Jag är författare! Eller? Är jag det efter att ha (snart) fått min första bok publicerad? Eller ska man följa författarförbundets ”regel” att man bör bara kalla sig det när man gett ut två böcker? Eller är man det bara för att man skriver, utan att ha publicerat någonting? Och hur resonerar man när man ger ut själv? Räknas det på samma sätt? Ja åsikterna är olika har jag fått veta. Själv har jag blygsamt precis vågat skriva att jag är författare på min blogg, men blir lite generad av att jag gjort det. Men jag valde att göra det av främst tre skäl.

För det första så vet jag att jag kommer att skriva hela livet, och jag tror att jag kommer att ge ut fler böcker. Nu vågar jag blygsamt påstå igen att jag känner mig ganska säker på det, det är bara en tidsfråga. Nu får ni tycka att jag är kaxig, men jag vill bara försöka förklara hur jag tänker kring det här med yrkestitel författare.

Och för det andra så tyckte jag att jag kunde skriva att jag var författare därför att jag har fått en del noveller publicerade också.

Då hamnar vi på publicering! Är det de publicerade texterna som avgör? Vissa tycker att man är författare bara man skriver på manus, även om man inte blivit publicerad. Det beror väl på tycker jag, hur mycket man satsar och hur långt man kommit på ”manuset/manusen”.

Så alltså, för det tredje: Eftersom jag har skrivit både filmmanus och teatermanus och en hel drös med barnmanus som inte blivit publicerade kanske det kunde bidraga lite till att jag skulle kunna kalla mig författare.

Som sagt åsikterna är många. Men såhär resonerar jag.

Att träffa sin förläggare första gången tyckte jag var nervöst. Vi hade bokat ett möte och jag visste att vi skulle samtala om en hel del saker gällande min bok. Det kändes pirrigt när jag var på väg dit och trots att jag inte hade sovit mycket var jag full av energi. Det snurrade i huvudet på mig och medan jag plumsade i snön i de minutrarna det tog att gå från tåget till förlaget poppade ideerna i huvudet. Jag visste att hon hade en plan på vårt möte och jag kände mig öppen för hennes önskningar på mitt manus.

Nytt är utvecklande

och nytt är bättre.

Två hjärnor som stirrade på ett ord som måste bort och ersättas av ett annat bättre ord kom fram till ett bättre resultat. En hjärna som ska hitta en bra synonym kan lätt fastna. Det var så det kändes. Tillsammans utvecklade vi boken till det bästa resultatet.

En förläggare är inte en människa från en annan planet. Åtminstone inte min. Varm och trevlig, bjöd på kaffe och visade stort intresse i vad jag tyckte om olika saker gällande min bok. Vi pratade om marknadsföring, omslag, boksläpps-fest och redigerade ännu en gång min text tillsammans.

Efter flera timmar begav jag mig ut is nön igen. Lite rikare och ännu mer energisk. Att träffa förläggaren var en mycket trevlig erfarenhet.

Oenigheten om Verner Von Heidenstam fortsätter att debatteras i DN, ena lägret säger att han var nazist och pedofil och det andra att detta är förtal. Vad som är sant eller inte kanske kan utläsas i hans dikter, kanske inte. Skapandet tar ju mycket från den som skapar men behöver inte alltid vara direkt relaterat till personens egna åsikter eller känslor. En deckarförfattare är ju inte en mördare, inte heller polis. Frågan är om konstnärer och författare måste stå för rätt och riktigt för att vi ska kunna uppskatta dom?
I dagarna uttalade sej Diors designer Galliano rasistiskt och fick sparken. Han kläder är fortfarande fantastiska, men uttalandena var fruktansvärda.
När all information finns tillgänglig på ett som det aldrig varit förut så får vi veta mer om andra än vi fått tidigare, det är bra i de flesta fall. Jag skulle inte heller vilja bära Gallianos klänning efter hans uttalanden, men jag vill inte heller att han ska sluta designa...
Att vara konstnär är ju att inte vara förutsägbar eller rumsren. Det kan man ju ha frikyrkopastorn till, och inte ens han får till det alla gånger.

På Heidenstams tid såg det ut så här,

I vart hjärta finns en dörr med lås,
ett hemligt rum, vars nyckel ingen finner,
och oljan, vilken i dess lampor brinner,
är hemligheter, som med oss förgås.

Idag är den där dörren mer som en svängdörr och de flesta hemligheter kommer ut förr eller senare, speciellt om man är en offentlig person.
Så, kan man uppskatta konstnärens konst utan att se på konstnären själv och när är det omöjligt?

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatten-om-heidenstam-borde-borja-igen

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatten-om-heidenstam-borde-borja-igen

Innan jag återkommer till publiceringen av min bok ska jag skriva lite om hur skrivandet kan få plats i vardagen. Jag vet att det finns många som har problemet att inte finna tillräckligt med tid till sitt skrivande, och att det därför oftast aldrig blir av att man blir klar. Alla är vi olika och en del behöver planera in skrivtid, veta att de ska få sitta i lugn och ro i några timmar, medan andra skriver lite då och då när tillfälle kommer. Jag kan inte säga hur ni ska göra, för alla funkar olika men jag kan berätta hur jag gör. Om du har ett arbete eller studerar måste du finna tid efter att detta är slutfört. Har du då kanske barn hemma som behöver matas, badas etc är det inte lätt.

