Språket är ett av de verktyg vi har för att utbyta information med varandra, och egentligen skulle inte språket behöva vara mer än just ett verktyg för utbyte av information. Dock kan det ju även vara en identitetsbärare. Det har jag skrivit om tidigare här på språkbloggen. Minnesgoda läsare kan säkert erinra sig min berättelse om kvinnan som på klingande skånska gav till känna att hon var från Luleå, eller kvinnan som bara var ute för att roa sig på puben, men kände sig nödsakad att be om ursäkt för hur hon pratade. I vår strävan att utbyta avsiktlig information med varandra, utbyter vi också oavsiktlig sådan, till exempel om vår härkomst. Om jag säger

- Hä ä bar å åk!

menar jag att det inte finns någon fara på lur i skidbacken, men genom sättet jag säger det på, antyder jag dessutom att jag har min språkliga bakgrund i norra Sverige. Den som tar del av det jag säger får alltså två upplysningar:

1. Att vägen är farbar
2. Att jag kommer från Norrland

Finns det något annat man skulle kunna uttyda av det jag säger? Kanske inte om jag säger just meningen i exemplet ovan, men ibland kan det vi säger och skriver uppenbarligen avslöja mycket mer om oss än vi egentligen avser. För några veckor sedan skrev jag här på bloggen om det norska ordet jernteppe, och fick en något oväntad läsarreaktion. En exempelmening jag använde i inlägget lyste enligt läsaren blodrött, i alla fall med Oslo-mått mätt. Själv hade jag bara för avsikt att ge ett exempel på hur ordet jernteppe kan användas på norska, men läsaren tyckte sig dessutom i exempelmeningen kunna uttyda vad jag har för politisk hemvist, och motiverade detta med hur jag hade böjt ett av orden.

Norskan, och i synnerhet norskans skriftspråk, har undergått förhållandevis många och täta förändringar under de senaste 200 åren. När Norge 1814 blev självständigt från danskt styre, tyckte man i gemen att man inte längre skulle använda danska som landets officiella skriftspråk, och under tiden från självständiggörandet fram till idag har de som kommunicerar på norska ägnat sig åt att på olika sätt forma ett eget, norskt språk, frikopplat från danskan. Förändringar och variationer i skriftspråket har alltså länge varit vardagsmat i det norska språksamfundet på ett helt annat sätt än det har varit i det svenska, och naturligtvis kan man också tänka sig att dessa förändringar och variationer har hanterats på olika sätt beroende på var de olika språkbrukarna har sina politiska hemvister.

För att hitta en stor nämnvärd förändring av svenskan, måste vi gå ända tillbaka till 1906, då några av stavningsreglerna förändrades. Jag vet inte så mycket om det politiska läget i Sverige vid den här tiden, men jag skulle väl kunna tro att det var de konservativa som in i det längsta klamrade sig fast vid det gamla stavningssättet, medan de radikala var de som snabbast tog de nya stavningsreglerna till sitt hjärta. Om det nu var så det var, skulle man kanske på den här tiden ha kunnat säga till någon:

- Jaha, stavar du med fv och dt? Du röstar alltså med högern?

Nu sitter jag alltså här och undrar om det finns detaljer i språket som kan visa till exempel var man står politiskt. Är det ett tecken på att man tillhör arbetarklassen, om man helst skriver ner, mej, stan och dan i stället för ned, mig, staden och dagen? Är det mera borgerligt att skriva försåg i stället för försedde? Är det mera vänster än höger att förorda bruket av pronomenet hen? Jag vet inte. Jag har inte lika god politisk koll på svenskan som min läsare hade på norskan, och därför skulle jag vilja be er läsare om synpunkter igen. Hur kan man se på en skribents språk var hen hör hemma politiskt?

