Recension skriven av svitalienskan

Lina Hagebäck debuterar med en prosalyriskt berättelse om ett kärleksdrama. Det är en mörk historia om en farlig relation och om makt. Den psykiskt sjuka Violencia, vars namn symboliserar henne själv, möter den unga och tillbakadragna Stina. Stina studerar litteratur på universitet där Violencia är en beundrad, halv geniförklarad doktorand.
De blir genast förälskade och flyttar ut i skogen till Violencias gamla torp. Där lever de i en symbiotiskt tillvaro, med diktskapning, litteraturdiskussioner och en katt. Men historien blir nästan genast dramatisk. Violencias sjukdom får häftiga utbrott och Stina är offret när det blir okontrollerat och oförutsägbart. Dock är det ibland svårt att se vad som är sanningen i vad som sker. Ibland glimtar en uppochnervänd syn på handlingen fram.
Dramat är trovärdigt om relationen mellan den sjuka Violencia vars makt över Stina ligger på flera plan. Dels som den upphöjde författaren, dels som den som inte vill kompromissa och som styr hur relationen utvecklas. Stina, som i början är den utvalde, som följer och rättar sig efter Violencia. Även om det inte är något nytt om hur destruktiva förhållanden utvecklar sig så är det läsvärt.
Men det som lyfter boken är språket. Lina Hagelbäck är litteraturstuderande och det märks i det ambitiösa uttryckssättet hon använder. Varje mening är väl avvägd. Varje metafor ska fylla sin funktion. Det är täta meningar men med stora utrymmen mellan meningarna. Som om vi ska stanna upp inför varje ord och läsa det en gång till. Och det är det värt, sällan som vi ser en debutant balansera språket så väl.

Brombergs ska ha en eloge. I dessa tider av snabbköpspocket där litteraturen har blivit en konsumtionsvara och massproducerade deckare är honnörsordet fortsätter Brombergs att ge ut litteratur. Bl a genom den årliga antalogin Blå Blixt där de ger ut poesidebutanter. Lina Hagelbäck var en av dem som deltog i "Hallon och Bensin", och sedan fick den välförtjänta möjligheten att vidareutveckla den berättelsen.

När jag fick boken i min hand var jag väldigt positivt inställd. Ämnet ligger mig nära om hjärtat. En självbiografisk bok som beskriver avgrunden en anorektiker genomlever. Som sedemera lyckas ta sig ur matmissbruket, och som enligt sig själv idag har en sund inställning till mat. En bok om och med hopp. Men det handlar inte enbart om matstörningar utan även om författarens enorma intresse för att träna. Ett intresse som hon lyckas utveckla till ett yrke. Hennes andra intresse är att skriva och hon blir en framstående person inom bloggvärlden.

Historien följer en rak kronologisk ordning, från uppväxten till idag. Genom sjukdom och karriär, kärlek och träning, träning och åter träning.Framförallt om hur, var och hur mycket hon har tränat.Det kunde ha varit intressant om inte dessa detaljer får uppta största delen av historien. Ibland lyfter den dock, framförallt några gånger i första halvan när Alvén är i New York. Hennes mejlkorrespondens och dagboksanteckningar lyfter fram vem hon är och hur det känns. Och då kan jag tycka att den är riktigt läsvärd. Andra halvan av boken kunde gott ha kapats. Där tyngdpunkten ligger på bloggandet och träningen när hon är på väg tillbaka från matmissbruket. Återigen alldeles för många oväsentliga detaljer. Dessutom behöver inte en självbiografi någon sammanfattning på flera sidor. Jag förstår vad Alvén har gått igenom och vad hon har skapat i sitt liv idag, genom att läsa boken. Intrycket är att Alvén inte kan bestämma sig för vad hon vill med boken. Ska den handla om hennes liv, eller om anorexian, ska det vara en förlängning av bloggandet eller ska det vara en bok? Och det är bland det viktigaste man måste reda ut innan man skriver. Det är inte alltid det räcker att ha en bra historia.

Och tyvärr som ofta när det gäller egenutgivna böcker så måste man ha en bra lektör för det är lätt att bli självblind på vad man skriver. Därefter behöver man en korrekturläsare. Min konservativa åsikt är att ett bokförlag, även om det handlar om egenutgivare ska ta sin del av ansvaret där. Framförallt som författaren betalar en bra slant för att få ge ut.

Så trots min positiva inställning och min glädje över att ämnet diskuteras, och trots att författaren säger sig vara frisk idag och på så vis kan ge hopp till andra, så är det som bok inte bra. Tyvärr.

