpa en bok om man inte vet att den finns. Så om jag gör vad jag kan, ställer upp på intervjuer i tidningar, åker på vårmässor och bokmässor och alla möjliga mässor, signerar böcker och gör skolbesök, då ökar antalet människor som vet att min bok finns, och därmed antalet människor som vill ha den. Och då har jag större chans att få arbeta heltid som författare, och få sitta hemma och skriva åtminstone nästan hela tiden.

Jag återkommer med en rapport efter mässan! Håll gärna tummarna! :)

/Anna

Igår var jag och lyssnade på författare på Woodstock Writers Festival. Först var det Lydia Davis och Norman Rush. Båda författare har fått pris för sina noveller. Davis läste ur sin nya samling och det var roligt att lyssna på henne för hennes uppfattning om vad en novell kan vara är helt annorlunda än vad man förväntar sig. Vissa av dem var bara ett par rader och andra var t ex. listor av vad man vill och inte vill läsa.

Norman Rush skriver mer traditionella noveller med politiska budskap.

Båda pratade om hur man bestämmer att en novell är färdig. Tanken var att den ska vara kort så man kan inte fortsätta som man gör i en roman. Man måste känna in berättelse och det kan ta lång tid, Davis sa att för henne kunde det ta flera månader. Rush berättade att han skrivit sen han var 18 år men publicerade inte förrän han vara 53. Det ger hopp för de som ännu inte kommit ut på förlag.

Sen lyssnade jag på författare som skriver historiska romaner, eller romaner baserade på historia. Charley Rosen, Ann Hood, Tad Richards, and Carey Harrison,

Det var intressant för flera av dem pratade mindre om karaktärer och mer om vissa år som karaktärer. Man var förälskad eller satt fast i ett eller ett par år som man kom tillbaka till.

Dessa författare pratade också mycket om just redigering som jag ju bloggat om nu. Hur viktigt det är, och att man inte egentligen vet vad man skrivit tills man gått igenom ett par redigeringscyklar.  De kom från olika bakgrunder och skriver olika typ av böcker men alla var överens om detta fakum, att sätta ord på papper är bara första steget mot en bok.

Flera i publiken frågade förtäckta frågor som gick ut på att man ville ha tips på en genväg. Det blev ix-nay på det, för se det finns inte. Vill man skriva så får man göra det arbete som krävs. (Jag ska ta upp mer om det i nästa blogg. )

Det var en upplyftande söndags eftermiddag som gjorde att jag känner att jag är på rätt spår. Och, även om jag inte är så konservativ i mitt skrivande så känner jag att jag faktiskt kan ta ut svängarna ännu mer än jag gör nu. 

.

.

”Kill your Darlings”. Uttrycket är inte så morbit som det låter. Det handlar inte om att planera mord på nära och kära, men näst intill.

När man skriver manus så har man ideer eller utryck som ger mer tillfredställelse än andra. Vissa av dem är så genialiska att man blir helt till sig och tänker att de är ju hela meningen med boken. Kronan på verket. Man känner enorm tillfredsställelse av att läsa igenom dem och njuter av de känslor de framkallar.

Dessa partier i ens manus omhuldas och får speciell uppmärksamhet, och i vissa fall är det på sin plats, men ofta har de uppkommit under någons sorts omedveten och undermedveten skrivkramp. Alltså när man är igång och skriver, men inte på den story man ska skriva på. Under dessa partier drar man till med överdimensionerade känslor eller uttrycksfullt språk eller konstlade scenerier. Det är inget fel I det, det kan komma guld när man skapar och ens medvetande är igång på flera plan, men ofta sysslar man med fyllnader som inte driver historien framåt. Eller, så blir man så känslomässsigt påverkad av det man skriver att man exploderar ut på sidan.

Det är svårt att stryka Darlings för de är så attraktiva på alla plan. De är förföriska och kolossalt listiga. De flörtar vilt med dig som författare och erbjuder löften om rikedomar och ära. Not so, berättelsen ska vara logisk och övertygande för att bli gripande, inte krussidulligt. Läsaren är inte like blåögd som du är. De har inte blivit förförda och ser igenom koketteri.

Gör slut.

Sätt dem på prov i alla fall. Begär särbo relation för någon vecka för att verkligen se om de är så oumbärliga som de säger sig vara.  Lyssna inte på gråt och mutor, eller på din egen sentimentalitet. Försäkra dem istället att de kommer säkert få sin plats i en alldeles egen historia som de kommer driva framåt med bravur, men inte denna gång, inte i denna berättelse.
Det kanske är bluff och båg, men vet vet...
Om du vill kan du erbjuda dem en speciell plats i ett eget dokument eller anteckningsbok. En underbart vacker sådan om det underlättar. Är du seriös med ditt skrivande kommer de inte känna sig ensamma där länge. 

.

.

Man ska inte svära.

Svordomar tyder på låg intelligens.

Man ska inte svära när barn hör.

Man ska inte svära när människor vars intellekt befinner sig på ett barns nivå hör.

Barn ska inte svära.

Svordomar är onödiga.

Svordomar är någonting som till nöds vuxna kan befatta sig med, men som människan egentligen klarar sig utan, och som barn definitivt varken behöver eller bör befatta sig med.

Så.

Nu får det vara nog med moralkakor. Men visst, en del av er läsare kanske har snuddat vid tankegångar liknande dessa, antingen när ni har råkat svära inför illa vald publik eller när ni har försökt förklara för ett barn att det finns vissa ord som man bör använda med måtta. Men hur man som vuxen än försöker i sin strävan att vara en god förebild, kommer barn alltid att på ett eller annat sätt lyckas få ens tillrättalagda fasad att rämna. Och även om vi vuxna ofta gärna vill se oss som rättrådiga och som representanter för en högtstående kultur, kommer barn alltid att få oss att förstå att vi egentligen är ganska lågtstående allihopa, och har rätt basala behov. Barn kommer alltid att göra det. Och våra nära släktingar aporna.

Ja, man kanske repeterar för sig själv i all oändlighet att man inte ska svära. Eller så är ens käpphäst att man inte ska tro på rykten. En engelsklärare jag hade en gång i tiden ville nämligen ha det här som jag tänker skriva om i dag till just rykten. Han menade att det fanns för många möjligheter till missförstånd och misstolkningar av verkligheten för att det skulle kunna betecknas som sant att apor skulle kunna lära sig mänskligt språk. Men jag anser att tanken på att det skulle kunna gå eller att det kanske till och med har hänt är så intressant att jag helt enkelt inte kan låta bli att ta upp ämnet i ett blogginlägg. Men för att för säkerhets skull gå min gamle lärare till mötes, gör jag det med reservation för att jag nu för vidare osanna rykten.

