Långt innan jag helt förstod hur TV-mediet fungerar med sina möjligheter till redigering, dubbning, klippning och allt möjligt sådant, såg jag ett kort inslag som etsade sig fast i mitt minne och som har spelat en större roll för min personliga utveckling än jag nog kan föreställa  mig. Jag var kanske fem år, och inslaget var kanske högst trettio sekunder långt. I det fick man se en man bli intervjuad. Om vad kan kvitta, jag minns det ändå inte. Han talade ett språk jag inte för mitt liv kunde begripa och som inte påminde om något jag någonsin dittills hade hört. Det kan ha varit turkiska, persiska, kurdiska eller arabiska. Jag tror i alla fall att det var något språk som talas kring Medelhavet eller i Mellanöstern. Men det speciella var att mannen blev intervjuad av en svensktalande reporter och gav adekvata svar på sitt eget språk. Min fascination för vad jag såg visste inga gränser. Och min hjärna började fundera och fundera. Tänk om det är så ändå, tänkte jag, att alla människor i hela världen i sitt allra innersta pratar svenska, men att det ändå händer att andra språk kommer ur munnen ibland. Ja, det kanske är så att alla i hela världen egentligen förstår svenska. Det verkade ju logiskt, för jag hade ju själv sett prov på det på TV, och allt som visades på TV var ju sant!

Min fascination för utrikiska språk var härmed väckt, och med barnsliga ögon började jag titta igenom F-hyllan på Länsbiblioteket i min barndoms stad. Som vuxen kan man lätt kategorisera allsköns begrepp utefter lättköpta och ofta allmänt vedertagna fördomar. Det är just denna benägenhet som gör en människa vuxen. Som vuxen kan man lätt köpa, och köper man gärna lätt färdiga uppfattningar. Just en sådan vuxen människa, Esaias Tegnér hette han visst, författade en hel drös med sådana här färdiga uppfattningar. Han ansåg att latinet var stolt och oböjligt, att italienskan var nöjets och trånandets språk, att engelskan var till hälften nedsvald och till hälften framstött samt att franskan ljög och inte kunde hålla takten.

Jag hade inga sådana förutfattade meningar alls när jag började utforska F-hyllan. Länsbiblioteket i min barndoms stad hade av någon outgrundlig anledning ett väl tilltaget utbud av självstudieböcker om utrikiska språk. Där fanns parlörer för ungerska och turkiska och läroböcker i walesiska, iriska och esperanto. Och jag bläddrade och läste. Walesiska verkade svårt med sina många konsonantkluster och ord som i alla fall knappt någon svensktalande liten pojke kunde känna igen. Ungerska verkade mest handla om tabeller, och den ende som verkade kunna ungerska i hela världen hette Eugen Storlind. Men esperanto verkade ganska lätt. De flesta av orden i det språket liknade mina egna. Det hette hundo, strando, glaso, kubo och allt möjligt ditåt, och vem som helst kunde väl se att orden betydde hund, strand, glas och kub. I läroboken stod det dessutom att esperanto var ett världsspråk.

Jag gnagde på ordet. Världsspråk. Ett språk för hela världen. Och min hjärna började fundera igen. Jag drog mig till minnes den mannen på TV som blivit intervjuad på svenska och som svarat på ett helt annat språk. Kanske det ändå inte var svenska som alla innerst inne talade? Kanske det var esperanto i stället? Tänk om man kunde lära sig esperanto! Då skulle man ju kunna prata med alla människor i hela världen! Vad smart! Och jag fascinerades mer och mer av den smarta idén. Jag började berätta om den för vuxna i min omgivning. Men de vuxna var ju vuxna, och hade således blivit med fördomar. Mina föräldrar sa att det där med esperanto ju ändå aldrig skulle fungera om inte alla i hela världen lärde sig det, och som världsspråk hade vi ju redan engelska. Och morfars fryntlige svåger, ja, han undrade om jag ändå inte menade språket transpiranto, och morfar själv reciterade Finlands nationalsång på det där som han sa var transpiranto. Och jag bara stod och såg på och undrade varför alla vuxna var så dumma och inte förstod det fina med esperanto. Kanske redan där började jag bli lite mer vuxen och bereddes att samla på mig allt fler och fler fördomar om all världens språk.

