Har ni sett Blood Feud, det där Simpsons-avsnittet, där storasyster Lisa försöker lära lillasyster Maggie vad en dodekaeder är? Lisa är strax under tioårsålden och hennes lillasyster är fortfarande på krypstadiet och har alltid napp i munnen. Jag har en bror som är sex år äldre än jag, och ett av ryktena om honom säger att han lärde mig läsa när jag var ganska så liten. Kanske det gick till som när Lisa försökte undervisa Maggie. Jag minns inte. Dock vet jag att mina första egna minnen härrör från en resa jag gjorde när jag var fyra år, och många minnen från åren däromkring har väl att märka med skrivet språk att göra.

Att jag uppenbarligen var en tidig läsare blev jag varse en fredag för 13 år sedan när jag försörjde mig som tidningsbud. Jag hade då studerat två år på högskola, var 21 år gammal och antar att jag hade vuxit färdigt. Då liksom nu var jag 172 och en halv centimeter lång. Jag arbetade effektiv tid ett par timmar på morgonen, och sedan hade jag resten av dagen på mig att göra vad jag ville. Den här dagen hade jag tid hos tandläkaren. Jag hade inga hål, men lite tandsten. På väg hem tog jag det lugnt. Arbetsdagen var över. Jag hade inga mer tider att passa den där dagen. När jag var högst femtio meter hemifrån fick jag syn på en sak som fick mig att stanna upp och göra en inre resa bakåt i tiden. Den där vägen hade jag ju gått på tusentals gånger, och det som fångade min uppmärksamhet nu var också en sak, som jag förstås hade passerat lika många gånger.

Det var en liten gul skylt på en husvägg. Den satt ungefär i min midjehöjd och var säkert inte större än kanske fyra gånger sju centimeter. Den verkade märkligt bekant, och det var när jag började gräva i minnet, som jag insåg när jag hade sett den sist. Jag kände ju så väl igen texten på skylten! Förra gången jag läste på den skylten måste ha varit femton år dessförinnan, för jag minns så tydligt att den då satt i ögonhöjd.

När jag precis hade lärt mig läsa, läste jag förstås allt jag kom över utan urskillning, och om jag stötte på text i min egen ögonhöjd, läste jag naturligtvis den. Jag flyttade för sex år sedan från kvarteret där jag växte upp, men den lilla gula skylten på huset sisådär 50 meter från mitt barndomshem finns nog kvar, och viskar fortfarande fram sin text i min midjehöjd:

Cisternen har godkänd givare, säi nr 4749 för elektroniskt överfyllningsskydd.

Jag antar att den där skylten i första hand inte riktade sig till läsare i femårsåldern, trots placeringen i den barnvänliga ögonhöjden. Komiskt nog sitter jag här nu som vuxen utan att förstå stort mycket mer av budskapet än jag gjorde då. Skam till sägandes har jag inte direkt stenkoll på vad en cistern är, och det där märkliga lilla ordet "säi" vet jag inte heller vad det betyder. Kanske någon läsare vet? Kanske någon kan hjälpa mig att efter så här många år lösa ett av läskunnighetens mysterier?

Linus Ganman,
språkbloggare