Trodde ni att ni kunde använda språket precis hur ni ville, va? Trodde ni att språket var ett i alla avseenden logiskt fungerande verktyg, va? Ha! Ingenting kunde vara mer fel. För i våra språksinnen ligger en hel drös med ologiska regler, som vi bara lydigt följer, utan att tänka efter. Titta bara på de här två meningarna:

1. Stenen är stor
2. Stenen är större

Busenkelt, va? Helt vanlig komparation. Inga konstigheter. Men om vi nu bara tar det lilla ordet så, och sätter in det i meningarna - vad händer då? Jo:

1. Stenen är så stor
2. Stenen är så större

Här märker vem som helst som är någorlunda bevandrad i svenska språket, att mening nummer två låter konstig. Det går nämligen inte på svenska att göra en helt vanlig komparation i kombination med ordet så utan att skjuta in ett extra ord. Så här ska det se ut:

2. Stenen är så mycket större

Det här är egentligen ologiskt, ty vanlig komparation utan mycket skulle rent teoretiskt ha varit helt tillräcklig här. Men vi böjer oss för språkets ologiskhet, och stoppar in ett mycket i alla fall. Efter denna lilla exkursion genom ett av den svenska språklärans kanske inte oftast genombläddrade kapitel tänker jag nu knyta an till ämnena för detta inlägg: Kinesisk grammatik och svenska måttsord.

En av de egenheter som är karakteristiska för kinesiskan är måttsorden. När man på kinesiska ska tala om hur många det finns av något, måste man också använda ett måttsord. På svenska kan vi till exempel tala om ett knippe dill, två nypor salt, tre nävar grus, fyra deciliter socker och så vidare, men vi kan också rakt av tala om en mulåsna, två kyrkor, tre fjärdedelar eller fyra årstider. Det där sista går inte för sig på kinesiska. I medvetandet hos alla kinesisktalande står det nämligen inpräntat att det låter tomt och ofullständigt. Precis som den svenska frasen stenen är så större. Precis som att man på svenska måste skjuta in ett extra ord här, bara för att det ska låta fullständigt, måste man göra det på kinesiska, när man talar om någots mängd. Man skulle kunna säga att det ungefär motsvarar att säga ett stycke mulåsna, två stycken kyrkor, tre stycken fjärdedelar och fyra stycken årstider.

Det stannar inte här, kära läsare! Kinesiskan är ännu klurigare! Det räcker inte att lära sig ett enda måttsord, utan man måste kunna flera, och för varje ting som kan räknas, reserveras ett särskilt - eller i vissa fall flera särskilda - måttsord.

Jag kan inte kinesiska, och jag är väl dum nog att inte vilja lära mig det heller. Jag har ändå inte kunnat hålla mig från att studera dess grammatik en aning. När jag stötte på kapitlet om måttsord, rynkade jag först pannan av förbryllelse. Dock insåg jag efter lite funderande att inte heller mitt modersmål svenska är så särskilt enkelt eller logiskt just på den punkten. Även svenskan har ju en hel del måttsord, och ibland till och med måttsord särskilt reserverade för vissa ord. Vi säger ju ett knippe dill och ett knippe blommor, men kanske inte lika ofta ett knippe blyertspennor, även om det förstås vore fullt tänkbart.

Här har den som vill tala i bilder förstås mycket att hämta. Bortom lättippade ordvändningar som en liter mjölk, en ask tändstickor och en limpa cigarretter finns det massor av tänkbara sätt att ange någots mått på. Från min barndom minns jag att vi hemma ibland talade om en plånbok hamburgerkött och ett trafikljus paprika. Hamburgerköttet köpte vi då i förpackningar vikta ungefär som plånböcker, och paprikorna kunde köpas i förpackningar om en röd, en gul och en grön, som ett trafikljus. Jag tycker mig kunna notera att nästan ingen idag förstår vad jag menar när jag talar om en plånbok hamburgerkött. Men det är förstås en annan historia. I plastkortens tidevarv har väl kanske de flesta bytt ut sina plånböcker mot metalletuier, och då får vi väl revidera vår måttsordlista. Kanske man ska försöka sig på att fråga efter ett etui hamburgerkött nästa gång man går och handlar?

