En grå tråkig tisdag i mitten av april läste jag ut den sista av David Eddings böcker som jag inte tidigare hade läst. Jag surfade således in på adllibris för försöka finna någon ny spännande författare och bok att läsa. Den genre som jag personligen läser mest av är fantsy och sfi inspirerade böcker. Efter cirka en halvtimmes intensivt sökande där, ökade jag mitt sökfält till även andra databaser, men lyckades inte hitta något som föll mig i smaken. Det jag då insåg var att jag själv borde skriva en bok. Allting började helt enkelt med att jag saknade en bra bok att läsa. Att sedan börja själva skrivande processen var egentligen ingen större konst, utan jag utgick helt enkelt bara ifrån mig själv och vad jag skulle vilja läsa för bok. Det skall hålla en lagom tempo och innehålla, Drakar, magi, romantik och hat. Fyra grundingredienser som jag gillar att läsa om. Jag startade mitt skrivand att skissa upp en tidslinje där jag disponerade ut de grundläggande händelserna och centrala delar och började sedan att skriva.  Det som jag gillar med den metoden av skrivande är att alla karaktärer i boken och bokens utveckling inte är något som är förutbestämt utan att man kan anpassa allting allt eftersom hur jag själv känner att jag vill utveckla karaktärerna och händelserna. Det gör det extremt roligt och utmanande att skriva. Det som gör att denna metod passar mig bra är att det är viktigt att du hela tiden går tillbaka i boken för att läsa och skriva om hela tiden, vilket gör att kvalitén på språket och meningsbyggnaden ökar markant och jag kan hela tiden fokusera på att skriva en bra story.    

Ha det bra!

Om David Karlström:

Jag studerar för tillfället till gymnasielärare i Religion och samhällskunskap. Efter skolan så försöker jag jobba lite extra för att dryga ut den knappa studentkassan med några extra kronor. När jag inte gör det så håller sysselsätter jag mig med en av mina passioner som är läsning och framför allt författande. Jag har tidigare i mitt liv skrivit en hel del noveller och skönlitterära texter, men just nu så håller jag på men min första roman som är ett fantasyepos riktat mot ungdomar och unga vuxna. Jag kommer att i denna blogg skriva om min skrivande process och mina upplevelser i mitt författande och att jag hoppas att ni som läsare kommer att få en rolig och intressant läsning som jag hoppas kan bidra till att öka både motivation och att skapa inspiration till ert eget skrivand och skapande.

Bästa Bokdebutanter!

Jag har inte upphört att existera. Skrivandet har legat på is till förmån för musiken. Min förhoppning är att fortsätta lämna mina "Rapporter från ett hotellrum" till denna site. Nedan har jag lagt in en länk. Bakom denna kaskad av bokstäver döljer sig min senaste låt. Enjoy!

Hälsningar
Dr Zappa

file:///Users/christersundgren/YouTube%20-%20Tåget%20rullar%20av%20%22Den%20inre%20Kretsen%22.webarchive

Att vara debutant känns som att vara Bambi. Man ser på de andra etablerade och skådar hur deras glimrande vana sprider sig i en aura kring dem. Men jag kan inte sluta le och småfnittra när jag tänker på att snart är det min tur. Jag är lite tjatig om min release, jag ska sluta. Snart. Men jag vill dela med mig av hur det känns här.

Så förutom sång och musik kommer det att bli sagostund på alla olika språken för barn, en tipsrunda om länder och rithörna med illustratören. Jag ska läsa på svenska. Försäljning av böckerna kommer givetvis att ske. Vill man ha en kråka av mig i den, bara hojta och ryck tag i mig. Det kommer att komma mycket spännande folk har jag fått veta. Även jag har raggat upp en och annan stjärna dit. Det kommer att bli en ära att få all denna uppmärksamhet för min lille Leo. Ett ögonblick i livet som man inte glömmer. För de etablerade är det som att gå till jobbet som vanligt, men för en debutant som har sin releasefest första gången är känslan obeskrivlig. Speciellt när man har drömt om det så länge, kämpat och skrivit och skrivit och framförallt trott på sig själv. 

Jag hoppas att jag kan inspirera andra till samma sak, och hoppas även på att få dela denna stund med alla dem som alltid hejjar och tittar in hos mig. Som följer mig lika mycket som jag följer dem/er. Utan er är det inte lika kul.

Och jag tänker ha fler releasfester i framtiden! (Det är min plan!) :D

http://www.youtube.com/watch?v=ucSNWaaNYhY 

På länken ovan kan ni se vem som kommer att finnas på releasefesten. Han kommer klockan 14h. och ska sjunga för barnen.