Jag brukar se till att få något skrivet varje dag, vare sig jag har tid eller inte. Även om både barn och hem behöver min uppmärksamhet så sjunker jag in i skrivandet, mitt bland alltihop. Barnen röjer och hemmet förfaller omkring mig. Kaos-skapande. Medan de äter kan du skriva, medan de badar kan du skriva, medan de leker kan du skriva. En stund ibland. Bara för att man är med sina barn kan det inte vara en orsak till att inte skriva. Samma gäller hemmet – det går inte att ha ett städat hem och en full kyl om du ska få något skrivet. Prioritera skrivandet framför vardagssysslorna. Sedan är TV och Internet två saker som du kan prioritera bort, men det har jag nämnt förut, så det vet du redan. Sätt upp dina egna deadlines och följ dem. Se din bok framför dig så känns det lättare att skriva vidare, redigera osv. Ge dig själv en belöning om du varit duktig, och tvärtom. ”Nej Malin, du får inte äta chokladpralinerna om du inte har skrivit 500 ord idag” Som med barnen. ”Ni får glass om ni gör läxan”. Låt skrivandet bli en del av din vardag.

Som vanligt skriver jag om mina egna upplevelser, kunskaper och åsikter här, och inte om HUR det fungerar. När jag sitter med ett färdigt manus, vare sig det är barnbok eller roman eller något annat manus så tänker jag ”Vilka förlag har gett ut liknande böcker?” Titta i din bokhylla, i bokhandeln, på nätet på förlagens hemsida... Efter att du valt vilka förlag du tror skulle passa din bok, ta reda på hur de vill ha manuset inskickat. Oftast är det snigelpost Times 12 punkter med radavstånd och breda marginaler som gäller, men det finns de som tar emot på mejl. Vad gäller barnmanus är reglerna också olika beroende på förlag. Vissa vill inte ha illustrationer med, medan andra tycker det är helt okej till exempel.

Okej, nu sitter du där med ditt/dina färdiga manus som du ska skicka in och försöker knåpa ihop ett följebrev. Vad gäller dem tycker också förlagen alltid olika. En del säger att det är jätteviktigt medan andra inte. Jag själv brukar skriva halva sidan om manusets handling och sedan halva om mig själv, där jag alltid tar med vad jag publicerat tidigare. Och viktigast, varför man valt just detta förlag. Vad gäller följebrevet i övrigt tycker vissa förlag också att det är viktigt att de sticker ut, medan andra vill ha en kort bakgrund om författaren på bara två rader. De är intresserade av manuset inte av vem som skrivit det. Jag tror att bara man vågar vara sig själv så blir det rätt tillslut.

Knappt som ordet Fredagsmys kommit in i Svenska Akademins Ordlista så är det skällsord... ”Jävla fredagsmys” å ena sidan och å andra så erkänner folk genant att dom gillar myset.
Ja det är kluvet, men i min familj är fredagsmyset en tradition som gått i arv. Fredagsmyset för mej började med Partaj, 60-tal Carl Gustav Lindström, Lars Ekborg som sen byttes ut mot andra program. Varma mackor med champinjonstuvning och så läsk. Badad och ren fick man stanna uppe tills programmet var slut. Föräldrarna var avslappade och drack förmodligen ett glas eller två.
I tonåren mös man ju såklart inte, men sen när jag fick barn så var det pizza och TV. Det var barnen som bestämde vad man åt och är en ritual som jag gillar. Veckan är slut och man får slappa och glo på helt kravlösa program. Det har gjorts i årtionden.
Vad är skillnaden?
Kanske är det att företagen nu ställer sej väl nära, att dom strömlinjeformar ett fredagsmys som inte blir ens eget. Det ställs krav på det som skulle vara kravlöst. På Facebook eller andra social siter ligger frågan i luften. Hur mysigt hade man det nu då?
Själva poängen försvinner. Man måste ta ställning.
Men varför inte stå för det? Är det vår ungdomsfixerade generation som inte kan erkänna att vi nu är medelålders och myser när vi egentligen skulle hika i Patagonien eller återuppliva sitt gamla tjejpunkband, för visst hade man ett sånt...
Mysuppsvinget kanske är en reaktion från 90-tals generationen mot 80-talets förvekliga sej själv eller 20-talets över-schemalagda barn som en dag i veckan vill få vara i fre...d.

I förra veckan skrev jag om min andra roman och nu tänkte jag fortsätta skriva om vad som hänt med den.