Linus Ganman,
språkbloggare

Språket är ett av de verktyg vi har för att utbyta information med varandra, och egentligen skulle inte språket behöva vara mer än just ett verktyg för utbyte av information. Dock kan det ju även vara en identitetsbärare. Det har jag skrivit om tidigare här på språkbloggen. Minnesgoda läsare kan säkert erinra sig min berättelse om kvinnan som på klingande skånska gav till känna att hon var från Luleå, eller kvinnan som bara var ute för att roa sig på puben, men kände sig nödsakad att be om ursäkt för hur hon pratade. I vår strävan att utbyta avsiktlig information med varandra, utbyter vi också oavsiktlig sådan, till exempel om vår härkomst. Om jag säger

- Hä ä bar å åk!

menar jag att det inte finns någon fara på lur i skidbacken, men genom sättet jag säger det på, antyder jag dessutom att jag har min språkliga bakgrund i norra Sverige. Den som tar del av det jag säger får alltså två upplysningar:

1. Att vägen är farbar
2. Att jag kommer från Norrland

Finns det något annat man skulle kunna uttyda av det jag säger? Kanske inte om jag säger just meningen i exemplet ovan, men ibland kan det vi säger och skriver uppenbarligen avslöja mycket mer om oss än vi egentligen avser. För några veckor sedan skrev jag här på bloggen om det norska ordet jernteppe, och fick en något oväntad läsarreaktion. En exempelmening jag använde i inlägget lyste enligt läsaren blodrött, i alla fall med Oslo-mått mätt. Själv hade jag bara för avsikt att ge ett exempel på hur ordet jernteppe kan användas på norska, men läsaren tyckte sig dessutom i exempelmeningen kunna uttyda vad jag har för politisk hemvist, och motiverade detta med hur jag hade böjt ett av orden.

Norskan, och i synnerhet norskans skriftspråk, har undergått förhållandevis många och täta förändringar under de senaste 200 åren. När Norge 1814 blev självständigt från danskt styre, tyckte man i gemen att man inte längre skulle använda danska som landets officiella skriftspråk, och under tiden från självständiggörandet fram till idag har de som kommunicerar på norska ägnat sig åt att på olika sätt forma ett eget, norskt språk, frikopplat från danskan. Förändringar och variationer i skriftspråket har alltså länge varit vardagsmat i det norska språksamfundet på ett helt annat sätt än det har varit i det svenska, och naturligtvis kan man också tänka sig att dessa förändringar och variationer har hanterats på olika sätt beroende på var de olika språkbrukarna har sina politiska hemvister.

För att hitta en stor nämnvärd förändring av svenskan, måste vi gå ända tillbaka till 1906, då några av stavningsreglerna förändrades. Jag vet inte så mycket om det politiska läget i Sverige vid den här tiden, men jag skulle väl kunna tro att det var de konservativa som in i det längsta klamrade sig fast vid det gamla stavningssättet, medan de radikala var de som snabbast tog de nya stavningsreglerna till sitt hjärta. Om det nu var så det var, skulle man kanske på den här tiden ha kunnat säga till någon:

- Jaha, stavar du med fv och dt? Du röstar alltså med högern?

Nu sitter jag alltså här och undrar om det finns detaljer i språket som kan visa till exempel var man står politiskt. Är det ett tecken på att man tillhör arbetarklassen, om man helst skriver ner, mej, stan och dan i stället för ned, mig, staden och dagen? Är det mera borgerligt att skriva försåg i stället för försedde? Är det mera vänster än höger att förorda bruket av pronomenet hen? Jag vet inte. Jag har inte lika god politisk koll på svenskan som min läsare hade på norskan, och därför skulle jag vilja be er läsare om synpunkter igen. Hur kan man se på en skribents språk var hen hör hemma politiskt?