Linus Ganman,
språkbloggare

Det verkar som svenskan börjar växa ur sina kläder och blickar lystet mot ungerskans, estniskans, turkiskans och finskans garderober. I de fyra sistnämnda språken kan man nämligen säga motsvarigheter till saker som "Den som spar, han har" eller "Each person has the right to demand his rights and liberties proclaimed in this Declaration, independently of his sex, ethnic origin or religious belief" eller "När Gud skapade mannen, skojade hon bara" utan att någon könsbestämd grupp känner sig förfördelad. När man uttrycker sig på ungerska, estniska, turkiska och finska, måste man nämligen inte hela tiden tala om huruvida en omtalad person är man eller kvinna. På samma sätt som man på svenska kan gömma en persons kön i ett "jag" (den talande) eller "du" (den tilltalade), kan de där fyra språken uttrycka svenskans "hon" och "han" (de omtalade) med ett könsneutralt pronomen.

Så tidigt som 1966 föreslog en Rolf Dunås införandet av ordet hen som beteckning för en icke könsbestämd, omtalad person. 1980 kom Byggforskningsrådets rapport Att värdera byggd miljö i artikeln Värderingsmoment i planeringsprocessen av Rolf H Reimers, som konsekvent använder det könsneutrala hen i sin text. 1994 följde riksdagsstenografen Hans Karlgren efter med samma förslag som Rolf Dunås. Och i år kom Jesper Lundqvists barnbok Kivi och monsterhund, där pronomenet hen tar klivet in i litteraturen på allvar.

När jag skriver, kan jag tycka att det är väldigt behändigt att kunna ta till pronomenet hen. Ibland är det oväsentligt att bestämma könet på en omtalad person, och då kan det vara skönt att slippa ty sig till alternativ som "han/hon", "hon eller han" eller "h*n". Jag vet att hen och de föreslagna oblika formerna henom och hens i mångas ögon kan se ut som felstavade ord, men jag tror att det bara handlar om att vi som läser svenska måste lära oss nya ord. Och har vi redan lärt oss ord som sputnik och dator, så kan vi ju lika gärna lära oss hen. Eller, för att vara mer exakt, att ordet hen har fått en ytterligare betydelse. Innan hen slog igenom som pronomen, fanns det redan som substantiv i betydelsen brynsten.

När jag pratar är jag mindre entusiastisk över pronomenet hen. Jag menar nämligen att ett ord måste smälta in naturligt i sin omgivning för att kunna fungera bra, och jag uppfattar inte att hen gör det. Själv talar jag en dialekt där jag ofta slopar h i början av orden han och hon, och jag har för mig att denna talspråkliga förenkling är rätt vanlig i många varianter av svenska. Jag kan säga till exempel: "Ha ru sett att on a köpt paprika?" eller "Kom an inte in på klubben igår?". Dock har jag svårt för att tänka mig att någon redan tyr sig till ett såpass slappt uttal av pronomenet hen, att hen tillåter sig att slopa ordets h utan vidare. Hen verkar fortfarande vara ett ord, som man uttalar nästan med händerna i sidorna och avslutar med stängda ögon och en smackning för att verkligen ge stuns åt det man säger. Det finns också ett praktiskt problem med att slopa h i hen, och det är att det i sin stympade form inte går att skilja från pronomenet en, alltså objektsformen av det opersonliga pronomenet man!

Jag anser att pronomenet hen lider av barnsjukdomar, men följer dess mognadsprocess med spänd förväntan. Och den som lever, hen får se hur det tas emot av framtiden.

Linus Ganman,
språkbloggare

P.S. Samma dag som detta inlägg gjordes, skrev även Lisa Magnusson om ordet hen i Metro.

Ja ha vare me göteborgare, stockholmare... Ja ha vare me alla, va. Ja mena, ja le... ja eh, ja eh, ja ha åkt litte överallt, va. Men ingenstans har jag hört någon be om ursäkt för sin egen dialekt. Inte förrän jag steg in på en bar i Linköping och började prata med en kvinna, som genast hörde att jag inte kommer från Östergötland.

