Jag sitter och bläddrar bland klipp på Youtube, och kan inte sluta att fascineras av vilka paralleller man kan dra mellan klipp som egentligen inte har med varandra att göra. Ta till exempel Tage Danielssons monolog Om sannolikhet ur lunchrevyn Under dubbelgöken från 1979 och snickeriarbetaren Puttes monolog 22 tjejer ur dokumentärfilmen Snickeriet från 1993. Bra förundrad blir jag när jag lyssnar på Tage och Putte. Tage och Putte är förenade genom sitt språk. Putte tror jag nog kom från Norrköping och Tage är jag ganska så säker på att han kom från Linköping, och mellan Linköping och Norrköping är det så pass kort bit, bara lite drygt fyra mil, att man nog kan säga att linköpingsbor och norrköpingsbor är barn av bortemot samma språktradition.

Tage är känd som en av Sveriges kanske mest vältaliga män. Lyssna och titta bara på hans monolog. Titta på hur han etablerar ögonkontakt med publiken, hela tiden flyttar blicken, pausar i talet och inväntar publikens reaktioner. Lyssna på hans argument och väl genomtänkta tankar som han formulerar i långa perioder, och begrunda att ämnet för Tages anförande ju inte direkt är vare sig jordnära eller särskilt lättsmält. Tage pratar om så abstrakta begrepp som sannolikhet och sannolikhetens relation till sanningen.

Putte, som kom från samma landskap som Tage, är kanske inte känd som en av Sveriges mest vältaliga män. Det är ingen tvekan om att han är talför, men i sitt val av tema för sin monolog och i sitt sätt att vända sig till sin publik är han nog, i alla fall vid första anblicken, så långt bort från Tage som någon kan komma. Putte stirrar rakt ut i luften, till synes helt ointresserad av om någon verkligen lyssnar eller omedveten om huruvida någon har någon som helst behållning av det han har att säga. Temat för Puttes monolog är i alla fall väldigt jordnära, lättsmält och enkelt formulerat. Han ger ett okomplicerat recept på det goda livet. ”Ta lite bärs, lev livet och ha en flickvän”, säger Putte.

En sak förenar Tage och Putte. Ett retoriskt grepp har de gemensamt. Tage säger:

Jo, sannolikhet, va, det måste ju betyda nånting som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt, och därför så är det väldigt synd, tycker jag, att vi, tydligen från och med i år, på grund av de rådande konjunkturerna, antar jag, att vi inte har råd med några riktiga sanningar, utan att vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. För de blir inte riktigt lika pålitliga. De blir till exempel väldigt olika före och efter, va. /…/ Ja, hela socialdemokratiska partiet, till exempel, de har ju gått och väntat i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de har kunnat bilda sig en uppfattning om ifall de ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som hände i Harrisburg har hänt, va.

Och Putte säger:

Jag lever ett stilla liv. Jag har varit raggare en gång i tiden, va, haft långt hår, va, ner till ryggen, va. Jag har haft skinnstövlar och läderbyxor och åkt raggarbil, va. Jag har levt livet med raggarna, va. Jag har varit ihop med Peking Outlaws, va, motorcyklistgänget, tatuerade, va.

Tanken svindlar. Naturligtvis är varken Putte och Tage i synnerhet eller östgötar i allmänhet ensamma om att använda påhängsordet va, men jag kan ändå inte låta bli att snudda vid tanken på att Puttes och Tages va skulle kunna ha samma ursprung. Och så tänker jag på vad det har för funktion. Tittar man på Putte, kan man lätt få för sig att hans va är något som utmärker hans klena förstånd, och därifrån är det inte långt till tanken på att detta va är något som utmärker klent förstånd i allmänhet, inte bara det som Putte kanske besitter. Samtidigt är det svårt att tänka sig att Tage skulle ha varit en man med klent förstånd. Va:et kan helt enkelt inte vara ett tecken på klent förstånd. Visst kan det finnas de som använder ordet till leda och utan att själva förstå att de säger det lite väl ofta, men att det ändå används tror jag måste tyda på att det fyller en funktion och har en mening. Och, som sagt, jag kan inte låta bli att snudda vid tanken på att det skulle kunna vara samma funktion som ger eko hos både Tage och Putte.

Vad fyller då detta va för funktion? Ja, låt oss bena upp det! Vad skulle man kunna säga i stället? Finns det synonymer till ordet? Vi tittar närmare på Puttes dialog igen:

Jag lever ett stilla liv. Jag har varit raggare en gång i tiden, va,
haft långt hår, va,
ner till ryggen, va.
Jag har haft skinnstövlar och läderbyxor och åkt raggarbil, va.
Jag har levt livet med raggarna, va.
Jag har varit ihop med Peking Outlaws, va,
motorcyklistgänget, tatuerade, va.

