Recension skriven av jenny

Av gammal vana läser jag boken från vänster till höger och tycker att det är en ologisk liten berättelse. Tills jag inser att jag ska göra tvärtom. Då blir den så klart begriplig och logiken med två språk definitiv. Söt berättelse för riktigt små barn som säkerligen kommer att bläddra i denna mer än en gång. Inget nytt men tryggt

Ångesten vid bara tanken att tappa bort sitt barn är svindlande. I denna bok är det precis det som händer. Jag kan inte tycka att det är spännande utan bara rent och skärt obehagligt att läsa denna bok. Rithisaks öde är ändå värre och stundtals alltför svårt att läsa om vilket gör att uppehållen och de välbehövliga pauserna för mig gör det svårt att gå tillbaka och fortsätta läsandet. Personerna blir aldrig riktigt tydliga hur mycket författaren än försöker med detta det svåraste av alla grepp. Det är dock en viktig historia som berättas bortom thrillern. Och stora frågor tas upp. Jag hade hellre läst om detta i en annan form. Här blir det för mycket av allting. Men som alltid: jag är en stor beundrare av de som tror på sin text eller berättelse och lyckas slutföra den.

Mia och Mirjams vänskap är stark sedan tidig barndom, de delar upplevelser och tankar i en småtråkig miljö vilken de gör mer spännande genom sina reflektioner och handlingar. Mirjam skapar sig ett eget drama och hennes tonårsdrömmar och fantasier blir verklighet när den man hon uppvaktar besvarar hennes känslor. Föremålet för hennes förälskelse är just det: en man och ingen pojke. Till och med en fyrtioårig tvåbarnsfar! Efter en tredjedel in i boken är jag faktiskt riktigt upprörd men då dyker Mias killkompis upp och tillsammans försöker de rädda Mirjam från mannen som de upplever brottslig. Mirjam själv vill nog inte bli räddad i första taget. Räddningsaktionen blandas med andra händelser som till exempel Mias egen förälskelse som beskrivs väldigt bra. Även om boken är stinn av tankar, ord och händelser i en småskalig tråkig miljö så fängslar den från första sidan till den sista. Lina Arvidsson lyckas verkligen att ge fjortonåriga Mia och hennes vänner riktiga röster och övertygande personporträtt, ibland blir jag dock övermätt i det kompakta läsandet men jag tror att fjorton- femtonåriga tjejer kommer att gilla boken. Däremot har jag svårt att hålla med förlaget om att boken skulle lämpa sig för tolvåringar. Det finns en fint beskriven händelse där Mia och Mirjam spontant börjar leka med barbiedockor, i detta blir Mirjams relation till mannen än mer osmaklig. Så tydligt blir gränslandet mellan barn och vuxen i denna skildring där regler eftersöks men inte hittas.

Efter avslutad läsning av Felicia Feldts uppgörelse är jag helt slut. Det är ett sånt elände och skildrat med så mycket smärta att jag har svårt att svälja. Felicia hoppar i tiden och ibland har jag svårt att följa med. Glimtar av betydande händelser blir ibland bara just glimtar och frågorna lämnas öppna utan svar till det som väckts. Allt för många frågor utan svar blir också frustrerande. Detta är inget litterärt mästerverk. Frågan är om det egentligen blivit något av det här manuset om det inte vore för mamma Anna.
Felicia vill berätta allt- precis allt på ett begränsat antal sidor men det räcker inte. Mer luft och färre rumphuggna delar hade varit lösningen och gett mig som läsare mer förtroende för författarens självutlämnande barndom- och uppväxtberättelse. Själv har jag aldrig varit anhängare till "Barnaboken" då jag från första början upplevt den obehaglig. Stackars Felicia, tänker jag, som var ett av skälen att "Barnaboken" möjliggjordes!

Det är tungt att läsa om Arvid Lagercrantz psykiska sjukdom. Jag tycker att han ger en bra och balanserad bild av både sin uppväxt och sin sjukdom. Ändå kittlar tanken då och då att nära lusten att analysera barndomsdelen blad för blad, vilket jag också tillåter mig göra då och då. Går tillbaka i texten - jämför och så vidare. Om och om igen för att ständigt komma fram till samma undran vilken inte vill släppa: vad är biologiskt och vad är socialt?
Jag läser ju och tror på författaren men denna undran är ändå svår att släppa. Första halvan av boken är en egen bok i boken. Den barndomsskildring som beskrivs är intressant, smärtsam och berörande.
Men det är en biografi att ta på största allvar och jag önskar att den också fick vara kurslitteratur på olika högskolor som ett komplement till forskningen på samma område.

Sara Beischers debut roman berör. Hennes skarpa iakttagande av de gamla och även personalen på äldreboendet Liljebacken är både smärtsamma och kärleksfulla gestaldade. Ibland något stereotypa personporträtt dock.
Sara har ett språk som trots romanformen är poetiskt. Många gånger kommer jag på mig själv med att läsa om en mening eller ett stycke just därför att det är så vackert beskrivet.
Trots det nästan ångestframkallande ämnet (ångestframkallande för att vi som läsare vet att detta är inget någon av oss kommer att undgå) gör att jag ibland måste lägga ifrån mig boken.
Porträttet av Eva får mig att fortsätta läsa och givetvis Moa som växer och växer för varje blad jag vänder.
Debuten är en lyckträff både innehållsmässigt och litterärt-
Jag hoppas verkligen att det inte ska dröja alltför länge innan jag får en chans att läsa mer av Sara Beischer.

Aldrig skulle jag sticka dessa små leksaksvarelser men boken och de små djuren är trots detta så supergullig att man bara ler. Texten är egentligen urtråkig men som sagt bilderna väger upp. En småbarnsbok att läsa många gånger, eller tugga på. Den håller!

Så fantastiskt gulligt och uttrycksfullt på samma gång. Ansiktsuttrycken på de små björnarna är oemotståndliga och berättelsen flyter fram som en glad våg. Detta är en bok att bli glad åt och förhoppningsvis också en inspirationskälla till drakbygge.

Minihjältar är väl aldrig fel? Särskilt inte om de är så humoristiska som dessa. Bilderna påminner om en bok jag läste som barn. Söker i minnet men kommer inte på. Två bröder och en tax av en dansk författare och illustratör. Och bilden från godisaffären är härlig att se på, påminner lite om Krakel Spektakel vilket är en riktig komplimang! Detta är med all säkerhet en bok att läsa många gånger både för egna barn och andras.

Den här lilla underfundiga boken gillar jag. Fina bilder som tål att tittas på fler än en gång och dessutom med bra text. Klokt med det upprepande temat på varje uppslag. Vi lär oss massor min dotter och jag. En riktigt bra upplysningsbok för barn!!!