Recension skriven av Bibliophilia

Moa har flyttat till Stockholm i hopp om att komma igång med sin skådespelarkarriär. För att finansiera sitt uppehälle och sina skådespelardrömmar behöver hon ett tillfälligt jobb. Helt oförberedd på den värld som äldreboendet Liljebacken är, börjar hon sitt arbete där. Ångest, sprängfulla blöjor och snuskgubbar blir snart en del av hennes vardag och medan tiden går och hennes karriär som skådespelerska inte tar fart så inser hon att det kanske inte är skådespelerska hon vill bli utan att hon redan har hittat sitt drömjobb.

Tvätta gamlingar rena från kiss och bajs, föra in vaginamedicin i äldre kvinnors underliv, snuskgubbar med hängpung, förskrumpnade snoppar och klasar med hemorrojder: Sara Beischer har lyckats få med alla obehagliga situationer som man kan ställas inför om man arbetar på ett äldreboende. Jag har själv aldrig arbetat inom äldrevården, men med en mamma som har arbetat i den världen på flera sätt under den största delen av hennes arbetsverksamma liv och numera med en farmor som bor på ett demensboende, så har jag haft en hel del insyn. Och jag känner igen mig i de obehagliga situationer som Beischer beskriver. Jag gillar hur nära sanningen hon är och hur rakt på sak hon berättar om livet på ett äldreboende. På så sätt är boken väldigt ärlig och jag har inga problem med att leva mig in i handling.

Däremot har jag svårt att ta till mig flera av karaktärerna, då de känns oäkta och väldigt stereotypa. Huvudpersonen Moa är en ung lantis och därmed naiv och osäker. Bögen Roy har ring i örat, är intresserad av styling och tycker att de äldres utseende är den viktigaste arbetsuppgiften. Bisexuella Leena är ”bohem” och ”anarkafeminist” och rakar sig inte under armarna. Den ende mannen på äldreboendet som skildras är en snuskgubbe. Suck, tänker jag och tappar fort förtroendet för boken.

Det som räddar den är Moas relation till de äldre och hur denna relation ändras och växer sig starkare genom berättelsens gång. Framförallt handlar boken om en ung kvinnas resa från naivitet till personlig mognad och det tycker jag att Beischer har lyckats bra med.