Jag hade den klar framför mig. Den var så klar den kunde bli, tyckte jag. Men ändå visste jag att något fattades, men jag såg inte vad. Jag stod still, på samma ställe och petade. Därför skickade jag den till två andra personer som själva skriver böcker för att se om de kunde se vad det var som fattades. Det är väldigt bra att göra så tycker jag. Det handlar inte om att de ska säga att Åå du är så duktig, utan att de ser det du själv inte gör och får dig att tänka AHA. Precis som att skicka till en lektör. Har du råd med det, tycker jag verkligen att du ska göra det, men annars skicka den till ett par personer som du tror skulle kunna se på din text på ett konstruktivt sätt. Ni kanske kan byta om inte annat. Byta manus med varandra, så sitter man i samma sits båda två. Jag gjorde även så med min första roman. Mina barnmanus har jag inte låtit någon annan läsa, förutom maken. Förmodligen för att det inte handlar om så mycket text. I alla fall, så fick jag tillbaks romanen med en massa förslag på förbättring och där är jag nu. I samma veva fick jag tillbaks den av min lektör och hon gav mig upplyftande betyg, vilket gör att man får kraft att fortsätta tro på sig själv som författare. Så snart ska min andra roman skickas in till förlag för första gången. Men innan ska jag redigera vad mina lektörer kommenterat och sedan läsa igenom den minst tre gånger till och tänka på om det finns något som kan förbättras. Sedan låta den vila ett tag för att en sista gång läsa igenom igen och efter det skickas in. Att välja förlag och skriva följebrev ska mitt nästa inlägg på tisdag handla om.

Nu har vi kommit till det stadiet med publiceringen av min bok – som är en barnbok – att en illustratör ska väljas ut. Jag har fått några länkar till olika illustratörer att titta på hur de tecknar. Några av de har gjort en scen som jag skrivit. Jag fick häromdagen ett mail med en fantastisk illustration på en av mina scener som jag hittat på. Den känslan var otrolig. Att denna unge man har suttit och tecknat ihop en av de scener jag skapat var fantastiskt. Den bilden jag hade i huvudet var väldigt lik den han hade skapat. Det var bara det att snigeln var levande istället för död. Hihi, ursäkta...

Men att flera personer så att säga ”tävlar” om att få måla mina världar som jag skapat med min lille Leos ögon är ganska kaxigt. En liten idé som en eftermiddag fanns i mitt huvud har hamnat på flera illustratörers arbetsbord runt om i Sverige. Är inte det häftigt? Det kommer att bli så svårt att välja vilken illustratör jag tycker mest om. Kanske väljer jag den snyggaste som extra marknadsföring, haha.

Jag lovar att mitt nästa inlägg ska bli mer seriöst. Kanske är det viruset i min kropp. Nu ska jag kurera mig och tänka ihop ett nytt inlägg till torsdagen.

Det började med att en eftermiddag poppade det upp en idé i mitt huvud och jag skrev ner den på en gång. Dagen efter fortsatte jag skriva på den och sedan under några dagar gick jag omkring och tänkte på den. Hur idén skulle utvecklas och hur jag skulle bygga vidare på den.

Efter ytterligare en tid tyckte jag att jag hade allt klart och jag skrev vidare och kände mig mer än nöjd för jag tyckte att jag kommit på någonting nytt. Ännu ett par gånger läste jag igenom och redigerade texten. Lät den vila i några dagar igen, medan jag tänkte om det var något som fattades.

Tillslut bestämde jag mig för att skicka in den till ett par förlag. (Mailade först och kolla om det gick bra.) Och dagarna gick och inget hände som det brukar göra med förlags-svar. Tills ungefär två veckor efter att jag skickat manuset. Då fick jag ett mail. Som INTE var en refusering och jag höll på att ramla omkull av ruset det gav mig.

Jag såg förlagets namn i mailboxen och då började hela jag skruva på mig. Och höll andan, utan att tänka på det. Tog sats och tänkte att” jaja, nästa gång kanske, det var ju nära i alla fall, jag ska inte bli ledsen” och så vidare.

Men istället skrev hon att hon tyckte att mitt manus hade enriktigt bra grundtanke. Däremot tyckte hon att det skulle kunna utvecklas mer. Och att jag skulle arbeta mer med mitt manus.Och att jag efter det varhjärtligt välkommen att skicka det igen till dem. Hon avslutade med att säga att hon hoppades att jag skulle göra det för med litet arbete på texten så skulle det här bli en bok.  

Jag omarbetade. Fem, sex gånger. Under många dagar. Och funderade på HUR jag skulle kunna omarbeta det på bästa sätt enligt de önskemål förläggaren hade. Och skickade sedan in igen. Och tankarna började snurra i mitt huvud igen. Allt från att ”Hoppas de tyckte om mina ändringar och att de känner sig mer övertygade till att de skulle ångra sig och säga något i stil med ”Nej nu har det blivit värre, vi struntar i det här”. Typ. Jag vankade av och van, vred mig i sängen om natten med kokande huvud. Tills jag en dag fick svaret och de skrev vad de tyckte om mina förändringar och det ”nya” manuset.

Efter att ha öppnat det sista mailet från förlaget började jag hoppa omkring och skrika rakt ut över medelhavet. Som en galen tant med glädjetårar på kinderna.

I mailet stod det nämligen:
"Jag vill definitivt ge ut det här".

