Recensionens detaljer

Själva handlingen i Sanningen om Alice tyckte jag redan från början var deprimerande. Allt från det första kapitlet, som är lite av en epilog till huvudberättelsen, till när man får veta vad som hände med Katherines syster och när hon först möter Alice, allt är genomsyrat av en överhängande mörker som jag störde mig på i början. Men när jag väl börjat komma in i boken - som var riktigt lättläst och skriven på ett sätt som får varje slut på ett kapitel att kännas som en cliffhanger inför nästa, så lyfte mörkret något.

Jag är inte riktigt förtjust i när det hoppar mellan olika tidpunkter i huvudpersonens liv utan tydliga markeringar för när detta sker då det är lätt att bli förvirrad och det är inte riktigt lika spännande när man har en aning om vad som kommer ske i slutet. Men det för ändå historien framåt på ett bra sätt och man blir sugen på att läsa mer och mer, det går inte att lägga ner boken förrän man fått veta allt.

Det finns en sak som jag tyckte var onödigt i skrivandet och det är när James byter från "Jag" och "Vi"-form till "Du"- och "Ni"-form. Som för att distansera karaktärerna eller få oss läsare att känna oss mer delaktiga. Det kändes bara konstigt och jag gillar inte när det bryter av på det viset.

Så trots att jag tycker att boken var väldigt förutsägbar och har sina brister så tycker jag om den. Den hade det där lilla extra som jag gillar med ungdomsböcker och spännande är den verkligen. Intressant skriven och en streckläsarbok som jag rekommenderar till både unga och vuxna.