Språket är ett av de verktyg vi har för att utbyta information med varandra, och egentligen skulle inte språket behöva vara mer än just ett verktyg för utbyte av information. Dock kan det ju även vara en identitetsbärare. Det har jag skrivit om tidigare här på språkbloggen. Minnesgoda läsare kan säkert erinra sig min berättelse om kvinnan som på klingande skånska gav till känna att hon var från Luleå, eller kvinnan som bara var ute för att roa sig på puben, men kände sig nödsakad att be om ursäkt för hur hon pratade. I vår strävan att utbyta avsiktlig information med varandra, utbyter vi också oavsiktlig sådan, till exempel om vår härkomst. Om jag säger

- Hä ä bar å åk!

menar jag att det inte finns någon fara på lur i skidbacken, men genom sättet jag säger det på, antyder jag dessutom att jag har min språkliga bakgrund i norra Sverige. Den som tar del av det jag säger får alltså två upplysningar:

1. Att vägen är farbar
2. Att jag kommer från Norrland

Finns det något annat man skulle kunna uttyda av det jag säger? Kanske inte om jag säger just meningen i exemplet ovan, men ibland kan det vi säger och skriver uppenbarligen avslöja mycket mer om oss än vi egentligen avser. För några veckor sedan skrev jag här på bloggen om det norska ordet jernteppe, och fick en något oväntad läsarreaktion. En exempelmening jag använde i inlägget lyste enligt läsaren blodrött, i alla fall med Oslo-mått mätt. Själv hade jag bara för avsikt att ge ett exempel på hur ordet jernteppe kan användas på norska, men läsaren tyckte sig dessutom i exempelmeningen kunna uttyda vad jag har för politisk hemvist, och motiverade detta med hur jag hade böjt ett av orden.

Norskan, och i synnerhet norskans skriftspråk, har undergått förhållandevis många och täta förändringar under de senaste 200 åren. När Norge 1814 blev självständigt från danskt styre, tyckte man i gemen att man inte längre skulle använda danska som landets officiella skriftspråk, och under tiden från självständiggörandet fram till idag har de som kommunicerar på norska ägnat sig åt att på olika sätt forma ett eget, norskt språk, frikopplat från danskan. Förändringar och variationer i skriftspråket har alltså länge varit vardagsmat i det norska språksamfundet på ett helt annat sätt än det har varit i det svenska, och naturligtvis kan man också tänka sig att dessa förändringar och variationer har hanterats på olika sätt beroende på var de olika språkbrukarna har sina politiska hemvister.

För att hitta en stor nämnvärd förändring av svenskan, måste vi gå ända tillbaka till 1906, då några av stavningsreglerna förändrades. Jag vet inte så mycket om det politiska läget i Sverige vid den här tiden, men jag skulle väl kunna tro att det var de konservativa som in i det längsta klamrade sig fast vid det gamla stavningssättet, medan de radikala var de som snabbast tog de nya stavningsreglerna till sitt hjärta. Om det nu var så det var, skulle man kanske på den här tiden ha kunnat säga till någon:

- Jaha, stavar du med fv och dt? Du röstar alltså med högern?

Nu sitter jag alltså här och undrar om det finns detaljer i språket som kan visa till exempel var man står politiskt. Är det ett tecken på att man tillhör arbetarklassen, om man helst skriver ner, mej, stan och dan i stället för ned, mig, staden och dagen? Är det mera borgerligt att skriva försåg i stället för försedde? Är det mera vänster än höger att förorda bruket av pronomenet hen? Jag vet inte. Jag har inte lika god politisk koll på svenskan som min läsare hade på norskan, och därför skulle jag vilja be er läsare om synpunkter igen. Hur kan man se på en skribents språk var hen hör hemma politiskt?

Linus Ganman,
språkbloggare