Och min illustratör kommer att rita med barnen. Han ser ni på länken nedan:

http://illustratorcentrum.se/medlem/mats-molid.html

Boken håller på att bli fantastisk fin med de fina färgerna. Jag är mer än nöjd.

På http://www.bokus.com finns boken - det är en häftig känsla. 

Ett PR företag har bett mig göra en filmsnutt också. Den ligger även på youtube. Hualigen!

Här: http://www.youtube.com/watch?v=ev9IJRvYWJA

Klart slut för idag, nu ska jag passa på att njuta av Spanien de sista dagarna och ska ut i solen och stranden, ta ett dopp i havet och bygga sandslott med kidsen. So long...

Man borde skämmas lite som regering att gå på den amerikanska linjen om att riket är hotat för att man fått brallorna nerdragna. Precis som Stiernstedt skriver i DN kommer hacker och de som man verkligen vill nå komma undan, men vanliga användare kommer få sitt internet reglerat.

Istället för att ställa krav på regeringar så finner man sig.

Idag blir det inte mycket bloggande om skrivande, inte så mycket bloggande alls. Jag kan i alla fall tipsa er om http://www.1av3.se där jag fick äran att bli tillfrågad att skriva hur jag bygger upp ett manus. Kika in där vetja.

Annars vill jag meddela alla som läser att anledningen till att jag inte bloggar mycket idag, är att jag har äntligen löst min Sverigesituation! ... efter att ha varit ifrån barnen en vecka, sömnlösa nätter, ett hysteriskt stressande runt i Stockholm och leta efter mitt nya liv tror jag att jag har funnit den... idag skrivs det kontrakt. Inte förlagskontrakt hihi, men boendekontrakt.

Jag måste få dela med mig av min glädje!

Mina barn kommer att tycka att det blir en fest på den svenska skolan, efter besöket jag gjorde där igår. Adios Gestapo-pedagogik, hallo Reggio Emilia-pedagogik.

& inatt kommer jag nog äntligen kunna sova för första gången på länge. So long.

Vulkanen håller på att explodera. Precis så känns det. Jag är vulkanen och elden inom mig består av alla ord som jag inte fått ur mig.

Har inte skrivit på länge. Och det är jobbigt. Abstinens. Besvär. Symtom.

Inlägget här är de enda orden jag hunnit med på länge. Och jag blir snart ond och skriker på alla omkring mig. Precis som 1av3 säger. Att skriva är att helas.

Perioder ni inte skriver mår ni sämre då?

Det gör jag! Absolut. Så fort jag har fått ur mig den lilla ord-elden så håller sig vulkanen i mig lugn. Som en drakes dagliga dos av eldsprut ungefär. Bättre ord än explosion.

Men hur gör man när man fastnat? Eller inte hittar tiden? Eller orken? Det finns ju där inom en.

Hur gör andra tro?

Hur kom min barnbok till egentligen? Och varför skriver jag barnböcker?

De frågorna fick jag nyligen av sajten 1av3 där de vill att jag skulle skriva en expertkrönika i en vecka. Såhär blev mitt svar:

Förmodligen började jag skriva barnböcker för att jag har barn själv. Därför att de är frågvisa och ställer så finurliga frågor, som jag dessutom måste svara på ett mer barnsligt och förklarande sätt än om jag samtalar med en vuxen. Det är DÄR, mitt i de samtalen som mina idéer dyker upp på barnböcker. ”Leo”, som är huvudpersonen i ”Var ligger Utomlands?” föddes en dag då min son var sjuk och hemma från skolan. Han frågade var pappa var och jag svarade att han var utomlands. Sonen sa: Var ligger utomlands? Jag svarade: Det är alla andra länder som inte är här. Han rynkade på näsan och tänkte hårt. Kom med ytterligare frågor och jag tog fram jordgloben och vi snurrade. Han frågade och jag svarade. Och på den vägen är det. Jag spånade sedan vidare på det i ett word-dokument i datorn.

Jag tyckte att detta manus var internationellt och skickade det därför först till detta förlag som ger ut tvåspråkiga böcker, och satt sedan och hoppades med alla tår och tummar att dem skulle nappa. Vilket de gjorde.

Dessutom har jag själv flerspråkiga barn och jag tycker att tvåspråkiga böcker är en enastående idé för barn som talar fler språk. Men även för barnens föräldrar som vill lära sig.

Det behövs mer sådana böcker.

