Tänk hur mycket information språket lagrar till och med i våra minnens mest bortglömda vrår! En del språkliga fragment kan locka fram långa bildsekvenser och kasta en tillbaka till långt svunna tider. Vissa andra fragment är också av tydligt språklig art och kan vara detaljerade och tydligt minnesframkallande, men ändå helt obegripliga.

I söndags var det dags för ännu en oväntad tidsresa. Jag var hemma hos en kompis i Solna och fikade. Hon är lite modern av sig, ty hon lyssnar på radio via Internet, och ur hennes dator skvalade musik från en kanal som väljer musik efter kriteriet att sångtexter på engelska i möjligaste mån ska undvikas. Därigenom är kanalen naturligtvis genast ute ur dagens musikaliska huvudfåra.

Plötsligt, mitt i vårt radiodiggande, kastades jag sisådär tjugofem år bakåt i tiden. En bekant låt jag inte hade hört på mycket länge strömmade ut ur kompisens dator. Och en bra bit av min bardom med dess värderingar och tankar vällde över mig. Det händer då och då, men är ganska överväldigande varje gång, och jag lär nog aldrig vänja mig vid den omvälvande känslan.

Låten som spelades har en text på ett språk jag inte förstår, och såna språk finns det förstås gott om, både på nära håll och i fjärran. I mitt huvud dök minnesbilder upp av hur jag full av förväntan som tioåring satt med näsan tryckt mot teverutan klockan 17:25 varje kväll och väntade på att barnprogrammen på TV2 skulle börja. Denna väntan ackompanjerades av en bild på en klocka mot en botten av någon barnteckning samt ett märkligt utbud av musik. Jag vill minnas att en låt som påfallande ofta spelades var In kommer Gösta av Philemon Arthur and the Dung. Sägas bör att jag på den här tiden var en ganska föga berest herre bosatt i en norrländsk stad omgiven åt alla håll av idel skog och ödemark, så den skånska som Philemon Arthur and the Dung sjöng på var precis lika obegriplig som vilket annat obegripligt språk som helst. En annan låt med obegriplig text som jag tror brukade beledsaga TV2:s klockbild var just den här låten som plötsligt strömmade ut ur min kompis radio i Solna. Men båda dessa låtar innehåller fragment som gjorde att jag som barn ändå misstänkte att texterna kunde vara på svenska, i alla fall delvis.

Det kan ibland låta lite som att man pratar om urtiden när man berättar om vad som hände för bara 25 år sedan. På den tiden fanns inte World Wide Web. Om man hörde en låt med obegriplig text, hade man små chanser att ta reda på mer om den än just att det var en obegriplig låt. Annat var det i söndags. En snabb titt på radiokanalens spellista skänkte mig visshet om vem det är som sjunger den där obegripliga texten jag minns från min barndom:

Buda tokig, du är inte, du är tokig! Och nicko hej och tappa jaj!

Att vuxna ofta skojade och lurades, förstod jag redan tidigt i livet. Var det inte nån som spökade ut sig i röd luva och vitt skägg, så var det nån som sjöng på påhittade språk. Det fanns till exempel en farbror som hette Povel Ramel som sjöng om en Itma Hoha M'botenbaba ifrån Chitnbotnba, strax bortom Putnchitnbu i Indien, och en annan farbror som hette Michael B. Tretow som sjöng en låt med titeln Hubba Hubba Zoot Zoot. Som barn trodde jag att farbrorn som sjöng Buda tokig, du är inte, du är tokig! Och nicko hej och tappa jaj bara var ytterligare en i raden av alla dessa vuxna som ville lura och förvirra oss barn.

I söndags nådde jag dock slutlig visshet om vad som ligger bakom ett av barndomens små mysterier. Låten jag hörde på min kompis radio i Solna var ingen mindre än Oua Oua med den hawaiiska duon Kanui & Lula. Och språket denne Kanui, eller William Kanui som han hette privat, är det högeligen verklighetsförankrade språket hawaiiska. World Wide Web skänker visshet. Kanui & Lulas världsschlager spelades in på skiva när Povel Ramel var elva år gammal och det ännu skulle dröja elva år innan Michael B. Tretow kom till världen. Tanken svindlar. Kanske till och med min morfar, som föddes 1927, gick och nynnade på Oua Oua någon gång!