Så då korkade jag bubblet och berättade för mamma att jag skulle bli författare. (Fast det ska man ju inte göra förrän kontraktet är påskrivet egentligen). Mamma grät och jag blev snurrig av bubblor och glädjerus. Maken började pinsamt nog reta mig för att jag skulle hamna i TVsoffor och göra bort mig. Och dessutom lämna honom för någon snygg författare i samma soffa. Ja, till och med han har livlig fantasi.

Vill du verkligen verkligen bli författare? Till 200 %? Då måste du ha lite jävlaranamma i dig. Det skulle jag nog våga säga att jag har och nu ska jag dela med mig av mina tips.

Malins 10 tips till de som vill bli författare:

1. Läs mycket. Alla möjliga böcker
2. Skriv mycket. Spelar ingen roll vad du skriver, bara skriv. Flödesskriv så brukar det släppa. Kanske får du någon användning av det, kanske inte. Men kreativiteten föds i fingrarna medan du sätter igång. De kan ta dig med på en resa du inte anade innan att du skulle skriva.
3. Se verkligen till att det blir skrivtid av för dig. Städa mindre och häng mindre på nätet, bloggar, facebook osv. Kanske använda en dator utan internet till att bara skriva på, om du har svårt att hålla dig ifrån internet. Ha en NO-Internet-day i veckan. Minst. Skapa tiden och vänta inte på att den ska komma till dig, för det gör den inte. Man måste skriva bland ungarna, strunta i hemmet en stund, laga mindre tidskrävande mat och titta mindre på TV. T e x. Skriva i kaos skapar kreativitet. I alla fall för mig.
4. Ha alltid en anteckningsbok med dig överallt, för de bästa ideerna kommer alltid då man är på språng. Tro inte att du kommer ihåg till senare, för då när du ska skriva ner vad du kommit på, finns en risk att du glömt hälften.
5. Låt någon annan läsa vad du skrivit. Helst fler personer. Om du har råd, ta hjälp av en lektör. Andra personer kan oftast hitta sånt som du själv inte sett i din text.
6. Låt din text vila ett bra tag, och gå tillbaks till den sen igen. DÅ ser du den med nya ögon.
7. Läs böcker som handlar om ”Att skriva”. Där kan man finna en hel del tips. Visst kanske du är född med din talang, men ta ändå till dig skrivtips utifrån. Speciellt från etablerade författare. De vet vad de pratar om.
8. Läs högt. Då hör du vad som låter konstigt och fel.
9. Var beredd på att skriva om ditt manus massvis med gånger. Läsa igenom, redigera och peta. Flera gånger. Ju fler gånger ju bättre blir det. Och tänk på att om du blir antagen, så är ditt manus inte klart. Då börjar det riktiga arbetet med ditt manus. Var beredd på att skriva om, ta bort, ändra, lägga till. Både du och förlaget ska bli nöjda innan din bok kan tryckas.
10. Intervjua dina egna huvudpersoner och fråga dem om allt. Sammanfatta och berätta högt för någon vad din bok handlar om, då hör ni båda två vad som saknas.

Så ge inte upp! Ge dig fan på att klara det. Då går det. Inte annars.

Ludvig kliver in i ljuset till knastertorra applåder, kritvit i ansiktet, klädd i en gråfet smoking med svart fluga nonchalant uppknäppt hängande om halsen. Tar eett stadigt tag om den stumma mikrofonen och rör sina läppar synkront till sången av Frank Sinatra:

”If you go away as I know you must there´ll be nothing left in a world of a trust, just an empty space and the empty look I see in your face, if you go away, if you go away, if you go away…
Att stå på scen är att dö en smula. Hålet är stort och svart.

 - Herre gud du ser ju skräckslagen ut. Laura viftar med händerna. Laura viftar med händerna. Hur är det med dig?
- Det är dem här förbannade trikåerna dem satt på mig, sitter åt som strypkoppel.
- Sprätta upp skiten! Laura ser förtjust ut. Det hörs på sången…

  Laura ser in i spegeln. Håret är som volmat hö, ärr flödar nedför kinderna. Tomma händer plockar ut en cigarrett från det skrynkliga paketet, häller upp en vodka i ett odiskat glas, tänder cigarretten.
- Jag har varit överallt, sökt efter min inre röst, varit på platser som kallat mig. Dragit min stråke över cellons djupa stämma i strävan efter violens kvint. Spelat det jag trott på och älskat mer än du anat för att ge dig ett liv med fullfjädrade vingar.
Laura böjer sitt huvud bakåt för att stoppa gråtens framfart. Tar ett djupt andetag.
- Ludvig, jag kallnar och mitt hjärta…
- …Laura det är över nu… det finns ett liv efter detta, som är ditt om du väljer att leva.
- Leva för vad?

- För teatern.
- Och du bara går din väg, för att du inte har något mer att säga… Laura greppar hans arm.
-Ludvig, en dag kommer du också bli övergiven, likt en uppstoppad fågel, fångad i flykten till allmän beskådan!
- Herre gud Ludvig, jag har burit fram dina barn, som om dem varit mina egna – i ditt landskap av hat och sorg, därför att du aldrig haft förmågan att uppleva livets glädje. Som om livet försvunnit som sand mellan dina fingrar…
…du förstår inte kärleken längre, du skriver ord jag inte kan berätta, ord som känns inte är mina, som inte är jag.

