Poetisk leklust för barn och unga som avbrott från dagens datorspel. Kommer barn/ungdomar att längta tillbaka till den fysiska världen eller kommer fler och fler att flytta till den digitala världen. I oktobernumren av Lyrikvännen finns det artiklar från de stora poeter och författarna.

För de riktigta små barnen är vi glada att det fortfarande finns fysiska böcker

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/poetisk-leklust-for-barn-och-unga_5479277.svd

Jag har svårt för verklighet, när den är på knä och fantasin istället gör sig påmind.?Min verklighet behöver sin fantasi precis som en bil behöver en start nyckel. Deklarationer är svårt. Bankärenden. Tv-kontroller. Följa order. Tålamod med andra. Rondeller. Matlagningsrecept.

Det är galenskapen som cirklar runt vart än insikt och födelse existerar, ?som i sin vilda natur alltid är redo att kasta sig framåt in i kaos och död. Det är liv.

Och emellan den tuna linjen som separerar kaos och ordning, skimmret från ljus och mörker- Galenskap tar sin fastaste form emellan och under gränserna.

Jag läste häromdagen att man i Norge har utvecklat ett nytt jeansmärke.  Toppen, tänker den jeansintresserade, här har man hittat en marknad som är långtifrån mättad. Man säger sig ha inspirerats av den stora internationella framgång som svenska jeansdesigners har haft. Trevligt med ringar på vattnet, tänker jag för ett ögonblick, men får snart ändra uppfattning. Det visar sig att drivkraften är något udda. Man står helt enkelt inte ut med de svenska framgångarna på jeansområdet. Man känner sig putt, nästan som om de svenska framgångarna vore en medvetet kränkande handling, direkt riktad mot den norska befolkningen. Dessa känslor är helt berättigade, utifrån ett egocentristiskt, självförhärligande, narcissistiskt perspektiv, där man behöver inbilla sig att landet Norge spelar en allomfattande roll i omvärldens ögon.

Hur ser då det norska konceptet ut? Man imiterar Cheap Mondays design, loggan är en upp och nedvänd svensk flagga och man namnger skapelsen , Anti-Sweden 666. Försäljningskampanjen går ut på att jeansen kostar 666 kronor vid inbyte av ett par svenskdesignade byxor. Som enskild händelse är ju detta egentligen ganska kul och lite smickrande, men det kunde också vara skönt att slippa…

En norrman som har skördat stora framgångar i Sverige det senaste året är programledaren Fredrik Skavlan, som med sin talkshow – Skavlan-  har slagit knock-out på svenska tv-tittare.  Han har av tittarna blivit framröstad till bästa manliga programledare, och programmet till bästa underhållningsprogram. Jag är en av Fredrik Skavlans största och mest trogna fans.  Jag tycker att han är intelligent, elegant, charmig, hövlig, varm, nyfiken och påläst. Dessutom sätter han ALLTID gästerna först. Denna sympatiska kombination har en stor del av den svenska publiken visat sig vara svältfödd på.

Det stör mig därför desto mer när han plöjer på i samma utnötta hjulspår som så många andra norrmän. Det känns lite pinsamt när någon som man beundrar sänker sig till en okarakteristiskt låg nivå.  Skavlan kontrasterar den norska rikedomen mot den svenska ”fattigdomen” och ”känner” med oss svenskar, han föreställer sig att det måste kännas som att vara granne med Saudiarabien. Just den tanken har nog inte föresvävat någon, även om vi inte skulle tacka nej till vare sig olja eller mer pengar. Det här behovet att ständigt mäta sig med Sverige och svenskar är såå uttjatat och bottnar naturligtvis i något. Bara den som känner sig underlägsen har behov av att framstå som överlägsen.

Den fattige kusinen från landet är nu den rike kusinen från landet. Mycket mer har inte hänt. Lillebrorsmentaliteten, som man nog har förväntat sig skulle försvinna med oljepengarna, lever och frodas. Den mentaliteten har förmodligen inte så mycket med pengar att göra.

Norrmännen tillskriver oss en coolhetsgrad som vi inte har gjort anspråk på och försöker sedan bekämpa den hos oss.  Det är dags för dem att ta itu med sina verkliga demoner istället för att bekämpa de inbillade, det vill säga förvånade svenskar som slaktas på avundens altare. Varför inte satsa en del av den stora oljefonden på någon sorts landsomfattande kollektiv terapi, där man siktar på att bygga upp en nationell självkänsla i utbyte mot den grandiosa men bräckliga självgodhet som verkar vara förhärskande i vissa grupper.