I dagens DN talar Johan af Donner om sitt förskingrande av Röda Korsets pengar, ”Jag ville att min familj också skulle ha guldkant på tillvaron och därför stoppade jag fingrarna i syltburken.”
Det var en ovanligt stor syltburk han kunde stoppa fingrarna i och en som var ämnad för de som har minst i världen vilket gör brottet så upprörande. Men det som får mig att haja till är uttrycket, ”guldkant på tillvaron”. Att inför omänsklig fattigdom så finns det en personlig drift att vilja konsumera på en ytterst privilegierad och hög nivå. Af Donner har fått förtroende att förvalta pengar som ingen tjänat men fått, som ska gynna de mest utsatta, och i det ser han till sin familjs egen bekvämlighet först. Det är som sagt mycket upprörande, och det är lät att peka finger. Men precis som Stina Oscarson funderar över, så oavsett från vilket moraliskt perspektiv vi ser det hela så står alla västerlänningar med ena foten på någon som blivit förfördelad. Även om man köper sin guldkant med sina egna hårt förtjänade pengar så kvarstår faktum att man som västerlänning konsumerar mer än vad man ska och inga biståndspengar i världen kan egentligen ändra på det. Det tål att tänkas på.
Guldkant i tillvaron är en metafor för lite lycka, men något som numera ofta tas bokstavligen.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/johan-af-donner-jag-ville-att-min-familj-ocksa-skulle-ha-guldkant

Och dess betydelse...                          

Det jag har saknat många gånger här i Spanien är att kunna gå upp på ett förlag, att kunna presentera mig själv, att kunna möta mina kontakter i riktiga livet. Och inte bara genom internet.

Nu kommer detta bli möjligt. Stockholm next. Så många år som jag drömt om att få vistas i Stockholm och vara med, hänga, deltaga och mötas på rikigt med människor i den här branschen. Jag är lika glad som en fyraåring på julafton.

Visserligen är jag ingen höjdare på att varken mingla på tillställningar och boksläpp bland champagnedrickande wannabees med uppdragna axlar som gör sig till för allt känt på två ben. Inte heller att sitta som duktig elev på föreläsningar och anteckna allt som sägs. Nej, men jag har viljan av ett utbyte på mitt sätt. Vad det kan ge mig och hur det kommer att påverka min författarroll känns spännande och jag har förhoppningar.

Kanske har jag fel, kanske blir jag besviken, men jag är sprattligt entusiastisk för att prova.

En journailstvän till mig på SvD sa upp sig för att satsa på sitt författeri. Men inte ville hon göra det i Sverige. Utan hon flyttade till Spanien. För pengarna hon fick för huset hon sålde i Sverige, var hennes plan att få färdigt ett manus och börja sitt nya liv. Hon var trött på att skriva sådant som hon själv inte ville skriva. Nu är snart pengarna slut och manuset är klart. Jag har läst och det har bra potential. En historia man minns, som är unik och ett sätt att skriva på som inte är som många andra böcker. Hon har ännu inte fått napp och nu har hon börjat på nästa manus, men det går inte lika fort då hon av ekonomiska skäl arbetar deltid. 

Jag har under några år också suttit här vid havet i Spanien och skrivit en bok. Och två. Och tre och ... och nu är det dags för Sverige. Det snurrar i mitt huvud inför hemflytten. (Efter 17 år). Kommer omgivning, miljö, livsstil, kultur, landet, vädret... påverka min inspiration, produktivitet och skrivarglädje? Och kommer allt detta även påverka innehållet i mina manus? Förmodligen. 

Ens tillvaro är ofta nyckeln till vilka meningar som kommer ned på arken. Det känns läskigt och spännande hur det kommer att påverka mig... eller så kommer jag inte märka någon skillnad... det återstår att se.

Är 12 åringar intresserad av samma saker som 16 åringar? Enligt bokförlagens ingrupperingar i ålder så är dom det. Under April månad när jag läst ungdomsböcker så har jag reagerat på detta. Flera av böckerna har rätt så avancerade sexscener, inte bara så att man har sex, men man beskriver det i detalj och tjejerna som har sex beskriver också en utsatthet. Eller handlar det om alkohol och att man dricker för att få vara med i gänget. Ibland handlar det om våld.

Personligen tycker inte att man ska skydda ungdomar och låta dom läsa Bamse till dom ska gifta sig, men samtidigt så måste man som 12 åring känna att man är redo. Min första 12 åring läste Outlander, Diana Gabaldons mjuksexbok. Hon fick den av en kompis i födelsedagspresent och gav den sen till mig som satte kaffet i halsen, men då var det försent. Det blev en öppning för vuxenhyllan och i hennes fall behövdes det. Hon var redo. Men alla 12 åringar är inte det. Min andra var inte intresserad och skulle minst sagt dött av pinsamhet om ordet underbyxor bara nämdes i en bok.