I Bahlenbergs debutroman diskuteras ett alltid aktuellt ämne. Konflikter. I denna bok handlar det om att vara kvinnlig chef inom den snäva normen som gäller. Dvs att vara vit medelålders man med ett konsensusperspektiv "oss grabbar emellan". Att vara utanför den normen och medvetet välja ett oliktänkande synsätt kan bara resultera i två alternativ för gubbmaffian, dvs antingen förändras du eller så är du ute. Inget nytt under solen.

Ramberättelsen handlar om att Carina Aurell får ett toppjobb. Hon ska utveckla, förändra och förbättra produktionen inom ett företag. Men Carina har djuplodade idèer om hur man ska gå tillväga. Mer än att byta stolar eller dataprogram. Hon vill ha aktiva medarbetare och lyssna på kunskapen som finns hos de som utför arbetet. Hennes chefer har en mer konservativ syn på arbetsledning. Samarbetet blir svårare och svårare tills Carina är utsatt för ren mobbing utöver den dagliga motarbetningen av sina kolleger.

Det är ingen litterär bok, den är dragen till sin spets med schablonbilder på olika rollerna som vi har i samhället. Även hennes egen familj, där allt dock är tvärtom. Mannen serverar, har närheten till barnen och flyttar med när Carinas jobb kräver det. Men ibland kan det fylla sitt syfte, att de fina nyanserna får stå tillbaka. Även skrivsättet är enkelt, lättillgängligt och men känns ytlig ibland. Det kan dock förlåtas eftersom det är mer en temabok i romanform än ett litterärt projekt.

Att läsa debutromanen Väldigt sällan fin är som att få direkt inblick i en hemlig dagbok. Att få del av någons innersta tankar och syn på världen som omger honom. En värld som han inte förstår och inte känner sig passa in i.
Boken börjar med att Noha lämnar sin familj för att börja studera på universitetet, med medföljande studentliv. Han har ett tungt bagage med sig om farligheterna som väntar på honom, samt ansvaret att inte förändras eller glömma vem han är. Noha har inget problem med det, han är ointresserad av allt utom att läsa om sitt ursprungsland Eritrea och vill mest sitta med sina böcker, vara osynlig för andra. Men några personer, Fredrik och Anna, försöker riva hans murar och komma honom närmare. På olika sätt, men för Noha är de till att början med både krävande och integritetskränkande.
Det är en bok om utanförskap, som först verkar handla om eritreanen i Sverige men som långsamt övergår i ett generellt utanförskap. Det finns många som kan känna igen sig i texten. Det blir däremot aldrig klart var denna starka känsla som styr Noha i alla hans relationer har sitt ursprung. Är han helt enkelt asocial, har han ett drag av autism eller finns det andra orsaker. Författaren lämnar det öppet med en pragmatisk inställning att så här är det för Noha.
Det är välskriven bok och jag slukar första tredjedelen. Det finns många igenkänningspunkter och Nohas tankar om människorna omkring sig är välformulerade och intressanta. Men sedan tappar jag lusten. Boken fortsätter i samma stil och tankarna/dagboken ger mig en mättnad. Trots det livliga inre livet, anekdoterna om sina vänner, de muslimska bröderna som fösöker få Noha på rätt väg, familjen, resan till Eritrea i andra delen, överhuvudtaget allt som sker omkring honom, så blir det plötsligt ointressant. Som i en dagbok tillhörande en annan människa.

Therese Bohmans debutroman är ett klassiskt triangeldrama med mörka avgrunder. Marina, en ung konststuderande åker för att hälsa på sin syster, Stella på landet. Där finns även Gabriel, systerns sambo, en författare med beslutsam framtoning. Maria faller direkt för Gabriel och en smygande, hemlig affär påbörjas.

Boken har många undertoner där framförallt Marinas komplicerade relation till sin syster visar vägen. Den är fylld av rivalitet och svartsjuka, samtidigt som kärleken och lojaliteten hela tiden puttrar under ytan. Men den når aldrig fram. Marina och Gabriel bedrar och ljuger och Stella anar inget. Gabriel är en dominant man, både rent fysiskt och med sin styrning av sina förhållanden till systrarna. Stella börjar vackla i sin relation samtidigt som Marina vill ha mer.

Berättelsen styrs långsamt framåt, Bohman har ett säkert språk med långsam upptrappning. Vi vet att något kommer att hända. Målet ligger där framme nästan från början. Och det är där vi hamnar till slut. Vägen dit är kantad av miljöskildringar och personbeskrivningar som få debutanter kan konkurrera med. Helt enkelt ett bra skrivgöra.