Vi människor (och nu tar jag trots allt för givet att ni som tar del av det här inlägget uteslutande är människor) vill gärna se oss som unika i den bemärkelsen att vi har ett språk som ger oss möjligheter till att inte bara utbyta konkret information (Mötet börjar klockan sex.) eller uttrycka våra behov (Jag bara måste köpa den senaste Yohio-plattan!) och känslor (Fan, vad kallt det är!) med, utan även till att förneka påståenden (Jag hade inte sex med den kvinnan!) eller ställa oss inför hypotetiska frågeställningar (Om jag hade pengar, jabba dabba dibi dibi dibi dibi dibi daj…). Om min gamle engelsklärare har fel, så är tron på att vi människor är unika obefogad. Det finns nämligen uppgifter som gör gällande att apor har lyckats lära sig mänskligt språk, till exempel amerikanskt teckenspråk. (Apors talapparater är inte rustade för att bilda ljud i samma varierande omfattning som människans, så i den mån apor över huvud taget lär sig människors språk, är det aldrig språk som frambringas med rösten.)

Om jag utgår från att det är sant att det finns apor som har tillägnat sig mänskliga språk, utgår jag samtidigt från att de som har lärt dessa apor de mänskliga språken har utfört sitt utbildningsarbete med god moral för ögonen, och i görligaste mån undvikit att lära aporna att svära. Det tror jag, eftersom de mest ryktbara försöken med att lära apor mänskligt språk har utförts i USA, och eftersom USA är ett land där man i betydligt större utsträckning än i till exempel Sverige censurerar svordomar i tv-program och på film. För det slog vi ju fast redan i början. Man ska inte svära. Svordomar tyder på låg intelligens. Man ska inte svära när barn hör. Man ska inte svära när människor vars intellekt befinner sig på ett barns nivå hör. Barn ska inte svära. Svordomar är onödiga. Svordomar är någonting som till nöds vuxna kan befatta sig med, men som människan egentligen klarar sig utan, och som barn definitivt varken behöver eller bör befatta sig med.

I vissa avseenden är en apa, hur vuxen den än blir, lätt att jämställa med ett barn. Det är därför vi aldrig får se en apa ta initiativet till en flashmobb på Centralstationen. Det är därför en apa aldrig heller skulle samla sin avföring i en glasbehållare, ställa ut den på Moderna museet och sedan hålla en presskonferens med anledning av det hela. Det är därför en apa aldrig heller skulle kunna bli republikansk president i USA. (Eller, för resten, glöm bort det där sista.) Det finns nämligen fortfarande oöverträdbara gränser mellan mänsklighet och aplighet. Hur bra än apa än blir på att hantera ett mänskligt språk, kommer den ändå fortfarande att vara hänvisad till att handla inom sin apnaturs gränser. Ändå kan vi konstatera, när vi läser om de apor som lyckats lära sig mänskliga språk, att denna apnatur är uppseendeväckande vid. Berättelserna om de här aporna bjuder på vittnesbörd om apor som visat att de med språkets hjälp har kunnat både ljuga och skämta, vilket väl ändå tyder på både innovationsförmåga och förståelse för att språket är ett dynamiskt verktyg. Begränsningen i en apas intellekt ligger annars till exempel vid inlevelseförmågan. En apa får klart sämre resultat än de flesta normalt fungerande människor i det så kallade Sally-Anne-testet.

En apa klarar sig alltså inte så bra i situationer som kräver avancerad inlevelseförmåga, men saknar inte nödvändigtvis förmåga till innovation och abstraktion för det. En tilldragelse som jag själv är väldigt fascinerad av när det gäller apors språkinlärning är en om schimpansen Lana, som håller till vid Emory-universitetet i USA. Hon lär en gång ha blivit lite sur på en av sina tränare, och därför kallat tränaren för din gröna skit. Det ska ha varit ett uttryck som hon kom på alldeles själv i stundens hetta, och som med ens bevisade att hon hade både språklig innovativ förmåga och förmåga att förstå att man kan likna en sak vid en annan. Samtidigt gav hon ju uttryck för en personlig känsla på ett sätt som gjorde att hennes tränare också fick en uppfattning om vad hon tyckte var så avskyvärt att det kunde tjäna som benämning på den hon var arg på, någon som tydligen väckte lika stort obehag hos henne som om hon hade haft en magåkomma med grönfärgad avföring som symptom. Och den lilla historien om Lana slår ju hål på flera av de påståenden jag rabblade upp alldeles i början.

Linus Ganman
språkbloggare

När man skrivit färdigt ett manus är det svårt att inte vara väldigt beskyddande över sin text. Den är alldeles nyfödd och bräcklig.  Man är som en kycklingmamma och duttar runt lite. Kallar det redigering. Hackar lite lätt här och där. Texten är klädd i sina finaste volangbyxor med matchande hatt och man bortser lätt från kräkfläckar och suspekta dofter från blöjan. ”Ja, men ni vet ju hur det är”, säger man lite överslätande till de som kommer och beundrar.  ”Åh, kan ju redan stå själv, nästan. Duktigt"!! Manuset står där och vinglar, rosig och helt omedvetenhet om vad som egentligen väntar

>>>Nästintill styckmord!<<<

Det är bara att ta på sig plastförklädet och rulla ut knivkollektionen.

Det är bara att förhärda sig mot alla sina underbara små finesser och kluriga ordval.

Det är bara att…

Ja ni fattar.

Redigering av manus är en svår konst. Allt detta man värpt fram under långa timmar under lampans sken måste omvärderas med den snobbigaste och hänsynslösaste av inställningar. Som en rabiat Oxford professor ungefär.

Ett underbart ordval eller ordkombination, vad säger det egentligen? De uttryck man valt, leder de fram berättelsen så som man förställde sig att det skulle? De kan kanske tolkas på mer än ett sätt, på ett sätt man inte tänkte på när man skrev men som faktiskt skulle ändra hela betydelsen.