Åldersgrupperna kanske skulle överlappa lite mer. Man kan såklart läsa vad man vill och inte ens fundera över åldern, men om man t ex ska ge bort en bok så är det bra att veta. Flera av böckerna som jag just läst skulle jag inte ge till en 12 åring. Problemet är att om man står i bokhandeln så hinner man inte läsa den innan man ger bort den och litar på att förlagen ger en rimlig rekommendation. Ingående beskrivning av genitalier, fylla och ångest är kanske inte vad en man tänkt sig som tolvårspresent, varken som mottagare eller givare.

Förlagen säger att de vill ha nytt. Att de är trötta på det som finns. Och jag har skrivit en roman som är någonting nytt, och dessutom på ett speciellt sätt.

Men det har jag redan bloggat om så jag ska inte tjata.

Istället tänkte jag berätta om det nya manuset som jag har skrivit nu. Tillsammans med en annan person. Det är också någonting som jag tycker finns för lite av på marknaden, och som jag själv skulle köpa.

Men denna gång en helt annan typ av bok, både innehåll, stil och utseende.

Efter påsk ska även den ut i vida världen och flirta med några förlag. Bara finputset klart, och det sysslar jag med nu under lovet när jag inte rensar och packar för flytten till Sverige som närmar sig.

Glad Påsk till alla.

Under April månad har vi läst ungdomsböcker på Bokdebutant och det har varit intressant. Det kan konstateras att tonårstiden är en mycket turbulent tid och att mycket som hittills varit självklart för barnet blir kring 14 årsålder enastående komplicerat. Valet av kompisar, kärlek, självkänsla och de rätta spelreglerna blir en knivsegg som man ska balansera.
Vem skulle vilja vara 14 år igen? Jag tror inte många skulle säga, jag!
Man känner visserligen igen mycket av utanförskapet och osäkerheten och ändå funderar jag på alla dessa böcker för flickor där dom är utsatta och framställs som, ja...offer.
Var är tjejerna som frågar chans på killar, som har en plan, som vet vad dom vill? Var är balanserad föräldrar och andra vanliga vuxna?
Ibland känns det som om man stiger in i spegelhuset på tivoli istället för i en tonårsvärld. Allt blir förvrängt. Ingen förblir vanlig. Man är fortfarande den man är men i spegeln ser det helt annorlunda och groteskt ut. Och egentligen är det kanske precis så det är när hormonerna svämmar över. Men frågan är om det är bra för ungdomar att konstant läsa om hur dom är antingen mobbingoffer eller mobbare, utnyttjade med psykiska besvär, eller elaka tjejer i små selektiva grupper.
Om man upprepar i film och bok att t ex tjejer är klickiga, taskiga eller direkt elaka, ger man dom då licens att vara det; som en förväntning? Och är man då inte med om att sätta en fälla för deras offer?
Visst ordnar det sig ofta till slut i boken, men så är ju inte verkligheten för de flesta som verkligen är utsatta. Många författare gör ett sorts turistande i den utsatta flickans värld och fast jag blivit berörd av flera av historierna har jag svårt att skaka av mig känslan av vi förevigar detta mönster genom att berätta samma historia om och om igen.
Det skulle var skönt att se någon bok som gav andra alternativ.

Jag är just nu i fasen då jag har skickat i väg mitt manus (på min roman) till några förlag och ett av dem har påpekat precis DET som jag visste eller anade skulle komma. Min lektör tog upp det med mig och jag försökte ta det till mig och skrev till och med om... men det fungerade inte. Historien blev inte trovärdig och jag ändrade om igen, och litade på mig själv och de som hade sagt att boken var så bra ändå och historian så viktig så det skulle inte spela någon roll.

Det jag pratar om är att den svenska marknaden vill helst ha svensk-relaterade böcker. Antingen att det utspelar sig i Sverige eller att det finns svenska personer med i historian.

Min lektör sa att det skulle vara den enda orsaken till att denna roman skulle bli refuserad, om den blev det. Jag gjorde lite research och fick höra både och. Jag tog därför sats och hoppade.

Visst det har bara gått en vecka sedan jag skickade in, men redan innan ett av förlagen hade fått det frågade de mig just detta, vilket fick mig att undra... Är det verkligen så att svenskar som står i en bokhandel helst väljer böcker som är svensk-relaterade? Jag tycker att det borde finnas en efterfrågan på alternativ. Eller?

Sitter och se på Babel med bland annat Beate Grimsrud, vilket lyft! Man blir precis hur glad som helst av någon som kan utrycka sig på ett så underbart tok-roligt sätt.