Språk är inte bara meddelelsemedel, utan även identitetsmarkörer. Språk handlar alltså inte bara om vad man säger, utan även om hur man pratar. Och om man pratar som de flesta som får vara med och bestämma eller som de som har mycket pengar, då blir man - i alla fall i mångas ögon - själv som en som får bestämma eller har pengar. Våra olika språkmelodier är starkt förknippade med bilder och föreställningar om hur vi är som personer, hur vi klär oss och hur mycket vi tjänar. Om någon säger "rött vin" med ett r som närmast låter som begynnelseljudet i den franska romantiska lilla frasen je t'aime och ett i som för tankarna till en humlas surrande, ja, då är det kanske en del som tror att denna någon gärna bär päls, har en liten mops och bor i en paradvåning på Östermalm i Stockholm, samt att denna någon, naturligtvis för att detta med själva pälsen och paradvåningen ska vara möjligt, har mycket pengar. Surrande r och i:n luktar tydligen i somligas näsborrar stora pengar. Min teori är dock att det inte är språkljuden i sig som reglerar en dialekts töntighet eller styrkan i dess lukt av pengar. Surrande i:n har man ju även på andra håll i Sverige än på Östermalm i Stockholm, utan att de för den skull lockar dit arbetstillfällen eller större vägprojekt. 

Jag vill inte tro att gemene man går runt och tänker på sin egen dialekt för jämnan. Förhoppningsvis är gemene man upptagen med väsentligare saker. Ibland dyker ändå frågorna om födelseort och social status upp. I april 1995 var jag i Göteborg och deltog i en hjälpaktion för Angola, och träffade där på en kvinna, som utan blinka kungjorde att hon kom från Läuliåo. Jag kunde själv inte låta bli att le, för så vackert hade jag aldrig förr hört någon infödd lulebo tala. Men hon försäkrade att hon var född och oppavoxen i Läuliåo och hade bott där i heila sitt läiv. Sådana här små lustiga händelser upptar sällan långa stunder i våra liv. Vi kanske skrattar lite lätt åt varandras dialekter, men sedan brukar kommunikationen fortsätta ganska friktionsfritt och sättas av för helt andra ämnen.

Men så kom den där dagen då, den 10 juli 2009. Jag hade varit på Hultsfredsfestivalen och var på väg hem, men stannade till i Linköping för att gå på dejt. På kvällen uppsökte jag en bar och började där tala med en dam i min mors generation. Hon var ute och svingade några bägare med sin särbo och sina söner. När jag tog till orda, förstod hon genast att jag var en utsocknes man, och reagerade genom att på oklanderligt linköpingsmål säga "Ja, jag ber om ursäkt för min töntiga dialekt". Uppenbarligen föreställde hon sig inte att hennes mål luktade lika mycket makt och pengar som mitt.

Jag kanske slår in öppna dörrar, men jag känner att jag vet för lite om varför just östgötskan har ett sådant vanrykte. Visserligen var den där kvällen i Linköping den enda gången jag hört någon be om ursäkt för sin dialekt, men inte så sällan hör jag människor säga att det tycker att just östgötskan låter töntig, ful eller bonnig. Jag är helt säker på, att om tillräckligt många pälsklädda mopsägare på Östermalm talade som man talar i Östergötland idag, då skulle östgötskan ha varit upphöjd till riksspråksnorm, och en del människor som hungrar efter status skulle anstränga sig för att låta som östgötar. Men någonstans i historien tog kapitalet en annan väg genom landet och gjorde en annan dialekt till den vissa kanske helst härmar i sin strävan att framstå som mäktiga och rika.

Om jag själv ska utnämna något till det vackraste och klokaste som har sagts på svenska, ja, då blir det nog Tage Danielssons monolog Om sannolikhet. Och det är ju ingen tvekan om var Tage Danielsson kom ifrån.

Linus Ganman,
språkbloggare