Hela den research och ide man har haft i sitt huvud under processen kommer inte finnas längre utanför manuset i sig, dvs boken. Inget bokförlag har råd med en medföljande klonad författare för att försäkra att läsaren hittar rätt, ser alla finurliga lösningar och scenerier man tänkt fram.
Klonen är boken och den måste hålla. Nå fram.

Så,

Spara din text och kopiera den på så många ställen du vill tills du känner dig säker på att den version du har skrivit är i säkert förvar.

Gör sen en ny kopia, skriv ut de första två kapitlen och skrid till verket som den värsta Rippern.  
Klipp isär och lägg ut den på ett bord. Klipp bort och lägg i en separat hög. Klipp bort och kasta. Lägg ifrån dig allt och ta en repa på Stan, (utan knivar och sax då…. !!).
Ta sen tag igen. Prova olika sätt att börja boken, bara för att se om något tänder till, eller om det kan berättas på ett annat sätt. 

När du är klar, ta fram ett dokment med din text och sudda vad du skrev ut. Skriv ihop texten så som den nu ser ut och fortsätt sen i ditt manus med att redigera.

”Onödigt”, säger ni. ”Den är redan klar.”
”Nej, nödigt!”, säger jag. Därför efter detta har du den inställning till din text som behövs för att den ska bli så bra som möjligt. Det är ord, och de orden ska berätta något, inte beundras.

Allt det du skapat finns inom dig, inget försvinner. Redigeringen får dina hjärnceller att hoppa av glädje och hitta nya lösningar, gå vidare, se andra saker som vill fram.  Om du tillåter det.

Har du satt ihop texten som den var från början så är det kanske på plats med en gratulation, eller så har du inte is i blodet och du fuskade.

Omar Pamuk sa i en föreläsning att efter han skrivit flera utkast så sitter han länge och funderar på hur han ska berätta det han skrivit, vilka ord han vill ska vara med. Jag kan göra listan lång av författare som säger liknande saker, men som debutant är man ofta lite hied som vi säger i Skåne. Man tror att någon ska hinna före, sno iden och den där exeptionella twisten på slutet...

Det är lugnt. Du har tid. Vi människor skriver samma historier igen och igen, men varje människas erfarenhet ger ett lite annorlunda perspektiv. Ett genuint berättande tar tag i läsaren och man vill följa med, spendera tid. Så, varför skulle den som skriver inte ta sig tid när man förväntar sig att de som läser ska göra det?

Processen blir lättare och snart gör du detta automatiskt när du skriver.
Igår knuffade jag ett par paragrafer av sidan. De sitter fortfarande där och ser förnärmande ut. Försöker göra sig söta. ”Saxen!” säger jag bara  och då slinker de ut i cyberspace.  

Babel i kväll. Det verkar som att man inte får nog av mordhistorier. Deckare är en tacksam genre som kan innehålla allt från övernaturligt till ren realism, eller nostalgi. Men varför vill man läsa om mord? Någon förklarade att i tider av mycket oro och komplikationer vill man ha berättelser där livet kan pusslas ihop, bli logiskt och där rättvisan får segra.
Det kan nog stämma rätt bra.
Kanske just därför Maria Lang fått ett uppsving, nostalgi och skrivet i en tid som man uppfattar som rekorderlig, även om det ju inte var så. Trevliga mord med logiska lösningar. Jag tror jag håller med om att det blir det lite för förutsägbart. Fast jag läste alla som ung, så minns jag inte en enda av dem. I och för sig säger det kanske mer om mig än om Lang.  

Det var iallafall intressant att lyssna på Anne Holt och hennes engagemang att vilja att visa på de utsattas sits i samhället.  Och, jag blev mycket intresserad av att läsa Isländska deckare. Även om man sa att det är "kassa brott" på Island är just miljön lockande. Nyfiken nu på Yrsa Sigurdardottir. Sätter henne på min sommarläsarlista. 

I lördags fick jag och Marie Nilsson, som jag skrivit Wanted med, uppleva det som måste vara något av det roligaste med att vara författare; ett releaseparty! Eftersom Wanted utspelar sig i Vilda Västern, var det även festens tema.

Här kommer en liten sammanfattning av eftermiddagen och kvällen i bilder:

Klockan 17.00 öppnade vi dörrarna för de som hade förbokat en bok. När de hade hämtat ut den och fått lite cider, chips och salta pinnar var vi redo att signera böcker.

Kön ringlade sig lång, och det var roligt att se att så många hade passat på att klä ut sig.

Vi fick så mycket presenter att vi knappt fick med oss allt hem!

Från 17.30 var alla välkomna, och Malin hjälpte oss att sälja böcker till de som inte hade förbokat någon.

Kulturbanken hade ordnat uppträdanden av alla dess slag. Det började med linedance.

Sedan blev det teater, där en scen ur vår bok spelades upp.

Och sist men inte minst spelade och sjöng Marcus Jönsson countrylåtar.

Festen fortsatte hela kvällen, och det var precis lika roligt som det ser ut!

Efter ett så här lyckat releaseparty kan man väl inte göra annat än längta efter att få börja skriva en fortsättning? Det får dock vänta, en skräckroman för vuxna och en ny Dansfeber-bok ligger före i planeringen! :)

/Anna

Jag tror att vi alldeles för sällan reflekterar över vad vi lägger för betydelser i våra ord. Hur mycket vi än kanske vill att sambanden mellan ord och innebörder ska vara konstanta och entydiga, är de sällan det, och det sakförhållandet gör att vi borde tänka mer ordentligt på vilka ord vi använder.

En gång för länge sedan ryckte jag upp bopålarna från den mellansvenska stad jag fötts och vuxit upp i och flyttade till en norsk stad norr om polcirkeln, där det var tolv och en halv mil till närmaste järnväg och middagsmörker mellan den 22 november och den 20 januari. Jag bodde där i lite drygt ett år, och minns fortfarande den tiden som en av de bästa hittills i mitt liv. När jag säger det till min mor, brukar hon påpeka att jag har sagt att det var så mörkt där på vintern, och med det vill hon påskina att tiden i Norge kanske inte var så rosenskimrande som jag gärna vill minnas den. För henne är mörker någonting entydigt negativt. För mig är det oftast bara ett ord som beskriver avsaknad av ljus, och jag behöver uppenbarligen inte ljus för att må gott. Det här är ett ganska lättsmält exempel på hur ett och samma ord kan leda till vitt skilda tolkningar. Nu tänker jag dock ge ett kanske lite mindre lättsmält exempel på samma fenomen och till dryftning ta upp ett ord som av Nordisk familjebok från 1957 definieras så här:

Pornografī [pårnå-], osedlig litteratur. — Adj.: P o r n o g r a f i s k.

