Vi som handskas mycket med skrivet språk ivrar gärna och ofta för att det ska hålla måttet. Det skrivna språket är inte på långt när lika flyktigt som det talade språket, och därför inbjuder det skrivna språket lätt till skärskådande. Man kan nästan alltid gå tillbaka flera gånger till en skriftspråklig källa och tydligt peka på de oegentligheter som eventuellt finns där.

Ett typiskt skrivfel som somliga gör sig skyldiga till och som andra brukar vara bra på att hitta är särskrivning av sammansatta ord. Jag minns inte när jag första gången gjordes uppmärksam på att många svenskspråkiga brukar särskriva ord som helt uppenbart ska skrivas ihop. Dock vet jag att jag i juli 1998 i min inkorg fick en insändare som belyste problemet på ett bra sätt. Eftersom fjorton år har gått sedan dess, kan vi lugnt konstatera att särskrivningssjukan långt ifrån är ett nytt fenomen. Såvitt jag har kunnat konstatera är den också ett fenomen som väcker stark irritation hos många.

Den 17 januari i år stötte jag på ett blogginlägg av språkkonsult Ingrid Herbert, som ställde frågan "Är semikolon det nya särskrivning?". "Semikolon?" tänkte jag, och undrade hur ett harmlöst skiljetecken skulle kunna orsaka en farsot tillnärmelsevis så omfattande som särskrivningssjukan. Jag bad Ingrid Herbert om exempel på semikolonfel, och hon hänvisade mig till språkbloggaren Ylva Byrman, som då hade skrivit om fenomenet i Svenska Dagbladet så tidigt som den 27 september i fjol.

Ylva Byrman går i sin tur ut hårt. Hon skriver:

Om jag skulle ge ett bra och lättmemorerat svar på frågan ”Hur använder man semikolon?” skulle det lyda som följer:

Låt bli!

Jag kan förstå om Ylva Byrman, Ingrid Amy och säkert många andra blir irriterade när någon använder ett semikolon på fel sätt. Dock tycker jag att det verkar väl så drastiskt att föreslå att ingen ska använda semikolon alls. För mig framstår det ungefär som om någon till exempel skulle avråda helt från så triviala saker som att bära vinröda plagg eller att äta vitkål.

Semikolonet liksom fenomenen särskrivning och ihopskrivning hör den skriftspråkliga världen till. Men skriftspråket skulle inte ha funnits utan det talade språket, och alla uttryck som kan representeras av skrift, kan också manifestera sig som tal. Semikolonet har någon gång kommit till för att illustrera en alldeles specifik egenhet i det talade språket, och så länge vi kan tala och känner att vi vill kunna dokumentera det talade i skrift, borde vi också kunna föra talet på pränt på ett ändamålsenligt och träffande sätt.

Hur är det då med våra skiljetecken? Förenklat kan skiljetecknen ses som skriftspråkets motsvarigheter till den talandes lungrörelser. Där det står punkt, tar den talande ett tydligt nytt andetag. Där det står komma, gör den talande visserligen en paus, men fyller inte nödvändigtvis lungorna till brädden. Semikolonet ligger precis mitt emellan kommat och punkten, andningsmässigt sett. Svårare än så behöver det förstås inte vara i teorin.

I praktiken är det naturligtvis svårare. Det brukar vara det. I praktiken finns det ju texter som tillkommit helt utan tanke på talaspekten. Det finns texter som enbart syftar till att förmedla information utan att ta hänsyn till hur informationen skulle framstå om den yttrades av en röst. Hit hör till exempel lagtexter och bruksanvisningar. Dem ska man läsa för sitt inre och möjligtvis referera till i skrift. Bland lagtextförfattare anses det också brukligt att man håller ihop vissa detaljer extra tydligt. På de premisserna råder förstås en helt annan kultur när det gäller bruk av skiljetecken. Lite slarvigt skulle man kunna säga, att där det står en punkt i en sagobok för barn, står det ett semikolon i en lagbok, och där ett nytt stycke börjar i en sagobok, står det en punkt i en lagbok. Den sortens användning av semikolon som gör sig gällande i lagtexter, är knappast tillrådlig i vardagligt språk.

Lagtexter kan dock naturligtvis smitta av sig på vardagligt språk, och den som har för avsikt att skriva vardagligt kanske ibland ändå hemfaller åt att försöka skriva med lite mera pondus, för att få sitt språk att låta och se lite vederhäftigt ut, men det berättigar ändå inte ett sådant semikolonbruk som lagtextförfattare presterar. Man ska ju inte använda semikolon bara för att man kanske tycker att det ser bra ut. Men om man har god känsla för andningsteknik och högläsning, kan man gott kosta på sig ett semikolon då och då.

Linus Ganman
språkbloggare