Men det enda jag kommer att tänka på hela tiden är en gammal film av Hitchcock. Rebecca. Baserad på Daphne du Mauriers roman. Ibland verkar det vara rena kopieringen. Det är dimma, rädsla och osäkerheten gentemot mannens eventuella farlighet. Vatten spelar en huvudroll och allt till en scenografi av romantikens hållpunkter. Där känslorna får styra i förhållande till förnuftet.

Bohman skulle ha givit sig själv friare tyglar och vågat mer. Inte tittat så mycket på ramarna i historien utan låtit berättelsen ta överhanden.

Sophie Adolfssons debut "Det känns konstigt att vakna i sin egen säng" handlar om en ung kvinna i Stockholm. Hon jobbar som publikvärd på Dramaten och på nätterna har hon varit klubbdrottning. Numera är hon mest ångestfylld, alkoholiserad och har sår att läka efter en kärlek som aldrig blev av. Det är en kvinna som går utanför schablonbilderna, det finns inget ljuvt eller någon klichèaktig blond, oskuldsfull sexighet. Utan hon tar vad hon vill ha, på bekostnad av alla, även sig själv. Det är en snuskig bok, där sperman, könssekret och snor blandas om vartannat. Det är skitigt och bakfyllorna är monstruösa. Drogerna flödar. Självskärningen och ångesten pockar på varje gång den unga kvinnan i boken vaknar till liv efter utenätterna. Och ibland blir det så svårt att hon inte kan hantera livet. Men hon reser sig varje gång. För att åter söka sig till Stureplan, där jakten efter knull används som ett ångestdämpande och samtidigt självbekräftande medel.

Glöm chicklitteraturen, glöm en regelrätt handling i boken. Det finns ett då och ett nu, bra representerat genom en slags alienation av självet. Adolfsson ger t ex inte kvinnan ett namn, trots att det inte finns något anonymt i boken. Det finns en kraft i boken som tilltalar mig, mitt i allt det oanständig. Även om jag ofta tycker synd om henne. Men hon vägrar att behaga mig och fortsätter med sitt snor och sin mens och skäms inte alls.

Sven Bjerdes debutbok är en poesisamling som han har kallat Sidovistelser. Det är en diktbok som Bjerde har delat upp i olika delar, Ur minnet, Bland dårar, Nu och Framtid. Det finns ingen sammanhållande tråd bland dikterna även om det står på bokens omslagssida att hoppet ska vara ett flämtande ljusblänk.

Jag faller inte för dikterna, de känns passè, som om jag redan har läst dem på 70 eller 80-talet. Och vi lämnade dem därhän.
Stilmässigt påminner det mycket om en tonårings dikter, kanske därav valet av omslagsbilden som passar mycket bra. Tonårskillar som kan vara både rädda och hotfulla samtidigt.
Det är enbart i den allra första delen, Ur minnet,någon prosalik dikt blir läsvärd. När Bjerde försöker göra det personliga allmängiltligt och vi kan känna igen oss. Men det är knappt.

Kirurgen Martin har ett dåligt äktenskap, knappt en relation till sina barn och flyr allt för att ännu en gång arbeta med Läkare utan gränser. Han åker till Kenya. Till Lokichokio. Där han arbetar oavbrutet om han inte bråkar med sin chef och dessutom blir handlöst förälskad i en vacker antropolog.
I bokens början blir antropologen, Nadine kidnappad. En kidnappning som snart legaliseras och Nadine hamnar i fängelse. Trots att alla försöker lägga locket på så kan Martin inte släppa henne. Han måste ta reda på vad som har hänt henne och framförallt varför. Så jakten kan börja, varför anses Nadin som farlig, vad är det hon vet? Snart börjar några trådarna bli synliga. Martins väg leder honom till Nadines bekanta, den ene mer skum än den andre, via slummen där eländet och stanken beskrivs. Bokens första del slutar med att Martin lyckas få ut Nadine genom att starta ett upplopp där till slut 1 387 människor dör. Därefter börjar den gemensamma jakten på sanningen som till viss del finns i Paris. Där berättelsen svindlar vidare via läkemedelsföretag, politk och rena maffiametoder.