Jag glömde alltså snart bort min föreställning om esperantons förträfflighet, för sanningen att säga hörde jag aldrig talas om den någon annan stans än i några böcker jag hade hittat i F-hyllan på Länsbiblioteket i min barndoms stad. Någon gång då och då kunde det hända att jag hörde ordet esperanto nämnas, men då i egenskap av en metafor eller en beteckning för en naiv, krossad dröm. Men så kom året 1995, året då jag för första gången gav mig ut på Internet. Nätverket som påstods kunna innehålla teoretiskt sett allt. Jag surfade in på en sökmotor och letade upp texten till Beatles-låten Free As A Bird, som hade kommit ut på singel det året, och fick fram texten, långt innan fullängdsskivan fanns i försäljningsdiskarna. Fantastiskt! Min tur inspirerade mig till att leta efter allt obskyrare saker på Internet, och det värsta av vad jag snavade över i denna planlösa jakt ska jag nog bespara er. Men plötsligt dök en gammal, sedan länge avsomnad tankegång till liv. Om Internet kan innehålla information om teoretiskt sett allt, vad kan då Internet tänkas kunna ge för upplysningar om esperanto? Jag gjorde en sökning på Yahoo, för det här, barn små, var långt innan Google fanns. Sökresultatet var överväldigande. Det verkade som om nätet var översållat av sidor på esperanto. Ja, jag hade ju aldrig lärt mig esperanto själv, men mindes ändå från min tidiga barndom hur det såg ut, och kunde med nästan hundraprocentig visshet intyga att det var just esperanto som de här sidorna var skrivna på.

Världsspråk kommer och går. Vad de flesta verkar ha gemensamt är att de i någon mån har blodstänk på sina händer eller att den makt där språket har sitt ursprungliga säte bedriver någon sorts förtryckarpolitik. Åtminstone om man ska tro många av dem som genom åren har lärt sig esperanto. En skriftställare jag har haft kontakt med kommunicerar bara på esperanto när hen väl rör sig ute på Internet. Ja, pilutta er, alla små diktatorer och folkförtryckare där ute, jag tänker inte tala om vad hen heter, men hen har hur som helst förklarat sitt val av kommunikationsspråk med att hen känner sig säkrare när hen kommunicerar på esperanto, eftersom det tydligen är få diktatorer och folkförtryckare som själva tar sig tid att lära sig just det språket, och därigenom inte så lätt kommer åt sådan information som de kanske helst skulle vilja censurera. Lite märkligt egentligen, med tanke på hur lätt esperanto enligt mångas utsago ska vara att lära sig.

Idag, den 26 juli, är det esperantodagen. Idag för precis 125 år sedan kom den första läroboken i esperanto ut i handeln. (Vi kan alltså bara gissa oss till vad Esaias Tegnér skulle ha kunnat säga om esperanto, eftersom hans små aforismer om språken är sjuttio år äldre än esperanto.) 125 år efter att esperanto lanserades som ett förslag till neutralt världsspråk är det många som visserligen har hört talas om språket, men inte så många som vet att det fortfarande används. Vanliga fördomar om just esperanto verkar gå ut på att det inte fungerar vare sig politiskt eller tekniskt, samt att det är ett dött språk, eftersom det antas sakna historia och litteratur. Det är nog visserligen sant att esperanto inte ännu har blivit ett världsspråk i den omfattning som kanske många hoppades på i språkets barndom, men det används ändå av en livaktig skara på sannolikt bortemot två miljoner människor spridda över hela världen. Och gräver man bara lite på ytan i cybermyllan, kan man lätt hitta rätt mycket popmusik, föreläsningar och litteratur på just esperanto. Man kan till och med hitta en film där William Shatner åtminstone försöker prata esperanto. Internet har sannerligen berett vägen för ökad kännedom om språkets fortlevnad, men bara om man vet var man ska gräva, kan man stöta på esperanto även utanför Internet. Göteborgs Stadsbibliotek lär ha en av Sveriges största samlingar av lånbar litteratur på esperanto. Bland svenska böcker som har översatts till esperanto kan nämnas Frans G Bengtssons Röde Orm och Karin Boyes Kallocain. Fransmannen Henri Vallienne (1854-1909) skrev också ett par romaner i original på esperanto, och en handfull andra författare har följt i samma spår, som exempelvis svensken Stellan Engholm (1899-1960). I det här sammanhanget kan man förstås dessutom nämna Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula från 2000. I den boken får vi bland annat stifta bekantskap med den lille tystlåtne pojken Niila, som när han väl vågar prata för första gången gör det just på esperanto, som han har lärt sig från en kurs på radio.

