Språk och lärande är intimt förknippade med varandra. Dels är det svårt att lära sig saker om man inte har ett språk, och dels är språk så invecklade verktyg att de tar mycken tid och energi att lära sig hantera. Ska man lära sig språk, är bra pedagogiska metoder A och O.

Jag växte upp med svenska, men har studerat en hel del andra språk, och sett prov på mångskiftande metoder för inlärning av språk. Ryska lärde jag mig genom att skriva brev. Den lilla finska jag kan har jag lärt mig i sängen. Franska lärde jag mig genom den, ska man kanske säga, traditionella skolmetoden - den där man lär sig rabbla verb och fylla i drösvis med lucktest.

Jag brukar inte säga att jag kan tyska, för jag har aldrig skrivit eller ens försökt skriva brev på tyska, och jag har heller aldrig rabblat tyska verb eller gjort tyska lucktest. Ändå tycker jag att jag förstår skriven tyska rätt bra - till och med bättre än den franska jag kan, fast jag har läst franska i sex år och varit i Frankrike tre gånger. Det har slagit mig nu att det hela måste bero på den pedagogiska metod jag har använt.

Just när det gäller språk, tror jag att det nog inte finns någonting som man inte kan dra nytta av för sin inlärning. Det kommer sig av att just språk är någonting som vi använder i snart sagt allt vi gör. Därför tror jag att framgången för den som vill lära sig språk ligger i att göra det man tycker om eller syssla med det man är bra på. Själv råkar jag vara barnsligt förtjust i tecknade serier. Nu kanske jag får språklärarkårernas arga blickar riktade mot mig här, men det må vara hänt. Jag menar, varför ska man rabbla verb om man ändå inte lär sig hantera språket på det viset? Kan man inte få läsa tecknade serier i stället? (Eller laga mat, spela schack eller vakta barn?)

En av mina favoritserietecknare råkar vara tysk. Jag har flera av hans album i svensk översättning. Jag läser dem om och om igen med stor behållning. Både teckningarna och berättelserna tilltalar mig mycket. När jag var på körresa i Berlin 2009, tog jag tillfället i akt att gå in i en bokhandel och köpa på mig allt vad jag kunde hitta på originalspråk av denne tecknare. Notan slutade på strax över 100 euro, och mina körkamrater tittade på mig som om jag hade blivit tokig.

De tyska albumen har jag nu förstås hunnit läsa säkert lika många gånger som de svenska. Jag har inte ens använt ordbok en enda gång, men jag tycker ändå att jag hänger med alldeles perfekt i texterna. Utan att ha fyllt i ett enda tyskt lucktest. Jag drar slutsatsen att detta måste vara den pedagogiska metod som fungerar bäst för mig, och jag funderar därför starkt på att tillämpa den om jag någonsin får lust att fräscha upp min franska. Nästa gång jag far till Frankrike ska jag ta med mig två tomma resväskor, och när jag åker hem igen ska de vara fulla av seriealbum.

Linus Ganman,
språkbloggare