• - Be någon annan jävul skriva dina roller då för helvete! Om du tycker mina ord smakar skit i din mun, så spåotta ut dem! Ingen ska ta ifrån mig min smärta, det som gör ont.
  - Det som f går sönder gör ont Ludvig. Lura lämnar britsen, ställer sig vid kaminen med korslagda armar.
  - Vet du, en gång betydde du mycket för mig och ingen kommer någonsin betyda nåt för mig som du gjort…men när du kom in i rummet var det som om du kom för att hämta mitt hjärta och lämna mig för alltid…
  - Är du lycklig Ludvig?
  - Lycklig?
  - Ja, lycklig!
  - Vad är lycka?
  - Du vet inte vad lycka är?
  - Nej, berätta!
  - Berätta är ditt område.
  - Berätta om lyckan?
  Ludvig reser sig och går bort till kaminen för att få betänketid och tända en cigarrett. Står med ryggen vänt mot Laura och känner hur det gamla livet rinner av honom ned på det månbelysta golvet.
  - Jag vet inte…vad lycka är…
  - Måste det göra ont för att du ska vara lycklig? Ludvig är det så, betyder lyckan ingenting för dig? Lyckan Ludvig! Att få vara lycklig?!
  Ludvig går och sätter sig, ser på Laura som sätter sig bredvid.
  - Alla vill leva ett annat liv, men om man bestämt sig för att hoppa från en klippa, måste man vara säker på att kunna flyga och det kan inte du och det vet du om. Laura fortsätter.
  - Ludvig min stackars Ludvig kysser honom på den vitmålade pannan, lyfter upp hans haka, riktar sina ögon rätt in i hans.
  - Inga barn har jag fått, gravid som jag varit av din glödheta penna. Är det ingen uppoffring att föda dina barn på scenen, befruktade av dina tankar, ord?
• 
  - Plats på scen! En yngling sticker in sitt bleka ansikte i dörrspringan. Laura blottar sina tänder i spegeln, rättar till bysten, vänder sig om och klappar Ludvig uppmuntrande på kinderna med sina blodröda naglar.
  - Kom igen sötnos, än är det inte kört!
•  
• © Dr Zappa

Förslaget om att göra förläggaren ansvarig för innehållet i böckerna dom ger ut blir ytterligare ett steg bort från möjligheten att höra individuella röster. Om bokförläggare som ju redan har stor del i det slutliga manuset nu också ska vara ytterst ansvariga kan man förstå om dom vill styra sina författare. Vi kommer kanske inte längre få höra människor som berättar historier utan istället stora koncerner som tillrättalägger samtidens röster och förlag bestående av grupper som tillhandahåller ”writers for hire”. Man kommer förmodligen vända ut och in på varje mening så att inget kan stöta sej eller väcka upp för stora känslor. Känslor som skulle kunna bli stämningar eller andra kostsamma olustigheter för förlaget.
Men det är just detta en del litteratur ska göra; ställa saker på sin spets, röra om, för oss olustiga och tvinga oss att se på mer än det tillrätta lagda mainstream utbudet.
Om vi strävar efter ett samhälle där gruppen blir norm blir anpassningen till gruppen resultatet. Inget kan vara längre från yttrandefrihet, individualism och nytänkande. Givetvis kommer det finnas de som tar chanser och vågar även inom förlagen men förslaget i sej känns bakåtsträvande.
Att en författare ska kontrollera sina uppgifter när denne skriver om namngivna personer, det är självklart och något som ett förlag kan kräva. Men den statliga utredningens förslag som det ser ut nu lägger sej som en skugga över all litteratur och ger förlagen som redan har stort inflytande över författaren, total kontroll. Risken är att vad som blir kvar är inhyrda författare som kan leverera.

http://kulturbloggen.com/

http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/forlagen-kan-fa-ta-over-innehallsansvaret

Refuseringar är inge kul. Men man ska inte låta dem bli en orsak till att sluta skriva, eller ge upp. Nej, det är bara att fortsätta. Jag hade skrivit romaner och noveller. Jag började därför efter det bli nyfiken på om jag skulle kunna klara av att skriva en barnbok. Jag har ju egna barn och att leva vardagen med dem ger en kreativ människa som mig många idéer på vad man kan skriva om. Jag skrev en, sedan en till, sedan en till och efter att jag hade fått ihop fyra stycken började jag maila runt till förlagen och höra om de skulle vara intresserade av att jag skickade in mina manus. Jag skickade in. Väntade i månader. Som man gör. Och jag blev refuserad. Igen. Och igen. Och igen. Så jag skrev nya barnmanus. Fick andra idéer och tänkte om. Nytänkande Malin, sa jag till mig själv. Skickade in fler barnmanus till fler förlag. Andra förlag. Nya förlag. Väntade igen. Men fick BARA standardrefuseringar. Började tro att det där med barnmanus kanske inte var min grej. Men idéerna fortsatte att poppa upp och jag skrev fler manus för barn. Man kan väl inte ge upp efter att man bara försökt litegrann. Det är bara att utveckla idéerna och skapa mer, så kommer det till slut en dag då ett förlag vill ha ett av dina manus. Konkurrensen är väldigt stor därute och många utbildar sig för att skriva böcker. Både för stora och för små. Refuseringar kan ta på självförtroendet, men du är inte ensam. Konstigt vore det om du inte skulle bli refuserad innan du blev antagen. Det är den vanligaste vägen att gå. Jag har fått många smällar på min väg, men det är bara att resa sig upp igen och springa fortare istället. Länkar härmed till författaren Amanda Hellbergs blogg och ett par inlägg om att refusera barnböcker.