Christian Unges debutroman är ambitiös, behjärtansvärd och ett väldigt gott försök att påvisa världens orättvisor. Att inte kolonialismen är över, den har bara bytt skepnad. Unge lever som han lär och skänker allt överskott till Läkare utan gränser.
Men litterärt är det inte bra. Unge faller ner i alla schablonbilder man kan tänka sig. Martin är en naiv svensk superman som fixar det mesta. Nadine är bihanget med sina vackra kläder, trots att hon måste vara en oerhört skärpt kvinna med den bakgrunden hon har. Den verkliga godheten representeras av Douglas, en svart man som lever i slummen, och hans vite arbetsgivare är förstås en del av ondskan.
Men bokens verkliga svaghet, trots ibland riktigt bra beskrivningar av arbetet, miljön och ämnet, är att den är endimensionell. Det finns inget djup i karaktärerna eller i berättelsen som trots allt är förutsägbar. Det finns oväsentligeheter som inte ens funkar som utfyllnad, det finns konstiga hopp i boken som man borde ha korrigerat. Det finns för mycket text som man borde ha strukit. Hela boken borde helt enkelt ha omarbetats.

Karl är 12 år och ska börja högstadiet i bokens början. Och som för många barn i den åldern öppnas nya världar. Det är sex, droger och rock'roll, även om det är synnerligen lite rock'roll i boken. Däremot är boken en ren absurd historia som handlar mer om fantasidrömmar än reell tonårsverklighet. Vilket självklart är syftet men Christer Lundbergs fantasidrömmar, där han har hittat på de mest osannolika händelser, en efter en, hela boken igenom, funkar inte.

Lundbergs debutbok Gräspojken beskriver Karls uppgång och fall. Han styr sin famillj och alla i sin omgivning, är smartare och lyckas med det mesta inom sin nisch som cannabisodlare, Han får en snygg tjej, slåss med maffian, reser och tjänar massor med pengar. Det är ett gott försök men min fråga som hela tiden hänger i bakhuvudet är; vem vill läsa denna bok? En ung tonårspojke? Ja, inte jag iallfall.

Historien kör direkt ut på huvudvägen och fortsätter sedan rakt fram. Enkel transportsträcka helt enkelt. Författaren provar komiken som grund, vilket är en oerhört svår genre inom litteraturen och tyvärr lyckas han inte. Pinsamheten tar överhand. Det är en dålig historia från en vuxens paradoxala fantasier som tonåring, överfört i bokform.

Dessutom ligger boken helt felplacerad på sidan. Det är inte vuxenlitteratur.

Kriminalromanen "En osynlig" av Pontus Ljunghill är en annorlunda deckare mot de tretton på dussinet som ges ut idag. Det är en lågmäld polisroman i svensk tradition, förlagd till två skilda decennium, slutet på 20-talet och början på 50-talet. Vi får följa stockholmspolisens stjärna, just det, Stierna, i ett av hans svåraste ärenden, både yrkesmässigt och på det personliga planet.
Historien följer polisarbetet i sökandet efter en liten flickas mördare. För Stierna blir det ett av dessa fall som följer honom på alla plan och till slut övergår i besatthet.

Historien är inte bara tidsmässigt lagd i det förflutna, utan även bokens språk och stilistiska uttryck följer en tid som inte längre finns. Ljunghill har nästan en perimetrisk skrivstil, som passar utmärkt i konceptet. Även Stockholm som stad är beskriven på ett nära vis, som gör att man följer huvudpersonerna på de olika gatorna och parkerna. Att han sedan använder sig av människor som har varit med om att forma Sverige i små korta bisatser, tilltalar mig, framförallt då Ljunghill är informerad och använder sig korrekt av nutidshistorian. Var han har fått idèn till ramberättelsen ifrån tog det mig ett tag se, men han gör det bra, och det väcker också frågor om rättssamhället. Ljunghill tar upp det flera gånger i sin berättelse. Hur långt får polisen gå? Helgar målen medlen? Stierna anser det och som läsare står man på hans sida, till skillnad från det fall som Ljunghill är inspirerad av.

Tyvärr är boken alldeles för lång, utan händelser. Polisarbetet må vara långsamt och petnoga, men i en bok vill jag ha mer liv. Ibland vet jag inte om jag ska jämföra boken med Ture Sventon, Enid Blyton, eller kanske Wahlströms och Widstrands gamla grönryggade böcker? Men mindre spännande. Segt skulle jag vilja säga när väl nyhetens behag om skrivsättet har blivit uppenbart. Jag väntar hela tiden på att en vändning ska komma. Och jo, den kommer. Slutet överraskade mig, vilket jag gillar, men transportsträckan på nästan 400 sidor skulle ha kapats eller haft små händelser inbakade.