Vad vill jag ha sagt med det här då? Tja, egentligen inget annat än att jag är så fascinerad över vilket fantastiskt, elastiskt och epoköverbryggande medium språket är. Just det språk som heter hawaiiska lär vara på utdöende. Men tack vare Kanui & Lulas odödliga hit kanske språket, om än blott fragmentariskt, ändå lever kvar länge i minnena hos folk till och med långt från Hawaii.

Här kan du själv lyssna på Kanui & Lula!

Linus Ganman
språkbloggare

Har ni sett Blood Feud, det där Simpsons-avsnittet, där storasyster Lisa försöker lära lillasyster Maggie vad en dodekaeder är? Lisa är strax under tioårsålden och hennes lillasyster är fortfarande på krypstadiet och har alltid napp i munnen. Jag har en bror som är sex år äldre än jag, och ett av ryktena om honom säger att han lärde mig läsa när jag var ganska så liten. Kanske det gick till som när Lisa försökte undervisa Maggie. Jag minns inte. Dock vet jag att mina första egna minnen härrör från en resa jag gjorde när jag var fyra år, och många minnen från åren däromkring har väl att märka med skrivet språk att göra.

Att jag uppenbarligen var en tidig läsare blev jag varse en fredag för 13 år sedan när jag försörjde mig som tidningsbud. Jag hade då studerat två år på högskola, var 21 år gammal och antar att jag hade vuxit färdigt. Då liksom nu var jag 172 och en halv centimeter lång. Jag arbetade effektiv tid ett par timmar på morgonen, och sedan hade jag resten av dagen på mig att göra vad jag ville. Den här dagen hade jag tid hos tandläkaren. Jag hade inga hål, men lite tandsten. På väg hem tog jag det lugnt. Arbetsdagen var över. Jag hade inga mer tider att passa den där dagen. När jag var högst femtio meter hemifrån fick jag syn på en sak som fick mig att stanna upp och göra en inre resa bakåt i tiden. Den där vägen hade jag ju gått på tusentals gånger, och det som fångade min uppmärksamhet nu var också en sak, som jag förstås hade passerat lika många gånger.

Det var en liten gul skylt på en husvägg. Den satt ungefär i min midjehöjd och var säkert inte större än kanske fyra gånger sju centimeter. Den verkade märkligt bekant, och det var när jag började gräva i minnet, som jag insåg när jag hade sett den sist. Jag kände ju så väl igen texten på skylten! Förra gången jag läste på den skylten måste ha varit femton år dessförinnan, för jag minns så tydligt att den då satt i ögonhöjd.

När jag precis hade lärt mig läsa, läste jag förstås allt jag kom över utan urskillning, och om jag stötte på text i min egen ögonhöjd, läste jag naturligtvis den. Jag flyttade för sex år sedan från kvarteret där jag växte upp, men den lilla gula skylten på huset sisådär 50 meter från mitt barndomshem finns nog kvar, och viskar fortfarande fram sin text i min midjehöjd:

Cisternen har godkänd givare, säi nr 4749 för elektroniskt överfyllningsskydd.

Jag antar att den där skylten i första hand inte riktade sig till läsare i femårsåldern, trots placeringen i den barnvänliga ögonhöjden. Komiskt nog sitter jag här nu som vuxen utan att förstå stort mycket mer av budskapet än jag gjorde då. Skam till sägandes har jag inte direkt stenkoll på vad en cistern är, och det där märkliga lilla ordet "säi" vet jag inte heller vad det betyder. Kanske någon läsare vet? Kanske någon kan hjälpa mig att efter så här många år lösa ett av läskunnighetens mysterier?

Linus Ganman,
språkbloggare