Inte så matigt, kanske. Nationalencyklopedin från 1994 har en lite utförligare artikel:

pornografi (av grek. po’rnē’sköka’, ’prostituerad’ och ➝-grafi; jfr grek. pornogra’phos’som skriver om skökor’), benämning på sinsemellan mycket olika, i underhållande och lustframkallande syfte framställda beskrivningar av människans erotiska liv. […] Jfr ➝erotisk litteratur och ➝erotisk konst.

Nationalencyklopedin skriver vidare:

erotisk litteratur kan vara av ytterst skiftande art: rolig, sadistisk, lyrisk, pedagogisk, galant, symbolisk etc. Att skilja god erotik (som en naturlig del av vissa litterära verk) från ordpornografi (som blott ett medel för att hetsa upp läsaren) är inte alltid så lätt. Litterär erotik ses ofta som god när den inte bara är välformulerat och bildrikt sensuell utan också lustfyllt lovsjunger, och fantiserar om, den fysiska kärlekens njutningar.

och slutligen:

erotisk konst, konstnärliga framställningar med sexuella motiv. Termen lanserades i slutet av 1960-talet genom utställningar och publikationer, som inte alltid skilde mellan framställningar vilkas huvudsyfte är att skildra sexuell njutning och symbolbilder med mytologisk/religiös innebörd. Gränsen mellan erotisk konst och pornografi bestäms oftare av betraktaren än av konstnären.

Nåväl. Encyklopediska definitioner är en sak, faktiskt språkbruk är något helt annat. Då och då stöter jag nämligen på ord som matpornografi och socialpornografi. En snabb sökning på Google visar också att liknande sammansättningar finns på andra språk. Säkert finns det också en uppsjö av andra sorters pornografi, men dessa två är de jag kan komma på i skrivande stund. Ibland använder jag till och med orden själv, men ibland stannar jag dessutom upp och tänker över vad orden egentligen betyder, och har kommit fram till att det nog råder rätt stor oenighet både om termernas existensberättigande och om deras adekvata tillämpning. Att orden används tyder ju på att det finns företeelser som de syftar till att beskriva, men frågan är om orden i sig är lämpligt valda. Kanske det finns ord som rentav skulle kunna beskriva de tänkta företeelserna bättre. Kanske vi har att göra med lexikaliska luckor som har tätats lite nödtorftigt här.

För att försöka gå till botten med problemet tittar jag så först på begreppet vanlig, enkel, oklassificerad, ren och skär pornografi. Många skulle säkert säga att sådan pornografi har ytterst lite med verklighetstroget sex att göra, men för att kunna illustrera hur jag själv tror att termer som matpornografi och socialpornografi har uppstått, skulle jag ändå först vilja slå fast att grundkomponenten i vanlig, enkel, oklassificerad, ren och skär pornografi är sex. Ingen rök utan eld och ingen porr utan sex, helt enkelt. (Och följaktligen, i vidare mening, ingen matpornografi utan mat och så vidare.) Lite förenklat skulle jag vilja beskriva pornografin som en vitrinvara. Sex är och förblir enbart sex så länge som bara den eller de som själva aktivt deltar i det upplever det med sina sinnen, men så fort man bjuder in någon i själva sexet icke aktivt deltagande part till att ta del av sexet, genom att låta den personen titta på det, lyssna på det eller läsa om det, har man tagit första steget mot att göra sexet till porr. (Nöjer man sig med att definiera porr så, ska man ju också vara medveten om att utbudet av porr även omfattar vid första anblicken så oskyldig lektyr som vissa sektioner i vanliga postorderkataloger från Borås.) Redan här i tankekedjan kan vi ana de avknoppningar som populärt kallas matpornografi och socialpornografi. Liksom sexuellt relaterad pornografi är dessa underarter vitrinvaror sedda av icke aktivt deltagande parter. Och nöjde vi oss med att ha det så enkelt, skulle pornografi, oavsett om den nu är sexuellt, socialt eller kulinariskt betingad, nog vara ganska harmlös.

I praktiken nöjer sig dock sällan den sexuellt relaterade pornografin med att bara vara en form av sex som involverar en eller flera icke aktivt deltagande parter. I alla fall den pornografi som dess producenter tror sig kunna tjäna mycket pengar på går i regel några steg längre och antar gärna överdrivna proportioner och ibland rentav inslag av påträngsamhet och tvång. Det räcker inte med en skildring av en ensam persons stilla men ack så behagliga självtillfredsställelseakt, nej, det ska helst handla om en enda röra av många och omättliga gestalter med en till synes aldrig sinande aptit utan tillstymmelse till vare sig erektil dysfunktion, huvudvärk, vestibulit, eller vetskap om någon som helst morgondag. (Det här har jag naturligtvis ingen egen erfarenhet av att ha sett, men jag har fått höra av en kusins kompis till en före detta granne att det är så porr ser ut.) Det är när jag har kommit så här långt i mina funderingar som jag tror att jag också har fått korn på orsakerna till oenigheten om hur begreppet pornografi och dess underarter socialpornografi och matpornografi ska tolkas. En del verkar nämligen tycka att pornografi utan undantag är något frånstötande som den som vill se sig själv som någorlunda vettig aldrig ska befatta sig med. De som ser på begreppet på det viset tar fasta på de överdrivna proportioner som i regel utmärker pornografi, och tänker att den bygger på ofrivillighet och påträngsamhet. Kanske är de också av den bestämda uppfattningen att inte allt som kan göras också ska kunna betraktas. Samtidigt finns det de som ser pornografi som något icke entydigt negativt, utan som något som har ett existensberättigande och fyller en funktion. Jag skulle väl tro att det främst är bland dem som acceptansen för ett vidgande av begreppet pornografi är som störst. Dock kvarstår ju problemet med att veta vem som har tolkningsföreträde.