"Hon är vacker precis som jag, men på henne syns det bättre"

De som följt min privata blogg vet att jag inte längre kommer att vara en Spanienboende Stockholmare utan en Stockholmare. Och nu berättar jag det här också.

Vad det innebär för skrivandet betyder mycket, för en av de största nackdelarna för mig med att ha bott i ett annat land har just varit det att ha varit så långt borta. Författandet är redan ett ensamt yrke/sysselsättning, och det blir lätt att man lägger extra tid på att ha kontakt via nätet med likasinnade, bloggare, grupper, sajter, nätverk, forum etc. Jag har dessutom gått skrivarkurs över nätet, fått coaching genom mejl, haft all min kontakt med förlag och förläggare genom min lilla dator. 

Vad jag vill påpeka med detta inlägg är att jag tror att det är en viktig del i en persons skrivande liv att om man inte får den fysiska närvaron på olika sätt kan man få det genom nätet. På olika sätt.

I och med att jag nu kommer bosätta mig i Sverige, tror jag att det kommer ge mig en mer äkta känsla av allt jag gör kring mitt skrivande. Personligen kan jag träffa min förläggare, min illustratör, förlagskollegor och andra skrivande människor. 

Att vara utlandssvensk författare i Sverige har sina nackdelar.

Att komma med något nytt verkar vara det förlagen vill ha. Inga fler kriminalromaner med varken gubbpoliser eller unga duktiga kvinnor.

Inga fler chiclits om livspusslet heller.

De stora förlagen får in cirka sex manus varje dag, vilket blir nästan 2000 manus om året. 1 eller 2 av dessa blir utgivna.

Att vara debutant idag är inte lätt. Fler människor skriver än förr. Fler går på skrivarkurser än förr. Fler är duktigare idag än förr. Ribban höjs och nya genrer eftersöks. Kanske är det lättare att få en chans hos de mindre förlagen. Beror väl på manuset.

Mitt manus till min andra roman är klart nu, och jag surfar runt bland förlagen och letar "rätt" förlag som jag tror skulle vara intresserade av min historia jag skrivit. Ska man skippa de stora eftersom man som debutant förmodligen aldrig kommer få en chans där och gå direkt på de mindre, eller kanske ska man tänka att man har inget att förlora på att skicka in. Vem vet? ...

för jag tror att jag kommer med något nytt. :)

Den 6 April var det ungdomsfrukost på Rabén&Sjögren.

En trevlig och givande morgon, det bjöds på kaffe och fralla.
Sex författare var där och pratade om fem olika böcker. I tre av dem var debutanter involverade.

En av dem var Emmy Abrahamson som har skrivit ”Min pappa är snäll och min mamma är utlänning”: Hon berättade att hon hela sitt liv har rest runt och bott på flera ställen i världen, just nu är bosatt i Malmö. Handlingen utspelar sig på Österlen, flickan i berättelsen har en polsk mamma precis som hon själv.

Hon berättade att när hon skrev och läste boken skrattade hon högt. Jag skrattde också när jag läste boken.

Emmy var sympatisk och jag håller med att det skrivs alldelles för få roliga böcker.

Sanne Näsling som har skrivit ”Kapitulera omedelbart eller dö ”är bok som tillhör en annan genre. Sanna berättade att hon hade arbetat och lagt ner mycket tid på språket i hennes bok och det märktes. Hon har skapat ett nytt språk och nya uttryck. Den handlar om det närmast symbiosartade vänskapen mellan Mary och Lovely. Hon läste några sidor av boken och jag tror att alla hörde att det hade ett alldeles eget språk.

"Cirkel" var den sista boken som presenterades och den är skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, Mats har skrivit tre böcker för vuxna förut men det är debut för Sara. De berättade hur det var att skriva tillsammans, hur de uppmuntrade varandra när någon började tvivla. De satt på caféer och brainstormade, besökte en liten stad i Sverige där handlingen utspelar sig (Mats barndomsstad) och lite om hur tankarna blev en bok. Cirkeln som har såldts till flera länder redan och är första delen i en triologi som handlar om sex tjejer som är häxor och har magiska krafter. Från början var de inte vänner men för att överleva tvingas de samarbeta. De ville inte avslöja något om de andra delarna förutom titlarna.
Det var en trevlig frukost, roligt att se författrna live och höra deras tankar om sina böcker. Förutom att kärlek finns som en tråd i alla böckerna skiljer de sig åt ganska mycket.

Vi läser alla tre under April så läs om vad vi tycker under debutanter-barn/ungdom.