Recension skriven av zusan

Jag ger den en trea just för att det en himla kul idé. Visst kan man lätta upp den svenska mentaliteten, men tyvärr tror jag inte att den fungerar i verkligheten. Idén och layouten på boken är mycket tilltalande. Favotitspelet var nog att gå och knacka dörr hos alla grannarna för att få ihop alla ingredienser till ett bakverk och sedan baka och bjuda in alla grannar som hade bidragit. Inledningen till varför boken blev till var riktigt rolig. Men jag håller med föregående recensent, en rolig, kul presentbok att bläddra i och skratta åt, man kanske inte som en handbok.

Vilken marknadsförings idé och en rolig och givande sådan! Jag satt med boken och pratade med min snart sexåriga son och vårt samtal var mycket givande. Det var en riktigt rolig idé, ett sätt att lära känna en konstnär och dennes konst. Eftersom barnen kanske att potentiella köpare i framtiden är boken också ett smart marknadsförings grepp.
Jag gillar bilderna och tankarna bakom boken. Att läsa den tillsammans med ett barn öppnar upp olika åsikter och vad som kan dölja sig i en bild.Jag är inte så förtjust i frågor i böcker men här fungerar det bra tycker jag!

Första delen av boken får mig att verkligen tycka synd om Ulf Borgström men ju mer jag läser ju mer arg blir jag. Vem tror han att han är och varför inte använda all den energi han verkar ha till att reparera och göra något vettigare av sitt liv än att förstöra för andra. De kulturskatter som finns bevarade ska efterlämnas till de efterlevande och inte gå upp i rök.
Visst finns det orsak och verkan, att växa upp under mycket dåliga förhållanden är ingen ursäkt. I boken jämförs hans uppväxt med ”pojken som kallades DET” och han åker runt och har föreläsningar och har jobbat med sin svåra bakgrund och även hans bror har lämnat det kriminella vägen för att leva ett annat liv.
Att hämnden är ljuv det visar han verkligen med att förstöra för alla.
Polis och räddningstjänsten har ett svårt jobb framför sig att lösa fram till 2016 då Ulf Borgström släpps ut från fängelset.
Mitt tips är att operera in ett chips som de brukar göra på vargar så att det ha full koll på var han befinner sig!

Jag har förståelse för att boken blev till och finner den intressant samtidigt som det är upprörande om hur dålig kommunikationen är i de många fallen och att rättsamhället inte verkar fungera som det ska. Hur ska man gå kunna gå vidare och skydda de civila om juridiken sätter käppar i hjulet för att få Ulf Borgström inspärrad.

Kanske med hjälp av boken kommer de fram till en lösning till samarbete. Kanske får Borgström hjälp i fängelset. Kanske om fler läser den kommer att arbeta för att uppmärksamma saker som händer i deras omgivning.

Jag hoppas att boken har gett en förklaring och inte bara skrämt upp civilbefolkningen som nu väntar på vad som kommer att hända 2016.
Jag kan rekommendera att läsa denna boken och garanterar att men känner sig upprörd och arg när man stänger den!

Att sitta och fundera i sin kammare är ingenting för Hedvig Ljungar, hon beger sig istället ut och granskar varför det är som det är i sin debutbok på spaning med Hedvig.
Hon ifrågasätter: varför ska man som kvinna skämmas för att man är het på gröten, har lite valkar eller hårväxt och vad har detta egentligen med frihet och jämlikhet att göra.
Vad innebär det att vara född till kvinna eller man? Detta och mycket annat får oss läsare att fundera när vi följer Hedvig på hennes spaning.

Hedvig är tjugo år och på ett intressant och genomtänkt sätt skriver hon om maktstrukturer som omger oss och om att växa upp och vara ung i Sverige. Med den feministiska utgångspunkten, ifrågasättande och med mycket känsla både roar hennes texter samtidigt som de gör mig eftertänksam mellan varven.

Boken är fylld med korta berättelser, iakttagelser och dagboksanteckningar inramade i en kul layout som jag verkligen blir glad av. Det finns också många små ruter med kloka ord och citat.

En bok jag hoppas att många unga vuxna läser, dels för att den på ett lättsamt sätt tar upp många problem som verkligen existerar och som vi behöver fundera över och förändra!