Jag själv kan villigt erkänna att jag kanske lite obetänksamt ibland refererar till begreppet matpornografi, och att jag då menar något jag själv reagerar positivt inför. Det är något som inspirerar mig och väcker lust inom mig. Samtidigt vet jag att jag omkring mig har människor som enligt sitt språkbruk inte är villiga att göra samma positiva associationer som jag till detta begrepp. Det är i sådana sammanhang jag efterlyser adekvata synonymer. Ord som på ett bra sätt beskriver maten som en exemplarisk vitrinvara utan att den nödvändigtvis måste vara vämjelig. Här vill jag gärna efterlysa bidrag från kreativa ordbrukare. Tills jag får vettiga förslag tänker jag luta mig tillbaka i godan ro och titta igenom en serie hederliga gamla porrfilmer. Jamie Oliver - Jamie At Home: The Complete Series heter de.

Linus Ganman,
språkbloggare

Jaha, då var det redan februari. Slutet av februari till och med. Och vad har jag hunnit med under min första månad som deltidstjänstledig/deltidsförfattare? Allt och inget känns det som. Jag har haft så mycket mer tid att ägna mig åt mitt skrivande än tidigare, men samtidigt har jag inte haft tillräckligt mycket tid. Å andra sidan vet jag inte om det är möjligt att ha tillräckligt mycket tid till att skriva? Det finns ju så mycket man kan skriva om, så mycket man vill skriva om...

Jag har försökt skriva på dagtid så mycket som möjligt, för att kunna ha lite normal-människa-och-inte-besatt-författare-liv på kvällarna. Det har jag lyckats hyfsat bra med, nästan alla dagar. Jag har alltså hunnit se på tv, laga mat, se lite mer på tv, städa lite, se ännu lite mer på tv. Sånt som jag tidigare har prioriterat bort/inte hunnit med/inte orkat med. Jag hade tänkt att jag skulle hinna träna lite mer också, det har jag inte lyckats så hyfsat bra med utan prioriterat bort/inte hunnit med/inte orkat med. Kanske i mars?

Det jag har ägnat mycket tid till när det gäller skrivande är redigering av Dansfeber smittar, uppföljaren till Dansfeber. Jag har också valt omslag, eller rättare sagt baksidesfärg, för omslaget har varit bestämt sedan länge. Det var inte så lätt att välja bland de förslag jag hade fått på mailen, så jag bestämde mig för att fråga några kompisar. Det gjorde det hela ännu värre. Jag hade hoppats på att alla skulle välja samma färg och så skulle det vara klappat och klart, men så klart skulle ju alla välja olika färger som sina favoriter. Efter mycket om och men, och lite ångest, kom jag i alla fall fram till att ganska många hade valt samma färg som jag tyckte bäst om, och då blev valet enkelt. Nu är det bara att hoppas att resten av världen tycker samma sak; att det ser ut att vara en bok man bara måste läsa.

Jag har också varit med och planerat inför en releasefest för Wanted, ungdomsboken som jag har skrivit tillsammans med Marie Nilsson. (Boken går redan nu att köpa på Bokus eller Idus förlags hemsida.) Vi hade sådan tur att en förening som heter Kulturbanken 2.0, som är kulturintresserade och -engagerade frågade om de fick ordna releasefesten åt oss, och självklart tackade vi ja till det. Den 16 mars smäller det, och det blir en fest med Vilda Västern-tema och uppträdanden av alla dess slag. En riktig PANG-fest med andra ord! ;)

Så, för att sammanfatta det hela, det är tur att jag har varit tjänstledig så jag har hunnit med mig. Men jag börjar redan känna mig nervös för att den här terminen snart är slut. Vad ska jag göra då? En stor Trissvinst, eller en sådär 10 000 böcker sålda innan sommaren är vad jag skulle behöva just nu... Om inte något av det inträffar så lutar det åt att jag söker till ännu en skrivkurs, och lånar ännu mer pengar av CSN, och har ett deltidsförfattarliv i ännu ett läsår! Men, något av de föregående alternativen vore ju att föredra. Tips på hur man lyckas med det emottages tacksamt! :)

Min debutroman ”Det Jorden Vill” handlar om en maktgalen orangutang, en samvetslös men charmerande vetenskapsman, en lillgammal mus, en försupen stum åldring och en autistisk flicka på vars axlar hela planetens framtid vilar.

Fröet till ”Det jorden vill” sattes i min hjärnjord sommaren 2008 när jag bakfull strosade runt i Berlins zoologiska trädgård och blev vittne till en av nyckelscenerna i min då ännu oskrivna roman. Jag befann mig i aphuset och glodde på en jättelik orangutanghanne bakom en glasvägg. Djuret var måttligt, för att inte säga totalt, ointresserad av människobesökarna. Mig inräknad. Jag skulle precis till att gå vidare till nästa utställningsobjekt, gibbonerna, när en svarthårig flicka i tioårsåldern, iklädd röd jacka av gammalt snitt, ställde sig bredvid mig. All uppmärksamhet från barnets sida riktades mot apan i halmhavet bakom glasväggen. Nu hände något märkligt. Apan slutade att vagga som en neddrogad katatonisk mentalpatient och vräkte upp en brinnande blick som fick mig att rysa. Djurets glödande ögon såg förbi mig och låstes in i flickans. Också flickan ryckte till. Det var som om de börjat tala telepatiskt med varandra.

Tänk om de gjorde det? Pratade med varandra? Telepatiskt! Den första huvudkomponenten i ”Det jorden vill” är en för människan dold kommunikation i djurriket.  Hjärnor sänder konstant ut en liten mängd ström och fungerar i romanen som en sändare som förmår djur (men inte människor, i alla fall inte de flesta) att ordlöst kommunicera med varandra. Hur nådde jag hit? 

Hösten 2006 läste jag ”Den ensamma apan” av Bergljot Börresen. Denna skrift förändrade hur jag såg på djur. På andra varelsers kognitiva förmågor. Hela livet hade jag nöjt mig med den Decartianska synen på saken. Att det närmast är en dödssynd för en rationell förnuftsvarelse (jag) och att tillskriva ett djur riktiga (mänskliga) känslor. Jag var livrädd för att falla antropomorfiska fallgropar. Djur var enbart mekaniska ting.