Det är helt uppenbart att Putte har fastnat i ett verbalt överkonsumtionsbeteende. Han är nog inte själv medveten om att han säger va så ofta att det blir löjligt för oss som lyssnar. Om vi dock försöker se bortom själva överkonsumtionen samt reda ut vad som gjorde att Putte hakade på denna muntliga tradition, vad ser vi då? I så fall är det snarare så att va:et har en kontaktreglerande funktion. Putte vill hela tiden försäkra sig om – eller i alla fall ge sken av att försäkra sig om - att han har lyssnaren med sig och kanske vill han till och med inkludera lyssnaren i sin berättelse också. Det som ger eko i Puttes berättelse är en muntlig tradition från någon som vill vinnlägga sig om att vara på samma nivå som den lyssnande, till skillnad från någon som bara orerar i blind förväntan att den som råkar höra också lyssnar passivt utan ansats eller ens möjlighet att delta. Kanske har Putte fått med sig sitt inkluderande sätt att tala från det motorcyklistgäng som han säger sig ha levt raggarliv med. Eller kanske går traditionen ännu längre tillbaka i tiden, till den generation där vi kanske rentav hittar Puttes och Tages gemensamma anor. Kanske är Puttes och Tages va ett eko från de människor som levde under Birger jarls styre och som i Mjölby, Skänninge, Vadstena och på många andra ställen i trakten bedrev en livlig handel med folk från när och fjärran. ”Tjugo rrriksdaler kostar sillen, va. Vi från Östergötland, va, har den finaste sillen, va. Det vet både stockholmare och göteborgare, va. Det vet alla, va. Va sa ru, va? Pratar du tyska, va? Köper du en hel tunna va, så får du ett par vadmalsbyxor på köpet, va”.

Linus Ganman,
språkbloggare

Ja ha vare me göteborgare, stockholmare... Ja ha vare me alla, va. Ja mena, ja le... ja eh, ja eh, ja ha åkt litte överallt, va. Men ingenstans har jag hört någon be om ursäkt för sin egen dialekt. Inte förrän jag steg in på en bar i Linköping och började prata med en kvinna, som genast hörde att jag inte kommer från Östergötland.

Språk är inte bara meddelelsemedel, utan även identitetsmarkörer. Språk handlar alltså inte bara om vad man säger, utan även om hur man pratar. Och om man pratar som de flesta som får vara med och bestämma eller som de som har mycket pengar, då blir man - i alla fall i mångas ögon - själv som en som får bestämma eller har pengar. Våra olika språkmelodier är starkt förknippade med bilder och föreställningar om hur vi är som personer, hur vi klär oss och hur mycket vi tjänar. Om någon säger "rött vin" med ett r som närmast låter som begynnelseljudet i den franska romantiska lilla frasen je t'aime och ett i som för tankarna till en humlas surrande, ja, då är det kanske en del som tror att denna någon gärna bär päls, har en liten mops och bor i en paradvåning på Östermalm i Stockholm, samt att denna någon, naturligtvis för att detta med själva pälsen och paradvåningen ska vara möjligt, har mycket pengar. Surrande r och i:n luktar tydligen i somligas näsborrar stora pengar. Min teori är dock att det inte är språkljuden i sig som reglerar en dialekts töntighet eller styrkan i dess lukt av pengar. Surrande i:n har man ju även på andra håll i Sverige än på Östermalm i Stockholm, utan att de för den skull lockar dit arbetstillfällen eller större vägprojekt. 

Jag vill inte tro att gemene man går runt och tänker på sin egen dialekt för jämnan. Förhoppningsvis är gemene man upptagen med väsentligare saker. Ibland dyker ändå frågorna om födelseort och social status upp. I april 1995 var jag i Göteborg och deltog i en hjälpaktion för Angola, och träffade där på en kvinna, som utan blinka kungjorde att hon kom från Läuliåo. Jag kunde själv inte låta bli att le, för så vackert hade jag aldrig förr hört någon infödd lulebo tala. Men hon försäkrade att hon var född och oppavoxen i Läuliåo och hade bott där i heila sitt läiv. Sådana här små lustiga händelser upptar sällan långa stunder i våra liv. Vi kanske skrattar lite lätt åt varandras dialekter, men sedan brukar kommunikationen fortsätta ganska friktionsfritt och sättas av för helt andra ämnen.

Men så kom den där dagen då, den 10 juli 2009. Jag hade varit på Hultsfredsfestivalen och var på väg hem, men stannade till i Linköping för att gå på dejt. På kvällen uppsökte jag en bar och började där tala med en dam i min mors generation. Hon var ute och svingade några bägare med sin särbo och sina söner. När jag tog till orda, förstod hon genast att jag var en utsocknes man, och reagerade genom att på oklanderligt linköpingsmål säga "Ja, jag ber om ursäkt för min töntiga dialekt". Uppenbarligen föreställde hon sig inte att hennes mål luktade lika mycket makt och pengar som mitt.

Jag kanske slår in öppna dörrar, men jag känner att jag vet för lite om varför just östgötskan har ett sådant vanrykte. Visserligen var den där kvällen i Linköping den enda gången jag hört någon be om ursäkt för sin dialekt, men inte så sällan hör jag människor säga att det tycker att just östgötskan låter töntig, ful eller bonnig. Jag är helt säker på, att om tillräckligt många pälsklädda mopsägare på Östermalm talade som man talar i Östergötland idag, då skulle östgötskan ha varit upphöjd till riksspråksnorm, och en del människor som hungrar efter status skulle anstränga sig för att låta som östgötar. Men någonstans i historien tog kapitalet en annan väg genom landet och gjorde en annan dialekt till den vissa kanske helst härmar i sin strävan att framstå som mäktiga och rika.

Om jag själv ska utnämna något till det vackraste och klokaste som har sagts på svenska, ja, då blir det nog Tage Danielssons monolog Om sannolikhet. Och det är ju ingen tvekan om var Tage Danielsson kom ifrån.

Linus Ganman,
språkbloggare