Den som lyckas lära sig esperanto kan naturligtvis inte prata med alla i hela världen blott tack vare sina kunskaper i esperanto, men kan uppenbarligen få en alldeles särskild inblick i vardagslivet i vissa länder som av olika anledningar och i olika omfattning håller sig stängda. Och kanske det är just en esperantotalare som en vacker dag, när vi minst anar det, går ut och störtar en diktator.

Linus Ganman
språkbloggare

Språket är ett av de verktyg vi har för att utbyta information med varandra, och egentligen skulle inte språket behöva vara mer än just ett verktyg för utbyte av information. Dock kan det ju även vara en identitetsbärare. Det har jag skrivit om tidigare här på språkbloggen. Minnesgoda läsare kan säkert erinra sig min berättelse om kvinnan som på klingande skånska gav till känna att hon var från Luleå, eller kvinnan som bara var ute för att roa sig på puben, men kände sig nödsakad att be om ursäkt för hur hon pratade. I vår strävan att utbyta avsiktlig information med varandra, utbyter vi också oavsiktlig sådan, till exempel om vår härkomst. Om jag säger

- Hä ä bar å åk!

menar jag att det inte finns någon fara på lur i skidbacken, men genom sättet jag säger det på, antyder jag dessutom att jag har min språkliga bakgrund i norra Sverige. Den som tar del av det jag säger får alltså två upplysningar:

1. Att vägen är farbar
2. Att jag kommer från Norrland

Finns det något annat man skulle kunna uttyda av det jag säger? Kanske inte om jag säger just meningen i exemplet ovan, men ibland kan det vi säger och skriver uppenbarligen avslöja mycket mer om oss än vi egentligen avser. För några veckor sedan skrev jag här på bloggen om det norska ordet jernteppe, och fick en något oväntad läsarreaktion. En exempelmening jag använde i inlägget lyste enligt läsaren blodrött, i alla fall med Oslo-mått mätt. Själv hade jag bara för avsikt att ge ett exempel på hur ordet jernteppe kan användas på norska, men läsaren tyckte sig dessutom i exempelmeningen kunna uttyda vad jag har för politisk hemvist, och motiverade detta med hur jag hade böjt ett av orden.

Norskan, och i synnerhet norskans skriftspråk, har undergått förhållandevis många och täta förändringar under de senaste 200 åren. När Norge 1814 blev självständigt från danskt styre, tyckte man i gemen att man inte längre skulle använda danska som landets officiella skriftspråk, och under tiden från självständiggörandet fram till idag har de som kommunicerar på norska ägnat sig åt att på olika sätt forma ett eget, norskt språk, frikopplat från danskan. Förändringar och variationer i skriftspråket har alltså länge varit vardagsmat i det norska språksamfundet på ett helt annat sätt än det har varit i det svenska, och naturligtvis kan man också tänka sig att dessa förändringar och variationer har hanterats på olika sätt beroende på var de olika språkbrukarna har sina politiska hemvister.

För att hitta en stor nämnvärd förändring av svenskan, måste vi gå ända tillbaka till 1906, då några av stavningsreglerna förändrades. Jag vet inte så mycket om det politiska läget i Sverige vid den här tiden, men jag skulle väl kunna tro att det var de konservativa som in i det längsta klamrade sig fast vid det gamla stavningssättet, medan de radikala var de som snabbast tog de nya stavningsreglerna till sitt hjärta. Om det nu var så det var, skulle man kanske på den här tiden ha kunnat säga till någon:

- Jaha, stavar du med fv och dt? Du röstar alltså med högern?

Nu sitter jag alltså här och undrar om det finns detaljer i språket som kan visa till exempel var man står politiskt. Är det ett tecken på att man tillhör arbetarklassen, om man helst skriver ner, mej, stan och dan i stället för ned, mig, staden och dagen? Är det mera borgerligt att skriva försåg i stället för försedde? Är det mera vänster än höger att förorda bruket av pronomenet hen? Jag vet inte. Jag har inte lika god politisk koll på svenskan som min läsare hade på norskan, och därför skulle jag vilja be er läsare om synpunkter igen. Hur kan man se på en skribents språk var hen hör hemma politiskt?