Vårt samhälle är idag kliniskt rensat på kontakter med andra varelser. Denna alienation leder till att en barriär rest sig mellan oss och resten av det levande. Mänskliga förmågor har bara människor. Alienerad hade jag utvecklat den form av specisism som till mångt och mycket är en spegelbild av rasismen. Nu är vetenskapen på det klara med att känslor och medvetande inte alls är något unikt för människan. Hjärnor följer samma planritning. Känslor och viljor är inte något vi plötsligt fick den dagen vi blev människor. Snarare tvärtom. Det är något vi alltid har haft. Det liv vi idag lever med civilisationens skyddande rustning omkring oss får oss snarare att utveckla en mild form av psykopati. En okänslighet.

Via nobelpristagaren Konrad Lorenz ”I samspråk med djuren” landade jag i Temple Grandins ”Vi som förstår djurens språk”. Den sistanämnda var en riktig ögonöppnare. Grandin är autist och driver med kraft tesen att en autists syn och samverkan med omvärlden speglar ett djurs dito. Detta leder till två saker. Att djur fäster, liksom autister, abnormt mycket vikt vid små till synes ovidkommande detaljer och att djur liksom autister med största säkerhet tänker i bilder.

Den andra huvudkomponenten i ”Det Jorden Vill” är klimathotet. Vars omfattning är kollosal (omfattar inte bara oss utan allt annat liv) och dessutom intuitivt svårt att greppa. Många gånger har det lakoniska svaret ”människan kommer kanske att dö men det gör ingenting för jorden kommer att överleva” suckats fram. På det påståendet svarar ”Det Jorden Vill” med ett rungande nej. Klimatförändringar har inträffat många gånger under jordens historia. Ingen gång har de passerat obemärkta. Många gånger har de lämnat katastrofala följder. Vid den värsta som inträffade för 251 miljoner år sedan försvann 95 % av jordens arter. Detta kan bli arvet vi lämnar efter oss om vi försvinner. En smärtsamt tom jord.

Men det gör ju ingenting? Evolutionen kommer snart att skapa nya fantastiska livsformer? Alla utdöenden skapar konsekvenser, tomma ekologiska nischer att fylla, ja, men och här kommer romanens huvudpoäng. Alla överlevanden skapar precis som utdöenden också konsekvenser. Sådana vi inte har en aning om. Kan inte ha en aning om. Vi människor är exempelvis resultatet av att våra förfäder aldrig strök med i forntiden. Gå tillbaka 4 miljarder år, ner till livets djupast grävda rötter och vi har överlevt alla klimatkatastrofer. Inga utdöenden har rört oss. Vem vet vad vi förhindrar att utvecklas många miljoner år framåt i tiden med den massslakt vi nu sysslar med. Ingen vet. Det är enkelt att tänka sig tio år framåt i tiden men försök att tänka dig 10 miljoner år framåt i tiden. Det är också människans ansvar. Vi lånar inte bara jorden av vara barn. Vi gör det av våra avlägsna släktingar 200 miljoner år framåt i tiden.

Den tredje huvudkompontenten i ”Det Jorden Vill” är individens sökande efter mening. Jag skärskådar våran gemensamma och naiva törst efter turning points. Efter ett före och efter. Många möten ger sken av att ha nått fram till en större sanning. Ingen kan undfly ödets klämtande klockor som Hamlet säkert skulle ha sagt.

Samtliga huvudkaraktärer upplever något som vid en första anblick kan sägas vara just detta, en turning point ett före och ett efter, men dessa bleknar alla i den större kontexten som är resten av världen. Detta ger resultatet/budskapet till läsaren att sökandet efter verkligen mening (i meningen en mening given av den yttre verkligheten och inte den inre) inte alls saknar en poäng eller är ett mål för den enskilda individen men är tomt på innebörd och mål objektivt sett. Du fyller universum med mening men universum gör inte detsamma med dig.

Den fjärde huvudkomponenten i Det Jorden Vill” är fantasi. Min egen. Jag sammanför helt enkelt scenen på Berlins zoo med djurs uppdiktade telepatiska kommunikation, det verkliga klimathotet och individens sökande efter mening. Dessa färgstarka komponenter placerar jag i ett grått anonymt vintrigt och vidrigt kallt Sverige. Redo för att den femte huvudkomponenten ska komma in på scenen. Och detta är såklart Du kära läsare.

Jag hade tänkt mig att jag skulle försöka skriva ett blogginlägg i månaden ungefär. Det kändes lagom ofta, och överkomligt från min sida. Men så fick jag ett bokkontrakt, och sen ett till, och sen ett till... Och till slut fick jag så mycket att göra att jag nästan inte hann med något annat. För bara för att man får ett bokkontrakt är ju inte jobbet med boken slut, å nej, det har knappt börjat! Nu överdriver jag lite, men det är mycket jobb kvar med en bok när ett förlag har tackat ja till att ge ut den. Åtminstone har det varit så för min del. Den kanske ska bli lite längre, eller någon kanske ska beskrivas lite tydligare, eller något kanske ska beskrivas lite bättre. Sen ska det väljas omslag, och skrivas baksidestext, och kollas stavning, och kollas stavning igen, och igen, och igen. Och sen en gång till när man tror att man är klar, bara för att vara riktigt säker. Jag har med andra ord inte hunnit med så mycket annat, och det har varit lite tråkigt även om det egentligen är av en jätterolig anledning. Men, jag vill ju ändå hinna med allt jag vill hinna med, så den här terminen har jag faktiskt tagit tjänstledigt från jobbet tre dagar i veckan för att hinna med att gå en skrivkurs och skriva en ny bok, jobba med de böcker som jag redan har fått kontrakt på men som inte är helt färdiga än, och skriva ett blogginlägg i månaden!

Med hopp om att höras igen i februari! :)

/Anna

Vi är tillbaka med sidan. En rysk sida nästlade sig in och har tjänar pengar på oss... trist när det blir så, det tog dryga 2 veckor att städa upp gömda koder, men det tog längre för Google att skanna sidan för att se att vi inte hade något malware längre, och då ta bort varningsmeddelandet.

I allfall, det har inte skadat någon annan än oss så det är inget att oroa sig för om ni har varit inne på sidan.

Nu tar vi nya tag inför 2013. Vi kommer med lite nya grejor som förlagstjänster och lite annat trevligt. Titta på den ”gula strippen” så småningom. 

Hoppas alla hade en trevlig och rofylld jul och ett roligt slut på året. 

Annars kör vi på som vanligt med att läsa och skriva om bra litteratur. Och, så snickrar vi på våra egna projekt ...

Hi Folks,

hoppas det nya året börjat i skrivandets tecken och att hälsan står er bi. Bjuder här på en kort liten text.