Linus Ganman,
språkbloggare

Åh, jag vet att jag har skrivit om Sovjetunionen och julen i ett och samma blogginlägg redan en gång förut, och en del läsare kanske tycker att det blir tjatigt, men jag kan helt enkelt inte låta bli. En dag före jul hörde jag nämligen den gamla julhiten Tänd ett ljus med Triad, och kom att tänka på min barndoms skruvade verklighet igen.

Jag började studera ryska 1987. För dem som är födda och uppvuxna på 1990-talet och därefter är det säkert svårt att föreställa sig hur det verkligen förhöll sig 1987 i det Europa som många av Bokdebutants läsare kallar sitt hem. Europa var delat i en östlig och en västlig del, och de som levde i den östliga delen fick inte resa riktigt vart de ville, och inte heller säga riktigt vad som helst i det offentliga rummet.

I Sverige, i den västliga delen av Europa, satt jag och plöjde igenom Lennart Wiklands Modern rysk grammatik, och drar mig nu särskilt kapitlet om instrumentalis till minnes. Instrumentalis är en böjningsform som man använder i ryska till exempel när man uttrycker tillönskningar och hälsningar vid bemärkelsedagar. Om man säger Grattis på födelsedagen, Gott Nytt År eller bara God Helg i största allmänhet, ja då använder man instrumentalis på ryska. I detta kapitel stod det även angivet hur man säger God Jul på ryska. Även då använder man instrumentalis, men i Lennart Wiklands grammatikbok stod denna hälsning angiven med anmärkningen OBS! Används ej i SSSR!

SSSR var den ryska förkortningen för Sovjetunionen, som Ryssland var en del av fram till unionens sammanbrott 1991. Liksom vardagen i östeuropeiska länder såsom Jugoslavien, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern, Bulgarien och Östtyskland, präglades vardagen i Sovjetunionen av restriktioner i fråga om resemöjligheter och yttrandefrihet. Alltså inte ens i Ryssland, som ju måste sägas vara ryskans hemland, fick man använda det ryska språket till vad som helst, som till exempel till att säga God Jul till varann. Det var väl märkligt i sig, men ändå märkligare - tycker jag - att någon skrev det i en bok om grammatik.

Jag besökte Ryssland för första gången 2004, tretton år efter att Sovjetunionen löstes upp. Jag kan alltså inte själv vittna om hur det verkligen förhöll sig i Sovjetunionen. Dock har jag tagit del av många skildringar av hur det var att leva i Östeuropa, både från litteratur och egna bekanta. Jag har en känsla av att det nog inte var så lätt överallt och att kontrollen och övervakningen verkligen kunde vara rätt hård.

I Sverige råder det i det offentliga rummet i juletid sällan något tvivel om att Sverige är ett samhälle där många firar jul med glädje. Stadskärnor pyntas och kaféers och butikers högtalaranläggningar svämmar över av allt från Bing Crosby till Carola Häggkvist. Så var det tydligen inte, och så skulle det heller inte vara i Sovjetunionen.

Det var med denna vetskap om det förgångna som jag ryckte till lite när jag alltså härförleden fick höra Tänd ett ljus med Triad. Ungefär tre minuter och 50 sekunder in i låten kan man nämligen höra en mansröst säga, på klingande ryska, med instrumentalis och allt, God Jul och Gott Nytt År! Sovjetunionen föll samman 1991. Triad släppte sin julhit redan 1987, samma år som jag började studera ryska. Kanske den ryska julhälsningen var en stilla protest mot det sovjetiska yttrandeförbudet.

Nu är julen överstökad för den här gången, och i affärerna har man redan börjat sälja påsklämmor. (Hängde ni med där?) Men det finns faktiskt ännu tid att förbereda sig för rysk jul. Kristna högtider firas i den rysk-ortodoxa kyrkan nämligen enligt den julianska kalendern, och enligt den infaller inte juldagen 2011 förrän då de som använder den gregorianska kalendern skriver datumet 7 januari 2012. Så, fram med pyntet och rökelsen, och S Rozjdeestvom Christovym! Med instrumentalis och hela faderullan!

Linus Ganman,
språkbloggare