http://allaharenbok.blogspot.com/2011/01/this-just-in-nagra-ord-fran-raben.html

http://allaharenbok.blogspot.com/2011/01/nagra-ord-fran-den-svenska-barn-och.html

Och där satt jag alltså med min första färdiga roman. Färdig att skickas in till förlag. Men först arbetade jag om den säkert sjuttielva gånger. Och sedan fick ett par vänner läsa igenom och vara konstruktiva kritiker. Efter det redigerade jag IGEN. Sedan lät jag den vila några månader för att sedan läsa igenom allt en gång till, vilket slutade i att jag skrev om vissa saker. Ännu en gång. Till sist lät jag en professionell lektör ta en titt på den. Och efter det skickades den in till förlag. Refuserades och refuserades. Jag fick både standardbrev och refuseringar med konstruktiv kritik, uppmuntrande ord om att jag kan skriva, MEN..., att jag hade ett bra manus, MEN..., att romanen var väldigt rolig, MEN... osv osv. (Denna konstruktiva kritik från bokförläggare kan man läsa mer om på min privata blogg).

Refuserad. Okej, jag började inse att detta manus kanske skulle läggas åt sidan. Eller skrivas om. IGEN. Pust, orkade jag det, tänkte jag. Lusten att ännu en gång börja jobba med samma manus fanns inte, så jag bestämde mig för att skriva något annat. Jag hittade då en del skrivartävlingar på nätet och skickade in några noveller för att se om jag hade någon chans.

Skriva novell var kul. Jag fastnade för det på en gång. Det är jättekul. Jag skriver noveller numer som att poppa popcorn, bara för att jag inte kan låta bli. Det är ju så roligt att hitta på en ny historia, som dessutom är kort, för arbetet på en novell kan ju ligga på ett par dar, jämfört med en roman som tar flera månader. I alla fall skickade jag några noveller till olika tävlingar, varav en del har fått finfina placeringar, en vann första pris och några har publicerats i antologier. En av mina noveller gav mig idén till att göra om den till en roman. Så jag gjorde om den novellen till en roman. Det var som ett pussel. Bara att bygga på för att det tillslut skulle bli komplett på alla sätt. Inte från början till slut. Utan inifrån och ut på nåt sätt. Med den kunskapen jag nu hade från skrivarkursen gick det lättare att skriva den andra romanen, så redan efter några månader hade jag alltså min andra roman färdig. Och jag gjorde samma sak med den.  Skrev om, läste, skrev om, läste, la den ifrån mig och lät den vila. Skickade den till ett par andra bokskapare samt till en lektör. Och fick läxa, så det var bara att redigera igen. Men jag fick fina betyg, hon sa att hon trodde på den. Mer om vad som händer med min andra roman kommer jag blogga om i ett annat inlägg... Nästa gång blir det mer om refuseringar och om att skriva barnböcker.

Lite innan som jag hade börjat fundera på att skriva en bok för första gången hade jag börjat blogga. Det var en uppgift på den designkurs som jag gick just då. I början tyckte jag att det kändes konstigt och jag visste inte vad jag skulle skriva på den där bloggen. Men redan efter första inlägget (snart fyra år sedan) kändes det så rätt. Orden dansade ur mig och slog volter där på det vita arket. De showade för mig och jag skrattade. En finurlig känsla av lycka hade infunnit sig och jag tyckte alltså väldigt mycket om att blogga. Det blev bara ännu bättre av att jag fick väldigt många besökare och många kommentarer att jag skrev så roligt. Det gav mig en kick. Jag fick mersmak och ville skriva mer. Och då, i samma veva som jag vann den där skrivartävingen och att ”Skrivarboomen” landat i Sverige, viskade jag lite generat åt maken om min nya tanke att skriva en bok.

Så en dag satte jag mig ner framför datorn och skulle alltså börja skriva en bok. Men hur gör man då? Var börjar man? Jag hade ju inte ens fått en idé om vad jag skulle skriva om. Vad ville jag skriva om? Jag visste nu att jag skulle skriva en bok, men inte om vad. Jag hade lite olika ideér och satte mig ner och spånade på dem. Gjorde sammanfattningar på hur berättelsen skulle utvecklas, tittade i andra böcker hur de gjort, började googla om ”Att skriva en bok”. Då träffade jag på några intressanta sajter vilket förde mig vidare på att jag började på en skrivarkurs på distans hos Ann Ljungberg.

Och då valde jag en av mina idéer och gjorde den till en roman. Med hjälp av kursledaren. Jag lärde mig oerhört mycket om skrivteknik och tips på hur man ska skriva för att ett förlag ska vilja ge ut ens text.