Jag går med minnenas timmar ned till hamnen
där fiskebåtarna ligger slumrande intill varandra,
augustinatten omger piren dit stegen bär mig
och längst ut finner jag våra namn inristade
i den lilla fyrens stålklädda kropp vars ljuskägla
sveper sökande utöver tidens flykt;
på den danska sidan kan jag känna
äventyren som väntade mitt unga hjärta
genom ett Europas huvudstäder,
hur vi sjöng Lucy in the sky with diamonds
på en liten spansk bar högt uppe i bergen
med obegränsad utsikt. 

Ja nu är det juletid igen. Snön ligger vit och det knarrar småtrevligt under skosulorna på väg till Luciafirande och julbordet. Eller så regnar det och slaskar och man rusar mellan jobbet och affären eller sitter och surfar nätet efter den perfekta julklappen. Denna klapp som ska uppfylla allt, vara nymodig, spännande, unik, rolig, ja ni vet. Så inte jag… jag slår ett slag för hårda klappar.  Böcker till var och en på julklappslistan. En bok är unik, och den kan vara rolig, nydanade, underbar, fängslande, medryckande, intressant, ja ni vet.

Under hösten har jag läst en hel del böcker och speciellt en hel del barn och ungdomsböcker. En del av dem sticker ut.

Så här kommer min julklappstipslista,

ABC och allt D av Nina Ulmaja. Önskar att jag hade barn som var i rätt ålder, fast jag tror den är för alla åldrar.

Lennart Lordis loggbok, utsikt från livets planet av Tove Berggren. Fnissigt och tänkvärt för mellanstadiekidsen.

Kan man göra slut på Facebook? av Mikaela Åkerman och www.ungdommar.se man kan kanske ge denna bok, som jag tror många ungdomar kan känna igen sig i, i ett dubbelpaket eller under kudden.

Sagobak av Josefin Ambring. Jag hade kul fast jag varken bakade eller läste den med ett barn… det kanske säger mer om mig men jag tror fler kan ha så kul som jag hade.

Ester Arg och Daisy Galej av Anna Platt och Maria Källström. Funderingar over känslor och hur man hanterar dem med finurliga illustrationer kan vem som helst behöva.

Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer. Detta är en viktig bok om ett ämne som man inte pratar så mycket om.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi. För de äldre tonåringarna om utanförskap och hur man inte alltid hanterar saker som man borde eller som det förväntas av en.

Så ta ett stopp i bokaffären eller på nätet och var klar med klappandet. Spendera sen resten av julhelgerna men god mat och bra läsning. Och jo, jag lever som jag lär. Under granen ligger pyjamasar, böcker och kalendrar.

Ok, jag erkänner fusk! Mina barn är ju vuxna numera och det ändrar mycket speciellt det där lilla kuvertet som ligger mellan sidorna, men traditionen att ge böcker har inte försvunnit.

Hoppas ni alla hittar tid till att njuta av julledigheten! Blir inte klapparna perfekta så finns ju mellandagarna. 

Ja vi kan ju börja med att försöka strukturera hur det ser ut just nu. Var ju ett tag sedan jag var här sistnfår jag ärligt erkänna. 

Studerar litteraturvetenskap med inriktning på eget skrivande 50% på distans, vikarierar på förskolor, är aktiv medlem i Egenutgivarna -knåpar med en artikel just nu, är musikredaktör på en nyhetssajt, -tre notiser per dag åtminstone och slutligen pysslar jag med mitt eget skrivande också när tiden finns. Inte minst "Pyttelitet fel" som ska ges ut nästa år. 

Inser att jag i princip bara skriver, förutom det här med förskolevikarierandet då.

Det är fantastiskt kul och jag trivs oerhört bra med allt skrivande. Måste säga att jag älskar kombon som just nu råder i mitt liv dessutom, mixen av att skriva både skönlitteratur och journalistiskt. Det är perfekt att bolla mellan dessa två perspektiv. Det skapar struktur och stabilitet i skrivandet upplever jag. Trött på det ena -då är det andra stimulerande och roligt; efter en tid blir det vise versa. 

Jag strök ju runt på bokmässan i Göteborg också. Det var väldigt intressanta och givande dagar på många sätt. En mässa att varmt rekommendera för de som ännu ej beträtt den!

Tänk hur mycket information språket lagrar till och med i våra minnens mest bortglömda vrår! En del språkliga fragment kan locka fram långa bildsekvenser och kasta en tillbaka till långt svunna tider. Vissa andra fragment är också av tydligt språklig art och kan vara detaljerade och tydligt minnesframkallande, men ändå helt obegripliga.

I söndags var det dags för ännu en oväntad tidsresa. Jag var hemma hos en kompis i Solna och fikade. Hon är lite modern av sig, ty hon lyssnar på radio via Internet, och ur hennes dator skvalade musik från en kanal som väljer musik efter kriteriet att sångtexter på engelska i möjligaste mån ska undvikas. Därigenom är kanalen naturligtvis genast ute ur dagens musikaliska huvudfåra.

Plötsligt, mitt i vårt radiodiggande, kastades jag sisådär tjugofem år bakåt i tiden. En bekant låt jag inte hade hört på mycket länge strömmade ut ur kompisens dator. Och en bra bit av min bardom med dess värderingar och tankar vällde över mig. Det händer då och då, men är ganska överväldigande varje gång, och jag lär nog aldrig vänja mig vid den omvälvande känslan.

Låten som spelades har en text på ett språk jag inte förstår, och såna språk finns det förstås gott om, både på nära håll och i fjärran. I mitt huvud dök minnesbilder upp av hur jag full av förväntan som tioåring satt med näsan tryckt mot teverutan klockan 17:25 varje kväll och väntade på att barnprogrammen på TV2 skulle börja. Denna väntan ackompanjerades av en bild på en klocka mot en botten av någon barnteckning samt ett märkligt utbud av musik. Jag vill minnas att en låt som påfallande ofta spelades var In kommer Gösta av Philemon Arthur and the Dung. Sägas bör att jag på den här tiden var en ganska föga berest herre bosatt i en norrländsk stad omgiven åt alla håll av idel skog och ödemark, så den skånska som Philemon Arthur and the Dung sjöng på var precis lika obegriplig som vilket annat obegripligt språk som helst. En annan låt med obegriplig text som jag tror brukade beledsaga TV2:s klockbild var just den här låten som plötsligt strömmade ut ur min kompis radio i Solna. Men båda dessa låtar innehåller fragment som gjorde att jag som barn ändå misstänkte att texterna kunde vara på svenska, i alla fall delvis.