En mycket sorglig historia och jag blir väldigt rörd av vad Felicia har varit med om. Att uppväxten kan sätta spår som inte vill ge vika trots att barnet har vuxit upp och blivit kvinna är i och få sig ingen nytt. Det som är märkligt i detta fall är att det handlar mycket om en kvinna som har blivit lite av en ikon när det gäller barnuppfostran. Många kvinnor har lyssnat till henne och säkert följt hennes råd om barnuppfostran ” Det är inte alla som lever som de lär”
Det första jag tänkte på när jag läste boken var Jan Myrdal som också skrev en bok om sin mamma, som också var en ikon för hur en bra föräldrar ska vara och vad som är bäst för barnet.
Jag försvarar inte Felicias mamma och hennes handlande men om man sätter in vissa situationer i sin samtid är de ibland lättare att förstå, dels hennes värderingar och vad som var nytt på 70-talet som då handlade om (för vissa långt ifrån alla) peace, love and understanding. En tid då det rådde ett annat klimat om hur man såg på kärlek och sex. Att hon sedan dessutom var alkoholiserad och tydligen inte hade någon urskillningsförmåga varken var det gällde rätt och fel men också vad det gällde val av män. Jag förstår att Felicia känner sig krängt av sin mammas handlande. Sedan vet inte jag om att skriva en bok löser hennes problem men det gör säkert Felicia. I boken begraver hon sin mamma är detta en metafor för att en försoning aldrig kommer att ske. En annan sak jag funderar över är, var fanns andra vuxna? fanns det ingen som barnen kunde anförtro sig till? Inga släktingar eller vänner som hade ett intresse för vad som var bra för barnen, utan bara olika män som välkomnades i deras hem. Vad var detta för män som inte kunde se att något var fel!
En annan sak som förvånar mig är, att all skuld alltid hamnar på modern och inte på den frånvarande fadern. Var, var han? Är man inte två som skaffar barn? Han lämnade Felicia när hon var fem år för att senare ta upp kontakten. En frånvarande far, kan ibland bli en fantasifigur för ett barn och barnet börjar bygga upp illusioner om att allt skulle ha varit annorlunda. Och det hade säkert varit annorlunda om fadern hade varit närvarande och brytt sig om sin dotter.
Felica skriver att hon har varit hemma hos sin far och hans varma hem med en skrattande kvinna sedan tittar hon ner på sin mamma som sitter i en rökig etta. Jag känner direkt känslan av att det är rätt åt henne och ännu en gång blir fadern förlåten. Var, var han och varför reagerade inte han, varför höll han inte kontakten, varför höll ingen av fädrarna kontakten med sina barn och varför reagerade ingen? Inte skulle Felicia ge upp kampen för sin son som hennes man har begärt vårdnaden om. Men här finns en fader som inte sviker sin son utan kämpar. Jag hoppas att de kommer överens för ett barn behöver båda sina föräldrar.

Boken är skriven med en inlevelse och smärta att jag inte kan lägga den ifrån mig, men ibland skulle jag gärna vilja veta mer. Hon hoppar mycket i handlingen att jag ibland blir förvirrad och har svårt att orientera mig i vilket år det är. Den är lättskriven och lätt att ta till sig.

Hälften av jordens befolkning är kvinnor, ändå ser deras villkor så annorlunda ut både idag och historiskt. Patricia Lorenzoni reflekterar och undersöker vad det egentligen innebär att vara kvinna. Kvinnan som oftast är det fysiskt underlägsna könen men som besitter en mystik och en styrka var du än i världen befinner sig så att det faktiskt hon som ser till att mänskligheten inte dör ut. Det är inte bara det att hon sätter barn till världen, hon kan också neka att sätta barn till världen eller lura till sig ett barn med sin list. För Lorenzoni är moderskapet och att vara kvinna inte bara idylliskt utan också smärtsamt. När hon var i tonåren försökte hon hålla tillbaks sin mognad genom att banka in brösten. Bröst som för många är förknippat med att behaga mannen men också att mata det nyfödda barnet. Fåret Dolly fick sitt namn av den storbröstade Dolly Parton. I vissa miljöer är det vackert att visa brösten andra rent av provocerande.
Modern eller kanske kvinnan och reproduktionen har gett sig in i teknikens århundrade. Kärnfamiljens villkor är föråldrade eller? Vi kan välja kön eller välja bort ett specifikt kön, könsbytta män föder barn, äggfrysning, spermadonationer, surrogatmammor och adoptioner. Detta visar att det inte längre handlar så mycket om att föra generna vidare, eller är det vad det går ut på? att gallra via den medicinska tekniken?
Lorenzoni resonerar om moderskapet i sin essäsamling. Om hur samhälle och kultur är kopplat till de olika kvinnorollerna och deras syn på natur, sexuallitet, makt och religion. I texterna blandar Lorenzoni personliga erfarenheter och skriver om sin egen längtan efter barn och om hennes rädsla för just moderskapet.
Många kvinnor nämns i boken utom kanske den som står Lorenzoni närmast, hennes egen mor. Bokens sista rader lyder så här: ”Där min egen mor finns – bara en kompakt klump av ogenomskinlighet.”
Jag fann boken mycket intressant och upplysande, trots att allt inte var nytt så var den genomtänkt och välarbetad.

En söt liten saga om Inez som inte vill sova utan leka. Leken får fantasin att sken ut på de stora haven i väntan på att föräldrarna ska vakna.