Jag tror att man kanske måste födas med en viss talang, men därtill måste man ha passion, disciplin och åtminstone lite kunskap. Jag har läst en del böcker om ”Att skriva”.

Ord för mig är insikt. Både att läsa dem och att skriva dem. Jag skriver för att kommunicera och minnas. För att fånga en känsla. Vad är det för dig?

Här har jag en matnyttig lista till er som vill ha böcker om skrivande:

”Att skriva – en hantverkares memoarer”, Stephen King

”Att skriva för barn”, Andersson, Meldré, Nilsson, Orring

”Att skriva romaner och noveller”, Lars Åke Augustsson

”Den nya dagboken”, Tristine Rainer

”Den skrivande människan”, Kent Larsson

”Ditt kreativa inre”, Ingel Elverdam

”Dramatiskt berättande”, Mats Ödéen

”En dans på glosor”, Sören Ulrik Thomsen

”Ett halvt ark papper”, August Strindberg

”Författaren, världen, språket”, Marie Louise Ramnefalk

”Hundra huskurer mot skrivkramp”, Rosemarie Holmström

”Lust att skriva – romaner och noveller”, Lars Åke Augustsson

”Människan är en berättelse”, Clarence Crafoord

”Nya Författarskolan”, Göran Hägg

”Om konsten att läsa och skriva”, Olof Lagercrantz

”Romanen och författaren”, John Gardner

”Skriv – en bok om att skriva”, Bente Clod

”Skriv på – en handbok i skrivandets konst”, Elisabeth George

”Skriva för livet”, Julia Cameron

”Skriva med kropp och själ”, Natalie Goldberg

”Skrivandets hantverk”, Ralph Fletcher

”Öka din kreativitet”, Julia Cameron

”Skriv boken” , Johanna Wistrand

Kära läsare, i väntan på nya "Rapporter från ett hotellrum" - läs min blogg i Aftonbladet.

/ Dr Zappa

http://blogg.aftonbladet.se/malone_24053

”Födseln” till en bok kan ske på många sätt, men det börjar alltid med en idé.

Många av oss går omkring med berättelser inom oss. Som vi vill skriva ner och dela med oss av. För mig känns det ibland som att jag lever i skapandets värld istället för i min egen. Tankar, funderingar och idéer snurrar runt i huvudet på en och man vet inte var man ska börja någonstans. Man vill skriva ner. Och låta andra få läsa. Ibland hinner man göra det,  ibland stannar tankarna kvar i huvudet, och ibland glöms de bort.

Kanske skriver du mycket dagbok, eller mailar med någon nära vän ofta? Eller så har du börjat blogga och kommit på att du gillar att skriva?

För mig var det som för de flesta som tycker om att skriva. Att jag”alltid” har skrivit. Jag har skrivit mycket och under flera år. Dagbok som liten, brevväxling som lite större, dagbok som tonåring, små sagor och roliga historier både i tonåren och som ung vuxen. Jag har alltid varit intresserad av språk, studerat olika språk och språkvetenskap, arbetat med språk i olika former, både som översättare och tolk och lärare. Jag fascineras av vilka känslor ord och komunikation kan ge en.

Mina sagor hamnade i en låda hemma efter att ha blivit upplästa för mina föräldrar. Men idén att skriva EN BOK på riktigt kom ganska sent.

Jag har nog inte haft det självförtroendet att tro att jag skulle kunna klara av det och därför har jag nog inte ens försökt när jag var ung. Jag tror att det var i och med att det blev en ”Skrivar-boom” i Sverige och”alla” skrev böcker, som jag började tänka att jag skulle klara av det. Kan dem, kan jag. Och efter att jag varit med i en skrivartävling där jag vann av 500 bidrag så bestämde jag mig för att pröva skriva en bok.

Men jag vågade inte berätta för någon mer än min man i början om att jag skulle försöka våga mig på att skriva ”en bok”. Jag? Vem tror du att du är, som skulle kunna klara av det! Malin! Kändes lite genant på något sätt. Jag fortsätter min historia i nästa inlägg.

Ventimiglia, Italien sommaren 2010

Ensam, jag befinner mig ensam vid Medelhavet i en vindskupa på ett pensionat i en medeltida stadskärna på den Italienska Rivieran. Jag är här själv och skall vara här i två nätter till, sedan åker jag till den Frankrike, Monaco, Nice och Saint Tropez, där kommer jag också att vara själv. Inget sällskap intresserar mig. Jag behöver ett stort utrymme av tomhet runt omkring mig för att jag inte skall känna mig kvävd. Särskilt i det skapande tillståndet. Tomheten fyller jag med disparata tankar som får löpa fritt i icke asymmetriska mönster, kanske är det detta som gör mig till en konstnär? Det är i detta ensamma universum; i de kaotiska tankarnas spretighet som mina syner kan komma till mig.

Att vara ensam (och kvinna), lång och yvig så som jag (okordinerad och ostrukturerad i mitt rörelsemönster som också kallas klumpigt) gör mig iögonfallande. Att synas och underkasta sig andras blickar är som att balansera på en knivsegg för att inte uppfattas hotfull eller otäck.