Det kan ibland låta lite som att man pratar om urtiden när man berättar om vad som hände för bara 25 år sedan. På den tiden fanns inte World Wide Web. Om man hörde en låt med obegriplig text, hade man små chanser att ta reda på mer om den än just att det var en obegriplig låt. Annat var det i söndags. En snabb titt på radiokanalens spellista skänkte mig visshet om vem det är som sjunger den där obegripliga texten jag minns från min barndom:

Buda tokig, du är inte, du är tokig! Och nicko hej och tappa jaj!

Att vuxna ofta skojade och lurades, förstod jag redan tidigt i livet. Var det inte nån som spökade ut sig i röd luva och vitt skägg, så var det nån som sjöng på påhittade språk. Det fanns till exempel en farbror som hette Povel Ramel som sjöng om en Itma Hoha M'botenbaba ifrån Chitnbotnba, strax bortom Putnchitnbu i Indien, och en annan farbror som hette Michael B. Tretow som sjöng en låt med titeln Hubba Hubba Zoot Zoot. Som barn trodde jag att farbrorn som sjöng Buda tokig, du är inte, du är tokig! Och nicko hej och tappa jaj bara var ytterligare en i raden av alla dessa vuxna som ville lura och förvirra oss barn.

I söndags nådde jag dock slutlig visshet om vad som ligger bakom ett av barndomens små mysterier. Låten jag hörde på min kompis radio i Solna var ingen mindre än Oua Oua med den hawaiiska duon Kanui & Lula. Och språket denne Kanui, eller William Kanui som han hette privat, är det högeligen verklighetsförankrade språket hawaiiska. World Wide Web skänker visshet. Kanui & Lulas världsschlager spelades in på skiva när Povel Ramel var elva år gammal och det ännu skulle dröja elva år innan Michael B. Tretow kom till världen. Tanken svindlar. Kanske till och med min morfar, som föddes 1927, gick och nynnade på Oua Oua någon gång!

Vad vill jag ha sagt med det här då? Tja, egentligen inget annat än att jag är så fascinerad över vilket fantastiskt, elastiskt och epoköverbryggande medium språket är. Just det språk som heter hawaiiska lär vara på utdöende. Men tack vare Kanui & Lulas odödliga hit kanske språket, om än blott fragmentariskt, ändå lever kvar länge i minnena hos folk till och med långt från Hawaii.

Här kan du själv lyssna på Kanui & Lula!

Linus Ganman
språkbloggare

Jag har alltid tyckt att böcker är en underbar gåva till människan, och har slukat många böcker genom åren. Jag har även alltid tyckt om att yttra mig både i tal och skrift och vågar stå för mina åsikter och det som jag tror på. I maj månad för två år sedan bestämde jag mig för att något nytt måste hända i mitt liv innan jag fyller 50 år. Efter en begravning 2011 tog jag ett definitivt beslut om att bli snäll emot mig själv och ta vara på livet bättre och leva med livskvalitet. Därför befriade jag mig från min statliga tjänst hösten 2011 efter att ha arbetat som arbetsförmedlare i 20 år på Arbetsförmedlingen.

När jag blev fri från mitt arbete och fick förfoga över min tid som jag själv ville, började jag skriva på boken ”Arbetsförmedlingen för vem?”. En mycket tung och allvarlig bok om arbetsmarknadspolitik och dess arbetsmetoder; regler, statistik, arbetsmiljön och alla mina brev som jag skrivit genom åren till arbetsmarknadsdepartementet. Men en dag blev jag nedstämd av att skriva på boken, så då började jag skriva upp lite enstaka ord i ett anteckningsblock om allt det goda som finns i livet. Frisk luft, mäktiga hav, rent vatten i kranen, elektricitet, alla årstider, vackra färger och min kärlek till Danmark. Jag fortsatte att skriva på boken ”Arbetsförmedlingen för vem?” och så fort det började kännas tungt med skrivandet tog jag fram mitt anteckningsblock och fortsatte parallellt att skriva om allt det goda i livet.
En dag städade jag en låda och där hittade jag en massa teckningar som min dotter hade ritat under åren ända sedan hon var liten. Jag scannade in en del teckningar som passade ihop med min text och när jag såg resultatet i min dator tänkte jag att det här kan faktiskt bli en liten fin bok.
Så föddes boken Livet går inte i repris - Lev i nuet.

När båda böckerna blev färdigskrivna var jag tvungen att prioritera vilken bok jag ville ge ut först? Jag ställde frågan till mig själv; vem vill läsa en bok om arbetsmarknadspolitik? Kanske någon politiker eller någon journalist som granskar arbetsmarknadspolitiken, men mer än så blir nog inte intresset för den boken. Vem vill läsa en feel-good-bok och känna glädje med allt det goda som finns i våra liv? Jag tror på att den intressegruppen borde vara större med flera människor. Då bestämde jag mig för att ge ut Livet går inte i repris - Lev i nuet före den andra boken som jag lagt på is.

Med små resurser så vill jag ändå försöka att göra en insats med min bok genom att alla intäkter som jag får doneras till Cancerfonden. Cancer har tagit och tar fortfarande så många liv av människor som inte har fått leva klart sina liv på jorden. Alla kan bidra till cancerforskning bara man öppnar sitt hjärta.

Men jag kan ärligt säga att det inte är lätt att få sin bok såld. Det ligger mycket hårt jobb bakom marknadsföring som även kostar en hel del pengar om man inte har ett bokförlag bakom sig som sköter den delen.

Tips om vad du bör tänka på vid bokutgivning;

1. Skicka ditt manus till flera bokförlag.

2. Gör en kostnadskalkyl över alla kostnader som uppstår vid en bokutgivning om du väljer att ge ut boken i egen regi.

3. Om du ger ut din bok i egen regi, tryck inte upp för många exemplar i första hand.

4. Sälj dina böcker till människor som du känner släkt och vänner, låt dem hjälpa dig att sprida information om din bok.

5. Försök att få din bok recenserad så mycket som möjligt, även om det är svårt ge inte upp!

Fånga dagen och förlora aldrig hoppet om morgondagen!

Mimi Wessel