Illustrationerna känns varma trots att de går i kylans färgskala. De påminner om tavlorna om "gråtande barn" utan att de känns som hötorgskonst.

Att boken är på flera språk är ett plus.

Kivi som varken är en hon eller han utan en hen, vill så gärna ha en hund. Släkten kommer på kalas och har andra presenter men ingen hund. Kivi får fortsätta längta tills det en dag kommer en grotesk varelse besök, är det en hund? Spelar egentligen ingen roll för mötet mellan Kivi och varelsen resulterar i att Kivi INTE vill ha en hund.

Att inför begreppet hen i en barnbok för treåringar är nog en aning överambitiöst. Små barn bestämmer gärna själv vilket kön "Kivi" i detta fallet har. Att krångla till det med att säga att det är en hen tycker jag inte fungerar utan istället förvirrar barnet. Detta är ett bra initiativ vilket jag tror skulle fungerar på lite äldre barn men för de yngre barnen tar de bort fantasin med att vara övertydliga. Hen kunde på alla ställen bytas ut mot Kivi och ärligt talat tror jag inte att någon hade reagerat.

Boken är skriven på rim. Det är roliga rim som även roar de föräldrar som väljer högläsning för sina barn, kanske de är en aning avancerade på treåringar men i de flesta fallen riktigt underhållande. I början av boken har författaren blandat ihop alla könsbegrepp för att neutralisera dessa till ett henperspektiv vilket jag inte tycker fungerar. Det blir konstigt och i många fall svåra att säga och baren fattar ingenting, men förutom detta kul skriven.

Illustrationerna är roliga och varelsen är verkligen en grotesk blandning av gris, kanin hund eller vad det nu ska föreställa en hen kanske! Bilderna är levande och det händer mycket runt omkring figurerna som utvecklar handlingen.

Jag har läst den för mina barn 3,5 och 5,5 år. De gillade boken tyckte att varelsen var lite spännande kusligt rolig och samtidigt äcklig men boken avskräckte inte dem från att vilja ha en hund. Hen begreppet var de inte intresserade av att lyssna till utan det var en HAN som de själva eller när jag frågade var det Kivi.

2011 års kanske mest recenserade bok behöver ingen närmare presentation. Att det handlar om fotbollsspelaren Zlatan har nog inte många missat.
Biografier är ofta intressanta och lättlästa. De är sanna och skrivna från författarens egna ord och tankar långt bort från fiktion och det är kanske det som gör att biografier är lätta att ta till sig.Innan jag läste Zlatans bok hade jag inte så mycket koll på fotboll och det var kanske inte det som gjorde att jag börja läsa boken. Jag var intresserad av hur han från en förort till Malmö lyckas bli en person som många känner till runt om i världen. Hur lyckas man som barn att kämpa mot alla odds? Mot alla fördomar, mot kriminaliteten och allt vad det innebär att bo i Rosengård och känna sig som en del av en värld som inte ligger i Malmö utan som är något eget. Zlatan berättar på ett personlig sätt om hur han upplevde sin barndom och vad som gav honom styrka att visa vad han gick för. Vi får också en inblick i lag som Ajax, Juventus, Barca och Milan och om hur träningen fungerade och tränarnas makt och mycket annat utanför fotbollsplanen. Hans väg till toppen var ingen dans på roser! "Man kan ta killen från gettot men inte gettot från killen" (förlåt Zlatan om det blev lite fel)Detta blir klart i boken. Hoppet finns och det beskriver Zlatan verkligen bra tillsammans med David Lagerkrans som har skrivit Zlatas historia

En bok jag är glad att jag läste.

Boken är lite av den amerikanska drömmen! Alla kan lyckas! även om du kommer från Rosengård! Till min glädje har detta även blivit en bok som många pojkar har läst som sin första bok, Zlatans önska av att vilja nå ut till alla som lever i samma situation som han gjorde har gått i upplevelse. Att han har blivit/är en förebild för många är glädjande!

Selene Hellström som novellsamling "Våra händer stickande, kliande " från Lejd (förlag) är skriven i jagform vilken gör den otroligt träffande. Stumtals kryper den under huden och novellerna känns sanna och ärliga. Jag blir fundersam, äcklad och eftertänksam när jag läser om personerna i novellerna. Det känns som om jag var bästa vännen och hon anförtror sig med mer saker än jag kanske många gånger vill veta. Jag har svårt att veta vad jag ska göra med informationen. Vill jag känna medlidande för killen som våldtar, beröringar i sömnen eller för kvinnan som inte vill amma sin nyfödda baby? Jag vet inte. Men eftersom jag är "bästa vännen" tvingas jag att lyssna på övergrepp och beetenden som avskräcker.
Selene Hellström har i sin novellsamling lyckats uppröra, provisera och krypa innanför huden på ett sätt jag inte vill tillåta men jag gör det för att försöka förstå och vara vännen som lyssnar.