Balansera på en knivsegg? Jag klarar det sällan. Jag ramlar gränsle och skär således sönder mig, mitt underliv, mitt kön.

När jag rör mig över ett torg intar jag den manliga flanörens självsäkra ägande av rummet. Det här upplevs förvirrande då jag i den manliga självsäkerheten för övrigt övertygar om min kvinnlighet (iscensatt). Jag intar en aktiv plats av rummet (manligt). Det finns en snabbhet och kraft i mina steg, men också en sensualism(kvinnligt). Det är som om jag oftast bar en ögonbindel, som om jag gick att granska utan att någon behövde förklara varför. Jag rör mig i det rum som skapades kring sekelskiftet för den manliga flanören. I den stadsbilden fanns ingen plats för en fri kvinna utan de som rörde sig där var prostituerade. Den prostituerade kvinnan är ingen vad jag definierar som en femme fatale eftersom hon i inget avseende är ägande av sitt kön utan ett offer för det. Sensualismen hos mig förvirrar antagligen bilden av mig ytterligare. Som vore den iscensatt och medveten men aldrig för ett syfte att underkasta mig någon utan snarare för att låta den bringa energi och kraft, den blir till en lek, en allvarsam lek där någon förväntas leka med mig. I en ”master and servant”. Är det en tillfällighet att jag låter mig exalteras över Depeche Modes låt från 1984? Är det en tillfällighet att jag spelar den nu, i ett nunär mitt liv fyllts av diverse dramer och triangelhistorier, sexuella utspel, rollspel och maktspel?

Ooo, jag lever och låter mig upplevas! Det susar och brusar av rusande, berusande åtrå…  Jag har stora känslor som sitter på utsidan av min hud. Och eftersom jag sällan hinner censurera dem innan du eller någon ser dem så blir de synonyma med mitt uppträde och hur jag uppfattas. Jag blir förvånad varje gång.

Hej!

Jag heter Malin och är ny bloggare här på Bokdebutant. Eftersom det här är mitt första inlägg här, ska jag presentera mig lite.

Jag skulle kunna säga att jag är 30 plus, men det blir i såfall plus plus plus, så det är lika bra att säga 40 minus. Jag har två underbara och emellanåt apjobbiga ungar. En av varje sort. Jag är sådär provocerande lycklig, och galen i maken fortfarande. Jag till och med tänder mer på honom än på andra. Jag är rätt slarvig. Vimsig. Disträ. Och lever i nuet. Älskar att dansa och boxas. Försvinner i en annan värld när jag skapar. Tecknar, målar, syr och skriver. Hemmet förfaller och barnen slår halvt ihjäl varandra runt mig. Jag bor vid medelhavet på en takvåning med så mycket sol att jag blitt rynkig i förväg. När jag får hemlängtan brukar jag åka till IKEA och köpa tubost, Kalles och Marabou. Eller laga en Janssons, som jag egentligen inte ens tycker om, men jag får smaka på lite Sverige. Annars trivs jag bra här nere på den katalanska kusten.

Det var lite om mig.

I mina inlägg framöver kommer jag blogga om mitt skrivande liv. Hur allt startade och vad som hänt på vägen och till där jag står idag.

Jag har även en privat blogg. Malin, Costa brava på http://malinrocaahlgren.blogspot.com

Hej så länge.

Jag ser på frigoliten, den som vill formas av mina händer till stommen på vilket min gestaltning ska ta form, om det nu blir de kroppar som formats i min fantasi? Jag minns hur frigolitens fluffiga, lätta pärlor fastande på mig igår, Jag sågade den eftersom frigolitskäraren var trasig. De lätta pärlorna yrde runt mig och min kropp absorberade dem. Följde mig sen hela dagen, kvällen, i livet, som sjukliga fläckar eller smycken. Pärlor, lätta som om de vore en fantasi och ingen verklighet. Mina juveler, mina hemligheter som tycks sakna verklig kärna då de aldrig göms i ett hemligt rum, eftersom jag inte har något.

Jag är hud, eller hudflängd, uthängd.

Så tar kropparna form som en möjlig spegelbild av mig och min strävan av att bara vara jag och lite liten. De är ensamma i små universum, de är lätta i sin klumpighet, det är frånvända verkligheten men mitt i den. Och det går bra. Bara bart och bra. Underbart är utanför detta tillstånd…

Det finns något som kliar och skaver när jag ser spåren efter mig. Just nu framför mig, framför mig på bordet i ateljén… Jag ser mitt namn nedskrivet på ett papper och jag blir ledsen. Bokstäverna vinglar… Här är också frigoliten i travar, tolv tillsågade stycken. Mina händers verk. Ett ensamt arbete för ensamma starka fingrar som längtande söker sin maka i materialets föränderlighet. Så i spegelytans glas kommer jag bländas. Vilken verklig bild av min konstruerade hemlighet blir synlig. Kan man betrakta världen, felvänd genom spegeln? Och kan man vara säker på att den felvända verkligheten är det felaktiga? Eller blir den rätt eftersom den som kvävd hamnade i ett minus-tillstånd som behöver sig själv för att bli till positiv form…