Linus Ganman,
språkbloggare

Åh, jag vet att jag har skrivit om Sovjetunionen och julen i ett och samma blogginlägg redan en gång förut, och en del läsare kanske tycker att det blir tjatigt, men jag kan helt enkelt inte låta bli. En dag före jul hörde jag nämligen den gamla julhiten Tänd ett ljus med Triad, och kom att tänka på min barndoms skruvade verklighet igen.

Jag började studera ryska 1987. För dem som är födda och uppvuxna på 1990-talet och därefter är det säkert svårt att föreställa sig hur det verkligen förhöll sig 1987 i det Europa som många av Bokdebutants läsare kallar sitt hem. Europa var delat i en östlig och en västlig del, och de som levde i den östliga delen fick inte resa riktigt vart de ville, och inte heller säga riktigt vad som helst i det offentliga rummet.

I Sverige, i den västliga delen av Europa, satt jag och plöjde igenom Lennart Wiklands Modern rysk grammatik, och drar mig nu särskilt kapitlet om instrumentalis till minnes. Instrumentalis är en böjningsform som man använder i ryska till exempel när man uttrycker tillönskningar och hälsningar vid bemärkelsedagar. Om man säger Grattis på födelsedagen, Gott Nytt År eller bara God Helg i största allmänhet, ja då använder man instrumentalis på ryska. I detta kapitel stod det även angivet hur man säger God Jul på ryska. Även då använder man instrumentalis, men i Lennart Wiklands grammatikbok stod denna hälsning angiven med anmärkningen OBS! Används ej i SSSR!

SSSR var den ryska förkortningen för Sovjetunionen, som Ryssland var en del av fram till unionens sammanbrott 1991. Liksom vardagen i östeuropeiska länder såsom Jugoslavien, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern, Bulgarien och Östtyskland, präglades vardagen i Sovjetunionen av restriktioner i fråga om resemöjligheter och yttrandefrihet. Alltså inte ens i Ryssland, som ju måste sägas vara ryskans hemland, fick man använda det ryska språket till vad som helst, som till exempel till att säga God Jul till varann. Det var väl märkligt i sig, men ändå märkligare - tycker jag - att någon skrev det i en bok om grammatik.

Jag besökte Ryssland för första gången 2004, tretton år efter att Sovjetunionen löstes upp. Jag kan alltså inte själv vittna om hur det verkligen förhöll sig i Sovjetunionen. Dock har jag tagit del av många skildringar av hur det var att leva i Östeuropa, både från litteratur och egna bekanta. Jag har en känsla av att det nog inte var så lätt överallt och att kontrollen och övervakningen verkligen kunde vara rätt hård.

I Sverige råder det i det offentliga rummet i juletid sällan något tvivel om att Sverige är ett samhälle där många firar jul med glädje. Stadskärnor pyntas och kaféers och butikers högtalaranläggningar svämmar över av allt från Bing Crosby till Carola Häggkvist. Så var det tydligen inte, och så skulle det heller inte vara i Sovjetunionen.

Det var med denna vetskap om det förgångna som jag ryckte till lite när jag alltså härförleden fick höra Tänd ett ljus med Triad. Ungefär tre minuter och 50 sekunder in i låten kan man nämligen höra en mansröst säga, på klingande ryska, med instrumentalis och allt, God Jul och Gott Nytt År! Sovjetunionen föll samman 1991. Triad släppte sin julhit redan 1987, samma år som jag började studera ryska. Kanske den ryska julhälsningen var en stilla protest mot det sovjetiska yttrandeförbudet.

Nu är julen överstökad för den här gången, och i affärerna har man redan börjat sälja påsklämmor. (Hängde ni med där?) Men det finns faktiskt ännu tid att förbereda sig för rysk jul. Kristna högtider firas i den rysk-ortodoxa kyrkan nämligen enligt den julianska kalendern, och enligt den infaller inte juldagen 2011 förrän då de som använder den gregorianska kalendern skriver datumet 7 januari 2012. Så, fram med pyntet och rökelsen, och S Rozjdeestvom Christovym! Med instrumentalis och hela faderullan!

Linus Ganman,
språkbloggare