Recensionens detaljer

Så kallade relationsromaner finns det många av. Gärna där en av partnerna genomgår en livskris. Ibland kan det utvecklas till riktigt intressanta böcker med frågeställningar om livet och dess mening, ibland blir det inte så trots att viljan finns.

Pernilla Alms debut handlar om en relation. Det perfekta paret lever i det underbara huset med sina söta små barn, i ren tomtebolycka. Boken handlar om Caroline, kvinnan i familjen, och vad som händer när hon springer på sin gamla ungdomskärlek på nytt. En notorisk bedragare redan som ung, och som inte har ändrat sig under årens lopp. Historien utvecklar sig precis som man tror och händelserna följer givna spår.
Det är en långsam bok, seg, skulle jag vilja kalla den. Vissa partier är beskrivna ända ner i minsta detalj, vilket drar ner rytmen. Och trots ämnet så förblir den ytlig, vi kommer aldrig huvudpersonerna in på livet. Inte ens Caroline. Hon lyfter bara när krisen är ett faktum och låter oss få se skörheten, men ramlar ganska snabbt tillbaka till en ointressant person. Trots att hon är huvudpersonen. Även de andra personerna är utan överraskningar, maken är perfekt, den bedragna hustrun flamsig, överviktig och klär sig dåligt, samt den notoriske bedragaren som är charmig, snygg och ett offer för sin rika fru.

Pernilla Alm hade tjänat på att behålla ämnet, jobba mer med karaktärerna för att ge oss en bok med djup i. Och framförallt stryka en hel del för att ge fart i berättelsen.